Placera ett barn på jorden

När president Kennedy 1961 lanserade det så kallade Apollo-programmet var målsättningen att placera en man på månen och på ett säkert sätt få hem honom igen. Någon klok person föreslog att vi som forskningsvision istället skulle kunna placera ett barn på jorden och att det barnet, oavsett var det landar, ska kunna se fram emot ett bra liv. Ett liv utan rädsla för svält och våld. Ett liv där barnet får utbildning, tillgång till hälsovård, kärlek och frihet att utveckla sina förmågor.

Det är en vacker vision och man kan fundera på vad som krävs för att det ska kunna uppfyllas. Vad är det för teknik som behöver utvecklas och hur behöver samhällen organiseras för att det ska uppnås inom de gränser naturen ger?

De globala hållbarhetsmålen beskriver mycket av denna vision, men också mycket av det som behövs för att den ska uppnås. Det behövs fungerande livsmedelsproduktion, tillgång till vatten, infrastruktur, hållbara produktionsmetoder, rättsliga institutioner, fungerande ekosystem osv.

I dagarna fyller KTH:s campus 100 år. Det är ett vackert campus som både bär med sig traditioner inbyggda i de gamla byggnaderna, men också nya hus, och miljöer, som pekar framåt.

Den föreläsningsserie som avslutas samma dag som denna blogg postas beskriver verksamhet på KTH idag. Den kommer att finnas kvar på nätet men också att sparas i en tidskapsel som kan öppnas om 100 år, när campus fyller 200 år. Vad kommer de att tänka då?

I Agenda 2030 som innehåller de globala hållbarhetsmålen och som är beslutad av världens alla regeringar, konstateras att ”Vi kan vara den första generation som lyck­as utrota fattigdom, precis som vi kan vara den sista som har en möjlighet att rädda planeten.” Om 100 år har de facit, vad kommer de att tänka? Tog vi vara på våra möjligheter?

Visionen om ett barn på jorden skulle kunna hjälpa samhället att prioritera olika satsningar. Vad behöver de barn som föds nu, och vad behöver göras för de barn som föds om hundra år, när vårt campus fyller 200?

Veckans tips: Kolla in alla fantastiska föreläsningar på Campus 100 år.

 

 

 

 

Klimatet kan inte vänta

 

Liksom många andra tittade jag på delar av partiledardebatten på TV i söndags. Det är ett märkligt format, men några intressanta saker framkom i avsnittet om klimat och miljö. Alla är överens om att utsläppen av växthusgaser måste minska. Och de närmast tävlade om vem som kunde sänka mest, snabbast och bäst. Det är ett väldigt bra och starkt besked. Det innebär att det finns förutsättningar att agera långsiktigt och kraftfullt. Det klimatramverk som nästan alla partier är överens om innebär också att Sverige ska arbeta systematiskt med mål, åtgärder och uppföljningar.

Varför går det ändå så långsamt och trögt att sänka utsläppen? Kanske beror det på att man underskattat storleken på uppgiften och att det behöver ske nu. Det mål som nästan alla världens länder har åtagit sig genom Paris-avtalet innebär i praktiken att alla fossila bränslen ska bort till ungefär mitten på detta sekel. Ett annat sätt att formulera det på är att utsläppen ska halveras ungefär vart tionde år. Det innebär 5-10 procent per år, och där är vi inte idag.

Det här innebär att det inte riktigt finns utrymme för att fundera på om man ska välja den ena eller andra åtgärden, för vi behöver i stort sett allt ihop. Vi behöver en blandning av subventioner, skatter, förmåner, förbud och massor av teknikutveckling. Vi kan inte välja en av dessa saker och tro att det räcker.

Jag tror också att man överskattar folks motstånd. Det är klart att om man föreslår en ny skatt eller avgift kommer det att möta motstånd från lobbygrupper. Det gjorde rökförbudet på krogen och trängselskatterna också. Men när människor ser fördelarna och att nackdelarna inte är så stora som de ibland målas upp, så kan många åtgärder få en bred acceptans.

Kanske underskattar vi också tiden för att ny teknik ska slå igenom på bred front. Vi kan varje vecka läsa om nya tekniska lösningar som kanske finns om några år eller decennier. På vissa områden går teknikutveckling snabbt, men på andra tar det lång tid innan ny teknik används brett. När man bygger fabriker, flygplan, hus och lastbilar, så är det för att de ska användas ett tag. Det tar därför lång tid innan ny teknik inom dessa (och många andra områden) slår igenom för hela sektorn. Förändringar behöver göras i tid – och redan nu.

Veckans tips: Nästa vecka är det föreläsningsmaraton på KTH och nätet. Det är ett fantastiskt program! Läs mer.

KTH får ett gott betyg inom utbildning för hållbar utveckling

 

Nu har integrering av hållbar utveckling i högre utbildning utvärderats för första gången. Resultatet är bra för KTH men nationellt en besvikelse.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har på regeringens uppdrag utvärderat hur universitet och högskolor arbetar med hållbar utveckling inom utbildningen. Till sin hjälp har man haft en bedömargrupp med tio representanter från olika lärosäten. Jag var själv ordförande i bedömargruppen och ingick därmed inte i diskussionerna och bedömningen av KTH.

Egentligen är det totala resultat av utvärderingen ganska bedrövligt. Bara en fjärdedel av lärosätena får det högre betyget av de två som UKÄ delade ut (”Lärosätet har en väl utvecklad process för arbetet med hållbar utveckling inom utbildningen”). Resten fick omdömet ”Lärosätets process för arbetet med hållbar utveckling inom utbildningen är i behov av utveckling”.

De kriterier som flest högskolor hade problem med är ganska grundläggande saker: Har man övergripande målsättningar, följer man upp de målsättningar man har och arbetar man med kompetensutveckling av personal inom dessa områden? Egentligen borde det inte vara så svårt att fixa detta, men ändå misslyckas mer än hälften av Sveriges lärosäten. Det handlar naturligtvis till stor del om ledningen. Om man från högskolornas ledning inte markerar att detta är viktiga frågor, då är det svårt att få saker att hända.

Det handlar också om styrning från regeringen. Det är bra att man bett UKÄ att göra denna utvärdering. Nu är det viktigt att man inte bara säger Jaha och lägger utredningen på hyllan, utan också följer upp med åtgärder. Det kan bland annat handla om principer för resurstilldelning och ändringar i Högskoleförordningen.

För KTH:s del var resultatet positivt. Vi fick det högre omdömet och det kan vi vara glada och stolta över. Det är resultatet av ett engagerat arbete från en lång rad lärare och forskare som undervisar och arbetar som program-, grundutbildnings- och forskarutbildningsansvariga liksom personal inom verksamhetsstödet som drivit frågorna och stöttat. Det beror också på att ledningen genom förre och nuvarande rektor har markerat betydelsen av området och fattat de nödvändiga besluten liksom styrelsens engagemang.

UKÄ:s omdöme visar att vi på KTH är på rätt väg. Vi har processer på plats och nu ska vi fortsätta att fylla det med innehåll. Målsättningen är att hållbar utveckling ska vara integrerat i alla utbildningsprogram på alla nivåer. Där är vi inte ännu, men vi tar hela tiden steg framåt.

Veckans tips: KTH Sustainability Research Day den 16/11. Anmäl dig här.

 

Inte OK att förgifta folk

Ingen skulle tycka att det var OK att slänga sin soppåse på grannens tomt. Det är inte heller OK att släppa ut sitt avloppsvatten orenat i närmsta bäck eller i grannens badvik. Men av någon anledning är det fortfarande OK att släppa ut avgaser som innehåller giftiga ämnen. Man kan fråga sig varför.

Jag tror att det kommer att förändras. På 1960-talet var det inte ovanligt att orenat avloppsvatten släpptes ut i åar och älvar. Fiskar dog av syrebrist och åar stank på somrarna. Idag skulle det vara oacceptabelt. Ännu på 90-talet var det OK att folk rökte på arbetsplatser. Fram till slutet av 80-talet var det tillåtet att röka i korridorer på KTH. Idag skulle det vara ett tydligt tabubrott om någon tände en cigg utanför lektionssalarna.

Men det betraktas fortfarande som OK att släppa ut avgaser från bilar, lastbilar, båtar, villapannor och fabriker. Detta trots att ungefär 5500 människor dör i Sverige varje år på grund av dålig luftkvalitet. Ungefär 1500 av dessa dödsfall kommer från lokala utsläpp kopplat till trafiken och ungefär 1000 från lokala utsläpp från uppvärmning. Resten, cirka 3000 dödsfall, är på grund av förorenad luft som transporteras regionalt.

Så det är fortfarande tillåtet att förgifta sin granne om det görs genom dåligt renade avgaser. Jag tror inte att det kommer att fortsätta att vara socialt accepterat. Jag tror att man i framtiden kommer att titta snett på den granne som kör en smutsig bil eller eldar i villapannan, på ungefär samma sätt som man idag tittar snett på den som sitter bredvid en på en restaurang och blåser rök i ens mat.

Dessa exempel visar också att vi ändrar våra vanor och normer. Beteendeförändringar sker och leder ofta till bättre liv. Det är intressant i samband med diskussioner om de omställningar som krävs för ett hållbart samhälle.

Veckans tips: Seminarieprogrammet för Campus 100 år. Seminarierna kan följas på plats eller via nätet.

 

Alla bränslen bör bedömas på samma sätt

I flera artiklar på DN Debatt diskuteras bioenergi. Det är bland annat Christina Moberg  och Mikael Karlsson från KTH, liksom en lång rad andra forskare och företräträdare för olika organisationer som diskuterar för- och nackdelar.

Klimateffekter av bioenergi har diskuterats mycket och länge. Bland de slutsatser man kan dra är att:

  • Biobränslen är inte alltid klimatneutrala
  • Det är stora skillnader i växthusgasutsläpp mellan olika biobränslen beroende på råvara och produktionsmetod.
  • Bra biobränslen kan ge avsevärt minskade utsläpp av växthusgaser, men dåliga kan vara lika dåliga som fossila bränslen eller ännu sämre.

Detta är resultat som är relevanta för bioenergi, men också för biobaserade material. Vi behöver alltså metoder för att kunna skilja mellan bättre och sämre biobaserade produkter. Hållbarhetskriterier lyfts ibland fram som ett verktyg för att kunna styra mot bra bränslen och material.

Hållbarhetskriterier bör förutom klimatutsläpp även omfatta andra aspekter som säkerställande av fungerande ekosystem, liksom sociala faktorer såsom påverkan på mänskliga rättigheter, korruption och effekter för lokalbefolkning. Centralt är då att hållbarhetskriterierna inte bara används för biobränslen utan för alla sorters bränslen och material. Fossila bränslen kan ju ha minst lika stora risker för negativa sociala effekter sett över livscykeln som biobränslen. Dessutom vet vi att fossila bränslen ger upphov till klimatutsläpp och behöver avvecklas. Att kräva hållbarhetskriterier av bara biobränslen innebär en konkurrensfördel till de fossila bränslena och materialen och det är knappast något som är önskvärt, även om det kan vara en effektiv strategi för dem som vill bromsa utvecklingen.

Nästan alla världens länder har ställt sig bakom Paris-avtalet och de globala hållbarhetsmålen. Det innebär att fossila bränslen behöver avvecklas under de närmsta decennierna. En ökad användning av förnybara och biobaserade bränslen och material behövs då. För att inte hoppa ur askan i elden krävs att vi använder biobaserade bränslen och material som ger tydliga klimatvinster.

Veckans tips: Malena Ernman: 11 tips – så kan du rädda klimatet.