Till innehåll på sidan

Panamakanalen version 2.0

Föreningen KTHX bjuder in till föredrag. Panamakanalen version 2.0 - Hot och möjligheter för den nyligen invigda utvidgade kanalen.

Tid: Ti 2016-09-27 kl 17.20 - 18.50

Plats: Sal V1, Teknikringen 76

Medverkande: Bo Göran Hellers, professor emeritus vid KTH Arkitketur

Exportera till kalender

Bo Göran Hellers

Med invigningen av en tredje fil med slussar den 26 juni i år har ledningen för Panama-kanalen velat fånga in den betydande trafik som idag går på större fartyg än vad som ryms i de gamla slussarna. Men utvecklingen fortsätter mot ännu större fartyg, vilket utgör en risk för den nya länken. En annan risk utgör tillgången på vatten, som förstärks med införandet av vattenbesparande sidobassänger. En tredje risk utgörs av världshandeln, som kan ta nya vägar beroende på robotisering, 3D-printning och återindustrialisering av västvärlden.

Föredragshållare är Bo Göran Hellers, professor emeritus vid KTH Arkitketur. Han är en flitig debattör och har besökt Panamakanalen ett flertal tillfällen. Han är dessutom ledamot i styrelsen för KTHX. Föreläsningen syftar till att diskutera dessa risker mot bakgrunden av en mycket stor investering i utbyggd infrastruktur.

Panamakanalens återinvigning i juni/16 Den klassiska Panamakanalen invigdes 1914, på tröskeln till det första världskriget. Den består av en dubbelfilig vattenväg med slusstrappor i tre steg upp till en konstgjord sjö, Gatun, som försörjer slussarna med vatten men också står för vattenkraft och råvatten till samhället. Kapaciteten är nu fullt utnyttjad med omkring 15 000 passager om året. Slussarna är nu för små för de största fartygen. Därför började man bygga en tredje fil med större slussar år 2007 – denna har nu invigts. Slussarna är >400 m långa och >50 m breda. Räcker vattnet? Kommer efterfrågan på denna vattenväg att bestå?

Anmäl dig här - föredraget är kostnadsfritt.

Panamakanalen version 2.0 invigdes 26 juni i år

Den gamla kanalen invigdes 1914 för trafik mellan Atlanten och Stilla havet, med för den tiden gigantiska slussar och efter en byggnadstid från 1880. Fransmännen började bygget men misslyckades, trots att det fanns egen ingenjörskonst, som anvisade en korrekt lösning. Projektet fick därför avslutas av den unga industrinationen USA.

Slussarna medger en maximal storlek av knappt 300m längd (296) och 32 m bredd (Panamax). Slussarna lyfter upp fartygen i tre steg till 26 m ö h och en konstgjord sjö, Gatun, för att i lika många steg sänka dem igen till havsnivå. Vattenvägen är ganska knixig och kräver noggrann ledning av fartygen med hjälp av ett sinnrikt system av fyrar. Ursprungligen anlades 35 gasdrivna fyrar, varav åtminstone 28 återstår i drift.

Fyrarna hade byggts av både fransmän och amerikaner. För att spara på acetylengasen valde man att installera solventiler enligt en svensk uppfinning av Gustaf Dalén.

Det var hans första större order – Blockhusuddens fyr hade installerats med solventil år 1912, samma år som uppfinnaren fick Nobelpriset i fysik – nu tog han steget ut i världen. AGA-fyren var född.

Men fartygen har efterhand blivit större och slussarna otillräckliga. Panamakanalen övergick vid millennieskiftet i statlig ägo och diskussionen tog snart fart om en utbyggnad av en sidokanal med större slussar. Redan under andra världskriget hade man börjat bygga större slussar för att kunna släppa igenom de stora amerikanska krigsfartygen. Men projektet slutfördes inte – då krigslyckan vände i Europa dog intresset.

Den andra generationen av slussar har nu blivit den tredje med slussar som medger passage av fartyg med måtten 366 x 49 m. Som synes är det framför allt bredden som har ökat, vilket speglar fartygsformens utveckling under 100 år. Bygget började år 2007 i tron att det skulle invigas vid jubileet 2014. Nu blir det två år försenat, ingenting märkvärdigt för ett så stort projekt i en latinamerikansk miljö.

De nya slussarna har försetts med vattenbesparande sidobassänger, som minskar vattenförbrukningen med 60%. Då man nu planerar att köra båda sluss-systemen
parallellt finns risk att vattnet inte räcker till trots vissa nya fördämningar – troligen måste sidobassänger därför anläggas också vid de gamla slussarna. Fyrarna har elektrifierats sedan början av 1970-talet.

Innehållsansvarig:alumni@kth.se
Tillhör: Alumni
Senast ändrad: 2016-09-14