Alla andras åsikt är fel

Fördomar finns det gott om mot civilingenjörsstudenter och det är något man vänjer sig vid att motbevisa här på KTH. Vad som är tråkigare är att det finns en hel del fördomar bland KTHare mot de enskilda studenternas val av studieinriktning, där varje individ självklart anser sig ha gjort det bästa valet. Vi säger det mesta skämtsamt, men allt är baserat på riktiga fördomar som vi har.

För några månader sedan ändrade jag mitt val av masterprogram från Systems, Control & Robotics till Industrial Management. En förändring som sedan dess har förföljt mig näst intill dagligen i form av kritik, pikar och fördomar. Det här inlägget handlar om just den förändringen och varför jag valde att göra den.

IMG_3971

Går jag tillbaka några år till mitt rum hemma hos mamma och pappa kan jag se min plan för livet som precis skulle starta. I min bokhylla hemma hade jag en bok med mål för de kommande åren som handlade om utomlandsstudier, val av utbildningar, sommarkurser jag drömde om och planer för att ha en epic studietid. I den boken stod det ett tydligt startdatum för min tid på KTH, och mitt val

En civilingenjörsutbildning i Informationsteknik, internationell
inriktning Kinesiska med en master i Industrial Management.

När jag många år senare började studera på KTH ändrades min syn på hur en IT-elev skulle vara, hur en IT-tjej skulle vara och hur jag skulle vara för att uppfylla de nya kraven på mig själv.

Jag anpassade mig efter lärares, klasskompisars, administratörer och andra KTHares syn på vad man bör gör inom civilingenjörsprogrammet Informationsteknik för att kunna kalla mig själv en IT-are. Jag möttes dagligen av tankar och lovord hur kul det är med en riktig IT-tjej!

Under dessa, mina två första år på KTH, ändrade jag helt inriktning och bestämde mig för en master i Systems, Control & Robotics istället eftersom det är ju så himla coolt och ballt med en tjej som gör det och världen behöver fler kvinnor inom IT. Så varför skulle jag inte göra det? Det är ju det självklara spåret som IT-student.

Under de åren hade jag ett konstant dåligt samvete.

IMG_3847 IMG_4039

Jag mådde dåligt över att jag inte älskade att läsa data och nätverkskurserna. Jag hade ångest över att jag inte kunde se mig själv som en programmerare. Jag pluggade endast för att klara dessa tentor så att jag kunde få någon form av bekräftelse på att jag visst hörde hemma där och att jag visst skulle bli en riktigt IT-student.

De få gånger jag sa vad jag kände: att det inte var helt min grej och att även om jag uppskattade kunskapen och kurserna så såg jag inte min framtid som just programmerare. Varje gång, utan undantag, möttes jag av svaret

”Då har du väll valt helt fel?”

Det har tagit mig en lång tid att förstå det svaret. Idag vet jag att det är för att jag befinner mig i en IT-bubbla. Där jag befinner mig är de enda socialt accepterade yrkena utvecklare, programmerare och matematiker. Till och med titlar som ScrumMaster (en person i en projektgrupp som är utvecklare och därmed på samma hierarkiska nivå som resten av teamet men som håller ordning och reda på alla) anses vara flummig och irrelevant för det som verkligen är viktigt: IT.

Så idag, min 5e termin på civilingenjörsprogrammet IT mindes jag varför jag var här. Jag är här för att hemma hos mamma och pappa i en liten bok står det att det var min dröm att vara här. Där står det vad jag vill göra med mitt liv.

Vad jag vill göra med mitt liv.

Inte vad mina administratörer på skolan vill. Inte vad mina klasskompisar vill. Inte vad det förväntas att en person med civilingenjörsexamen inom Informationsteknik vill. Vad jag vill göra med mitt liv.

IMG_7660 IMG_9320

Det tog mig över 4 år att komma ihåg varför jag varje dag går till skolan, till en linje som nu många tror är fel för mig, när det bara är ett trappsteg till nästa del av mitt liv.

Så idag, när jag mindes varför jag är där jag är idag, idag är alla andras åsikter om vad jag vill studera fel. Jag älskar ju trots allt elektroniken, matematiken och fysiken. Och jag är fortfarande glad över att jag har lärt mig grunderna inom saker som fascinerar mig som hårdvara, robotik och datorteknik.

Ett fåtal vänner som har känt mig i många många år säger glatt att jag har valt helt rätt, att masterprogrammet i Industrial Management kommer få mig att växa som person. Och även om jag är glad över att ha deras godkännande så spelar det ingen roll

För jag hade valt det utan dem också.

Jag är inte den stereotypiska IT-tjej som många är så glada över att de finns. Jag är inte nästa generations programmerare. Jag ser en helt annan vision för min framtid, där det här är ett steg i rätt riktning. Och även om den drömmen inte har blivit socialt accepterad av alla de framtida utvecklare, programmerare och matematiker här på IT så är det trots allt mitt val och jag kan äntligen komma ihåg vad jag verkligen vill göra med mitt liv.