När larmet går

I måndags kom den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC (International Panel on Climate Change). I rapporten har man sammanställt dagens kunskap om vad en uppvärmning av 1.5 grader respektive 2 grader innebär. Dessa temperaturhöjningar är kopplade till de mål som nästan alla världens länder har kommit överens om genom det så kallade Paris-avtalet.

IPCC samlar forskare från hela världen inom olika områden och varje rapport genomgår omfattande granskningsprocesser. Man arbetar konsensusbaserat och är noggranna med att bara ta med sådant som har en gedigen vetenskaplig grund. Det innebär att man snarast ligger på den försiktiga sidan, dvs att man tenderar att underskatta de risker som finns med klimatförändringarna. Det är därför inte så konstigt att man i denna rapport har skruvat upp varningarna och riskbedömningarna jämfört med tidigare rapporter. I takt med att man forskar och lär sig mer (och i takt med att det blir varmare), kommer också nya effekter att upptäckas.

Rapporten pekar mot att det behövs kraftfulla förändringar nu om vi ska nå klimatmålen. Vi vet också vad som behöver göras. Vi ska sluta använda fossila bränslen, vi ska bygga klimatsmarta hus, vi ska hitta nya sätt att producera stål, cement och plast, vi ska äta mindre kött och mejeriprodukter från idisslare och vi ska flyga mindre. Alla dessa bitar måste finnas med i en strategi för ett hållbart samhälle i linje med Parisavtalet. Allt kan inte göras på en gång och vi har inte alla detaljer klara, men vi vet var vi kan börja. Jag har till exempel tidigare skrivit om bland annat transporter och byggnader.

På KTH och andra universitet pågår det nu massor med forskning kring nya klimatsmarta lösningar. Men dessa lösningar måste utvecklas, testas så att de verkligen leder till minskade utsläpp och implementeras i stor skala.

Just nu är vi lite som en grupp människor som sitter i ett hus där brandlarmet går, men ingen reagerar, för man tänker att om ingen annan gör något, så kanske jag hör fel, det kanske inte är ett brandlarm. Men det är det. Och det som behövs är att några reser sig upp och gör det som ska göras. Om några börjar, så kommer andra att följa efter.

Men alla kommer inte att jubla. De som sitter på stora tillgångar av fossila bränslen kommer att förlora på detta. Lobbyister kommer att använda sina vanliga argument och göra vad de kan för att bromsa utvecklingen. Man kommer kanske inte att säga att åtgärderna är fel, men man kommer att hitta argument för att det är någon annan som ska göra något annat, senare, inte nu.

Men det blir dyrare ju längre vi väntar med att hantera klimatförändringarna. Vi har väntat länge med att agera på den information som vi har haft och det gör att vi behöver agera nu och använda de alternativ som finns. För att nå klimatmålen behöver vi ungefär halvera utsläppen varje decennium. Det är fullt möjligt. Det är bara att sätta igång.

Veckans tips: Ta del av materialet från IPCC. Själva rapporten i sig är omfattande men det finns flera olika sammanfattningar på olika nivåer. Allt finns här.

Överväldigande mansdominans

När jag för några veckor sedan läste Ny Teknik slog det mig plötsligt att det nästan bara var män i tidningen. Jag bestämde mig för att kollräkna, och jo, mitt intryck stämde.

Av de namngivna personerna på bild i redaktionellt material, så var 29 av 33 personer män. I numret efter (den 27/9) var det lite bättre, men fortfarande var det en tydlig majoritet, 24 av 37 var män. Totalt sett så var alltså 76 procent av personerna med namn och bild i dessa två nummer män.

Jag vet inte om Ny Teknik ger en rättvis bild av teknik-Sverige. Men så här kan vi ju inte ha det. Samhället står inför stora förändringar som i stor utsträckning drivs av teknikutveckling. Digitaliseringen sveper som en stor förändringskraft genom samhället och vi kan kanske bara ana vad den innebär. Klimatutmaningen innebär stora förändringar oavsett om vi minskar utsläppen av växthusgaser eller inte. I den här utvecklingen behövs både kvinnor och män. Vi kan inte ha en diskussion om hur tekniken förändrar samhället med bara (eller huvudsakligen) män. För att citera en av KTH:s kampanjer: Framtiden är för viktig för att överlämnas åt män.

Ibland känns det som om vi har ett könsmässigt undantagstillstånd med så kraftigt mansdominerade teknikvärldar. När man har undantagstillstånd inför man ibland undantagslagar som innebär att man kan göra saker som man under normala omständigheter egentligen inte tycker är bra. Kanske behöver vi det i det här sammanhanget. Det kan exempelvis handla om kvotering, riktade satsningar för att få bättre balans och en tolerans för kvinnodominerade öar i ett hav av mansdominerade miljöer.

PS till siffernördar: Jag räknade också personer i annonser. I dessa var det 70 procent män i de annonser där personer namngavs men bara 52 procent män när personerna inte namngavs (jag räknade bara personer där man tydligt såg ansiktet). Av journalister med bild så var det också nästan jämnt (54 procent män). Allt med reservation för att jag kan ha räknat fel här och där. Jag tycker dessa siffror är intressanta eftersom annonsörerna själva kan välja hur de vill beskriva sig och det är då ofta som mansdominerade världar. Fast i annonser där personer inte namnges (vilket ofta är platsannonser), tycks man vilja förmedla ett annat budskap.

Veckan tips: Prenumerera på nyhetsbrev från KTH Sustainability Office. Anmäl dig här.

 

Är klimatkrisen ett individ- eller samhällsproblem?

Hur viktiga är våra privata val för att lösa klimatkrisen? Det var en fråga jag fick i radioprogrammet Klotet i förra veckan som hade rubriken Vad kan jag göra för klimatet?. Jag tycker inte att dessa frågor har självklara svar.

Å ena sidan så är det klart att våra val spelar roll. Sveriges konsumtion orsakar utsläpp av nästan elva ton per person och år. Och varje kilo bidrar till uppvärmningen. Genom olika val kan vi bidra till att den siffran minskar och vi har ett ansvar för våra handlingar. Så därför är våra val viktiga.

Å andra sidan så är klimatförändringarna, liksom andra miljöproblem, ett samhällsproblem som måste lösas på samhällsnivå. Det är så vi hanterar andra viktiga samhällsfrågor. Det är sällan man hör radioprogram med rubriken ”Vad kan jag göra för att se till att alla barn får en bra utbildning?”, eller ”Vad kan jag göra för att minska barnfattigdomen i Sverige?”. Även om det förväntas att man ska stödja sitt barn i skolarbetet och många ger bidrag till Rädda Barnen, är det ändå självklart att det är frågor vi löser på samhällsnivå. Vi har skolplikt och vi har socialförsäkringssystem för att hantera dessa frågor. Det är få som tycker att man kan ta bort samhällets ansvar och tror att det kan fungera bara genom att individer genom sina privata val ska få skolan att fungera.

Men när det gäller klimatet så finns det en tendens att lägga ansvaret hos individerna. Man kan till exempel höra politiker säga att man inte ska beskatta utsläpp från livsmedelsproduktion för att man inte ska lägga sig i folks konsumtionsvanor. (Fast man har inga problem med att beskatta alkohol, vilket ju är ett annat sätt att lägga sig i folks konsumtionsvanor).

Man kan då fundera på varför det har blivit så? Varför lägger vi ansvaret på individen just när det gäller klimatet mycket mer än andra samhällsfrågor? Jag tror att det är ett sätt att slippa genomföra åtgärder. Genom att lägga bollen i knät på individer i deras roll som konsumenter, kan politiker och företag undvika att ta sitt ansvar för de beslut som fattas (eller inte fattas).

Jag tror därför att våra privata val är viktiga för att lösa klimatkrisen. Men de räcker inte. Det krävs beslut på samhällsnivå också. Det krävs skatter, lagar och regleringar, precis som inom alla andra samhällsområden.

Veckans tips: Fira World Petrov Day! Petrov är mannen som inte följde order och kanske räddade världen från ett totalt kärnvapenkrig den 26 september 1983. Dagen kan firas genom följande uppmaning: Wherever you are, whatever you are doing, take a minute to not destroy the world.

 

Hur ser ett hållbart samhälle ut?

I stor enighet har världen satt upp de globala hållbarhetsmålen. Men hur kan ett samhälle se ut som uppfyller dessa mål? Det vet vi inte så mycket om och därför behöver vi forska på det.

En omställning till ett hållbart samhälle innebär för Sverige en begränsad omställning inom många områden, men en betydande omställning inom andra. För att nå exempelvis klimatmålen behöver Sverige minska utsläppen med 5 till 8 procent per år. Det innebär en omställning av till exempel transportsystem, boende, industriproduktion och mycket annat. Men för att kunna planera våra samhällen behöver olika aktörer veta mer. Kan Sverige till exempel nå ett hållbart transportsystem med nuvarande infrastruktur, eller behövs det nya vägar och järnvägar? Kan flygtrafiken öka, eller behöver den tvärtom minska? Hur ska våra hus byggas för att de ska vara klimatneutrala även i ett livscykelperspektiv?

Kring många av dessa frågor vet vi en del (till exempel är behovet av nya vägar begränsad och flygtrafiken kan inte öka som den gjort de senaste decennierna). Men för många andra vet vi betydligt mindre. Det behövs bland annat modeller av hur en hållbar ekonomi kan se ut. Hur når vi de ekologiska målen samtidigt som vi upprätthåller välfärdsmål? Kan vi ha kvar välfärdsmål när ekosystemen blir alltmer pressade? Vilka sektorer i samhället kan fortsätta att växa och vilka kan behöva minska?

Detta är bara exempel på frågor som samhället behöver mer kunskap om. Det handlar inte om att göra förutsägelser, för det kan vi inte, utan om att bygga scenarier om hur olika möjliga framtider kan utvecklas och hur vi kan nå de mål vi har satt upp i dessa framtider.

Detta är viktiga frågor för forskningen. Men de är också utmanande. Dels är de utmanande metodmässigt, för vi behöver utveckla nya modeller för den här typen av studier, dels för att man kommer att stöta på många människors och intressegruppers övertygelser om vad de rätta svaren är. Kommer forskningen då fram till andra resultat kan man räkna med kritik som inte alltid är saklig. Därför är universitetens oberoende viktig för att kunna jobba med dessa frågor.

Veckans tips: Åk tåg. Jag var i Trondheim förra veckan på konferens. Jag åkte tåg både dit och hem och det fungerade utmärkt.

Regering bör värna unikt miljömålssystem

Det svenska miljömålssystemet är unikt i världen. För regeringen är det en viktig uppgift att behålla och vidareutveckla det.

Riksdagen beslutade på 1990-talet i bred enighet att införa ett miljömålssystem. Bakgrunden var bland annat att riksdagen satte upp lite olika mål inom miljöområdet och att det inte alltid skedde på ett samordnat och systematiskt sätt. Genom att ta ett samlat grepp kunde man strukturera målen och bygga ett system med ett längre tidsperspektiv. Sedan 90-talet har miljömålssystemet uppdaterats några gånger i bred politisk enighet. Systemet består av
• Ett generationsmål
• 16 miljökvalitetsmål
• Flera etappmål
Varje mål har preciseringar. Dessutom har man utvecklat ett system med indikatorer så att man följer upp målen, dels årligen,dels i en fördjupad utvärdering vart fjärde år.

Systemet ses som unikt i internationella sammanhang och är en slags föregångare till de globala hållbarhetsmålen. Ofta brukar man beskriva miljömålen som en definition av den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling, men de innehåller också sociala och ekonomiska aspekter.

Enligt riksdagens beslut lyder generationsmålet:
”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”

”De stora miljöproblemen” definieras sedan av de 16 miljökvalitetsmålen. Flera av dem är kopplade till utsläpp (som ”Begränsad klimatpåverkan” och ”Frisk luft”) medan andra handlar om fungerande ekosystem (som”Hav i balans samt levande kust och skärgård”) och bra miljö för människor (exempelvis ”En god bebyggd miljö”).

Att miljöproblemen ska vara lösta inom en generation har definierats som till år 2020 utom för klimatmålet där man satte 2050. I den senaste uppföljningen som Naturvårdsverket gjorde angavs att man antagligen kommer att nå ett av målen (”Skyddande ozonskikt”) och är nära att nå ytterligare ett (”Säker strålmiljö”).
Andra mål anses inte som möjliga att nå med de åtgärder och styrmedel som är beslutade nu. Man gör också en bedömning om utvecklingen i miljön är positiv eller inte. Ett exempel på ett mål som vi inte når, men där utveckling i miljön är positiv är ”Bara naturlig försurning”. För andra mål, exempelvis ”Ett rikt växt- och djurliv” är utvecklingen i miljön negativ. Målet ”Levande skogar” är ett exempel på ett mål där det inte går att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön

Man kan jämföra de svenska miljökvalitetsmålen med de globala hållbarhetsmålen och se att de kompletterar varandra. De globala hållbarhetsmålen är åtgärdsinriktade, medan miljökvalitetsmålen beskriver det önskade tillståndet. Miljökvalitetsmålen är också betydligt mer preciserade och relevanta för Sverige. De blir också ett verktyg för Sverige i arbetet med de globala hållbarhetsmålen. Det finns därför all anledning att behålla det svenska miljömålssystemet och driva arbetet vidare, med syftet att faktiskt nå målen. Det borde vara en av de viktigaste uppgifterna för regeringen (hur den än kommer att se ut).

Veckans tips: Aktivera dig i någon förening, till exempel Ingenjörer utan gränser på KTH, Effektiva altruister på KTH eller Malvina.