Utställning: Kårspexet Kristina – Från synopsis till premiär

Ordet spex är en studentikos förkortning av ordet spektakel, som i sig kommer från latinets spectaculum som kan översättas till skådespel.

Det finns mycket variation inom spex, men i regel kan det sammanfattas kort som humoristisk musikalteater med inslag av improvisation och publikinflytande. Publikinflytandet yttrar sig i att publiken kan, antingen genom utrop eller genom att klappa med händerna och stampa i golvet, påverka vad som händer på scen. Utifrån publikens påverkan kan skådespelarna sedan antingen behöva uppföra tidigare repeterat material, såsom vid musikomstarter, eller improvisera utifrån vad publiken ropat ut.

De första spexen uppfördes i Uppsala i mitten av 1800-talet, som en del av studentlivet vid Uppsala universitets studentnationer. Därifrån spred det sig snabbt till både Stockholm och Lund. Idag finns det spexföreningar över hela landet, sedan 1930-talet finns det även spex i Finland.

Kårspexets historia
Kårspexet är ett av Sveriges äldsta fortfarande aktiva spex, och var det första teknologspexet. Kårspexet har sina rötter i Svenska teknologföreningen (STF) som bildades 1861 av studenter vid KTH, som då hette Tekniska institutet. Teater- och musikintresset var stort bland studenterna redan då, och det dröjde inte länge förrän föreningen satte upp sitt första stora spex, eller som det då kallades sällskapsspektakel, 1867 spelades Rudolf eller Blodbadet på Sicilien på La Croix salong vid Brunkebergstorg. Under de kommande 30 åren spelades flera stora spex upp, däribland Ayapanas dom och Erik XIV.

Svenska teknologföreningen startades som en förening för studenter vid dåvarande KTH, men allt eftersom blev den en förening även för KTHs alumner. Föreningen gick under sina första 50 år genom flera omorganisationer, men i allmänhet delades föreningens medlemmar upp i så kallade sektioner där den första sektionen bestod av studenterna (även kallad
studentsektionen), och den andra sektionen alumnerna.

1902 bildades Tekniska högskolans studentkår (THS), och i några år existerade studentsektionen i STF och THS parallellt. 1910 beslutades det att studentsektionen i STF skulle upplösas, och THS skulle då ta över alla dess funktioner, vilket inkluderade spexverksamheten. Sedermera var spexet ett kårspex.

Under några år därefter vet vi att det spelades spex varje år, varefter vi gick in i en period där det sannolikt spelades spex mindre regelbundet. Under 1900-talets första hälft gick intäkterna från vissa av spexen till specifika ändamål, dels till THS byggnadsfond, som i sin tur användes för uppförandet av kårhuset Nymble, dels till studenterna i Wien som hade drabbats hårt till efterföljd av första världskriget.

Under 1960-talet spelades det återigen regelbundet upp spex, Marilyn eller det tredje korståget figurerade till och med i ett inslag på SVT under en uppesittarkväll 1968.

1969 trodde man att den sista föreställningen i Kårspexets historia var framförd men 1976 påbörjades arbetet igen i samband med förberedelserna inför THS 75-årsjubileum, och våren 1977 spelades Osquar eller En teknolog vid Kung Arthurs hov på Södra Teatern i Stockholm. Sedan dess har det varit en ny uppsättning varje år, med undantag för 1978 och 2021. Kårspexet har medverkat i flera tävlingar i spex, dels i Spexiaden 1992, där Kårspexet vann, dels i Spex-SM, där Kårspexet vunnit i många kategorier över åren och 2017 vann titeln Sveriges bästa spex.

Historia och historia
I Kårspexet har vi en lång tradition av att använda oss av historiska skeenden. Vi har betat av historia från 1400-talet f.Kr. in på 1900-talet e.Kr. och följt de historiska personernas känslor, intriger och mode. Vi har ätit gudomliga äpplen med vikingar, varit i Egypten med faraoner, bränt ner Stockholms slott och gjort revolution i Frankrike.

Men hur använder man egentligen historia som en studentförening? Historiska skeenden är som en kompass som leder oss på vägen i vår föreställning. Vi kanske borde gå mot nord och följa historien till punkt och pricka men det är roligare att gå sydost och skruva historien lite. Betyder det att vi förskönar, gör förlopp bisarra och spexiga? Ja. Betyder det att vi försöker att hantera historia på ett respektfullt sätt? Ja.

Vi har inga direkta regler kring hur de olika årens spexmedlemmar ska hantera historia och de historiska karaktärer man bygger upp tillsammans men eftersom att alla delar av Kårspexet hjälper till att skapa en föreställning där vi har en eller flera historiska personer som får skina så tar vi alla hand om dem med värme, fantasi och respekt och gör dem till våra egna ”historiska” personer. Historia är som många vet en tolkning. Den har skildrats av människor som skrivit ner berättelser, vittnesmål och förlopp. Ofta beskrivs det som att vinnarna är de som skriver historien och det stämmer till viss del. Det är också en anledning till varför vi tänjer på förloppen, på personerna och deras historiska persona. Det är en tolkning som vi i spexet jobbar fram tillsammans. Den är inte helt sann men vi hoppas att den är spexig nog att man ska tycka att det är okej med faktafel...

Manusprocessen
Manusprocessen ser annorlunda ut från år till år. Vissa lägger mycket tid på eftersökning av historiskt material och vissa läser lite fakta och bearbetar sedan ut ett synopsis som beskriver vad spexet ska handla om. Processen görs i flertalet steg under flera månader där mycket handlar om att bearbeta om, stryka och utveckla. Det är inte bara skämt och uppbyggandet av karaktärer som ska fokuseras på utan mycket tid läggs också till att få in andras önskemål. Dekorgruppen kanske vill ha en speciell sak på scenen som de tycker är särskilt roligt. Musikproduktionen önskar bra övergångar till musiknummer. Kostymgruppen vill göra tidstypiska kostymer och behöver då veta vilka färger man tänker att karaktärerna har. Processen är lång och den utvecklas för varje ny grupp som sätter sig ner och börjar skriva. Likt historien blir manuset en tolkning av ett förlopp och därefter behöver alla olika grupper i spexet tolka manuset och jobba tillsammans för att kunna sätta upp spexet.

I manusprocessen som blev Kristina var det viktigt att belysa hennes liv, hennes historia och hennes kärlek. Kristinas kärlek till Ebba Sparre fängslade oss mycket. Kristina skriver i ett brev från Rom: ”Den avundsjuka som stjärnorna känner mot mänsklig lycka hindrar mig att bli helt lycklig, eftersom jag icke kan vara detta, så länge jag är eder fjärran.” Kristina hade som vi ser det nått en plats där hon ville vara, hon kunde leva ett liv i Rom utan pressen av att ta en make och styra Sverige men Ebba saknades. Vi tänjde på historien och gav dem båda ett lyckligt slut där de fick vara tillsammans.

Kårspexet Kristina eller gruvlig lektyr och lebbigt äventyr
Året är 1654 och Sveriges konung Kristina har bestämt sig för att abdikera och flytta till Rom med sin kärlek Ebba Sparre. Hon har däremot inte hunnit berätta detta för rikskansler Axel Oxenstierna innan hennes mor änkedrottningen Maria Eleonora återvänder från många år i Tyskland för att få Kristina att gifta sig och skaffa arvingar. Potentiella makar är Kalle, Johan och Magnus som alla vill ha Kristinas hand och en plats på tronen. Hur kan Kristina nu undvika giftermål, lämna tronen och flytta till Rom? Lösningen kommer genom en skattjakt efter en bibel där legenden säger att hela den svenska kungalängden, forna och framtida, är nedtecknad. Kristina kan på så sätt veta vem av grabbarna hon ska lämna tronen till så Maria Eleonora och Oxenstierna kan vara lugna i att Sverige får en rättmätig kung.

När man kostymerar ett spex finns det många saker att ha i åtanke: när i tiden är vi, var är vi, hur är karaktärerna som personer och så vidare. Det första steget är därför att lära sig mer om tiden, kolla på tavlor, bevarade klädesplagg eller nutida avbildningar såsom film för att se vad det finns för typiska silhuetter, färger, tyger och plagg som gör att världen vi skapar på scen känns trovärdig. Då spexet Kristina är fullt av karaktärer som är viktiga för svensk historia finns det gott om porträtt och klädesplagg de burit att utgå från vid design.

När väl en historisk bas blivit etablerad är det dags att designa utifrån att det spelas på en teater. Vanliga taktiker är att karaktärerna får varsin färg, som Kristinas lila och Maria Eleonoras röda, och att silhuett och passform speglar tydliga karaktärsdrag, stram och rigid eller naiv och bubblig. Det är även här vi kan ta ytterligare inspiration från karaktärer i film och annan media. Maria Eleonora har inslag i sitt smink och hår från den Röda drottningen från Alice i Underlandet medan Kristina har fått en frisyr som påminner om Katniss Everdeen i Hungerspelen.

När designerna är gjorda ska de sedan sys. Vi använder oss av en blandning av historiska mönster och moderna tekniker för att återskapa rätt silhuetter samtidigt som att de ska vara tillräckligt rörliga för att dansas i och vara smidiga att ta på och av. Slutligen dekoreras kostymerna med band, pärlor och accessoarer utifrån karaktärernas status, hur de är som personer och vad de behöver kunna använda enligt manus.
 

Att bygga dekor för ett spex börjar oftast med att tänka ut vad vi vill förmedla och vilken känsla vi vill skapa i scenbilderna. Ska ett rum kännas stort och tomt eller litet och stökigt? Det är också bra om det är tydligt var i tiden vi befinner oss. Ibland väljer vi dock avsiktligt att göra avsteg ifrån historien där det passar. Miljön kring Falu gruva i Kristina var inspirerat av hur området kring gruvan ser ut idag för att det skulle vara mer igenkännbart. Miljöerna kan annars också säga något om spexets karaktärer. I spexet Kristina blev det viktigt att dekoren återspeglade vem hon var som person: massvis med böcker, ett skrivbord, vetenskapliga illustrationer och såklart ett porträtt av Ebba Sparre.

Det finns även begränsningar som formen på scenen, in- och utgångar för skådespelarna, utrymme för dans utan att all dekor hamnar i kanterna på scenen. Dekoren kan också behöva fylla funktioner satta av manuset. Till exempel, att kunna vandra omkring i en gruva och hitta ledtrådar. Detta löstes med hjälp av små rull- och vändbara väggar med magneter för att kunna fästa olika skyltar på.

Ibland hittar vi även på lösningar bara för att det är kul, som att det skulle vara roligt att hissa ner karaktärerna i gruvan i en tunna som det gjordes på tiden spexet utspelar sig. Efter mycket funderande landade vi i att ha en stor tunna på golvet och istället hissa upp bakgrunden. För att genomföra detta designades en 50% längre fond (det målade tyg som hänger längst bak på scenen) där den övre tredjedelen föreställde Falu by och de nedre två tredjedelarna föreställde gruvan. Denna
hissades sedan långsamt uppåt när karaktärerna "hissades ner" i gruvan.

Det första som Musikproduktionen gör är att ta manuset och kolla på var musiknummer borde hamna och vilken känsla de ska förmedla. Det finns några typer av nummer som vi alltid brukar ha med, de är:

Ouvertyren: Ett instrumentalt nummer som oftast består av en medley av numren i spexet.
Öppningsnumret: Vi etablerar världen, tiden, karaktärerna och bakgrunden till spexet.
 “Jag vill”-numret: Här etableras protagonistens motivation.
Kärleksintressets nummer: Protagonistens kärleksintresse sjunger om hur de känner om situationen och relationen.
Skurknumret: Antagonisten får sjunga om sin onda plan och om hur hen ska få det dem vill.
Kompisnumret: Här får våra kompisar till protagonisten sjunga om vad dem vill. Detta nummer är oftast komiskt och inte
särskilt seriöst.
Aktfinal: Vårt stora nummer innan vi går till paus, i vilket vi höjer spänningen.
A cappella: Spexets spänningstopp. Skådisarna sjunger utan orkestern om hur desperat situationen är och vad som ska
göras.
FinalFinal: Vi har nått slutet och allt blev bra, så det ska firas och dansas.

Med dessa nummer följer vi mönstret som har etablerats i operor, Disneyfilmer och musikaler. När känslorna blir för mycket, så bryter man ut i sång. Musikproduktionens jobb är att hitta ställen i manuset där den situationen uppstår och vilken låt som fångar den känslan bäst.

Efter att låtarna är bestämda behöver musiken arrangeras för vår orkester. Hur denna är sammansatt varierar från år till år, men man brukar kunna dela upp den i stråkar (violin, viola, cello), brass (trombon, trumpet, horn), träblås (klarinett, saxofoner) och komp (trummor, keyboard, piano, gitarr, bas). Arrangemangen tas fram utifrån musikernas och sångarnas förmåga, men alltid med möjlighet för förbättring och personlig utveckling.

En annan viktig del är texter, som skrivs av en, eller flera, textförfattare i samråd med regissören för att bäst förmedla känslorna som finns i just den situationen. När orden är satta kommer koreografierna som förstärker sången och gör att musiken kommer till liv genom rörelse.