Gymnasieministerns mor pluggar på KTH

Det är aldrig för sent att utbilda sig. Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, twittrade imorse att hennes 82-åriga mamma precis har börjat en programmeringskurs på KTH.

Hur coolt är inte det.

Olle Bälter, lektor i datalogi och docent i människa-datorinteraktion på KTH, förklarar att Annas mamma börjat läsa programmering på distans via Open Learning Initiative (OLI).

År 2016 utvecklade OLI en preparandkurs på nätet i programmering vid Stanforduniversitetet, liknande den som Olle och hans kollegor givit vid KTH allt sedan 2006.

– Stanfords kurs har nu översatts till svenska och ges av KTH. Pilotstudenterna är ett gäng glada pensionärer från SeniorNet Kungsholmen som träffas fysiskt på biblioteket för att ge varandra stöd. Kursstart var igår den 18:e september, berättar Olle Bälter.

Den som vill veta mer vad Olle gör om dagarna, förutom pysslar med distanskurser i programmering, kan läsa dessa artiklar.

PS. Vet inte om jag sagt eller skrivit det tidigare, men det är delvis Olle Bälters förtjänst att jag själv kan programmera. Läste ju hans bok ”Programmeringsteknik med Pascal: programmeringens ädla konst” när jag pluggade Data- och systemvetenskap en gång i tiden. 🙂 DS.

PS2. På fotografiet nedan återfinns Olle (röd skjorta) tillsammans med några av deltagarna. Dessa kommer senare att utbilda andra pensionärer. DS2.

Ta en kurs i etisk hackning

Nu har det startats en kurs i att bryta sig in i it-system. Ja, på ett etiskt sätt alltså. En kurs där den vita hatten ska sättas på skallen snarare än den svarta.

Det är Gabriella Hernqvist, kommunikationsansvarig på skolan för elektro- och systemteknik vid KTH som kommer med tipset. Enligt vad hon kan se så är KTH-kursen den enda i sitt slag i Sverige.

Bakom kursen står Pontus Johnson (professor i industriella informationssystem och huvudansvarig), samt Mathias Ekstedt (professor i industriella informations och styrsystem).

Mathias Ekstedt , professor på KTH.

Enligt professorsduon används etiska eller ”goda” hackare i dag för att hitta säkerhetsluckor i ett företags eller myndighets datornätverk. I kursen som i höst ges på KTH för första gången kommer studenterna lära sig hur detta går till genom att hacka ett labb som efterliknar ett företags it-miljö. Detta i jakten på flaggor som KTH:s lärare placerat ut.

För att utföra angreppet är studenterna fria att använda sin fantasi och verktyg tillgängliga på internet som nätverks- och sårbarhetsskanning, plattformar för utveckling av exploits, fjärrstyrning av datorer och lösenordsknäckning.

Jag slår en signal till Mathias Ekstedt för att ta reda på mer.

– Kursen går bland annat ut på att lära sig olika typer av verktyg och angreppssätt för att aktivt attackera en it-infrastruktur. Den etiska aspekten här är att man gör det med ett gott uppsåt, man attackerar sig själv för att hitta sårbarheter. Detta är också en väletablerad metod att
säkra upp it-system. Själva grundidén är att studenterna får lära sig att tänka som en hacker och därmed bli bättre både på att hitta säkerhetshål och skydda it-system.

Hur vet ni att inte illasinnande människor söker sig till kursen?

– Det vet vi förstås inte, och vi kan förstås inte heller ta ansvar för vad människor gör med sina kunskaper. Så är det med alla ingenjörsämnen. Det går ju till exempel att designa en bil med säkerhetsbrister baserat på kunskaper tillägnade på ett universitet. Som en del av kursen får
studenterna skriva en uppsats om etiska dilemman som finns när det kommer till hackning och vi diskuterar sedan dessa uppsatser på gemensamma seminarier. Kursens namn ger en fingervisning att etiken är viktig i sammanhanget. Och även om vi antagligen inte kan hindra någon som bestämt sig för att göra något dumt så kan vi motverka naivitet bland kommande ingenjörer.

Här kan du läsa mer om kursen.

Snart kan du också bli stadsbonde

I utkanten av Stockholm, i betongrika Liljeholmen, ska tomater och sallad frodas sida vid sida. I januari så väl som under oktober månad. Utan solens hjälp. Hur är det möjligt?

Några KTH-studenter, däribland Ankit Anurag Naik och Albert Payaro, vet. De har nämligen grundat initiativet Urban Oasis.

Urban Oasis idé är att nyttja underjordiska utrymmen i större städer för hydroponiska odlingar. Vi pratar om oanvända garage eller andra liknande lokaler som förvandlas till gigantiska växthus under marknivå.

En av medgrundarna är Anton Chernikov. Han säger att han blev förvånad över hur dyrt det är att köpa grönsaker i Stockholm när han flyttade hit. Priserna är dubblerade i jämförelse med andra europeiska städer som Barcelona och London.

Genom att odla året runt men framför allt lokalt kan priserna sänkas, enligt gänget bakom Urban Oasis. En viktig förtjänst tilldelas förstås miljön då man slipper frakta färska grönsaker från andra länder.

Enligt Anton Chernikov och de andra har enbart lokalen i Liljeholmen kapacitet att odla så mycket som 5 ton grönsaker per dag. Tillräckligt mycket grönsaker för att 25 000 salladshungriga personer ska få sitt lystmäte stillat.

Lokalerna i sig ska inte bara innehålla grönsaksodling, de ska också utgöra en hubb för grönsaksdistributionen. Vidare kommer man att kunna samla in data från odlingarna. Data som sedan kan analyseras i jakten på att ta fram det optimala odlingsklimatet.

Ytterligare en poäng med Urban Oasis är att man som samhällsmedborgare ska kunna vara med och odla inom ramen för Urban Oasis. Det innebär att du och jag kan bli urbana jordbrukare.

Urban Oasis får stöd att KTH Innovation och sitter idag i KTH Innovations förinkubator.

Vill du veta mer, kontakta KTH-studenten Albert Payaro på albert.payaro@gmail.com.

Läkemedelsfabriker i mikrostorlek inuti kroppen

Låter det som en utopi? Det är det. Är det fullt görbart inom en överskådlig framtid? Ja, enligt Wouter van der Wijngaart, professor i mikro- och nanosystemteknologi vid KTH.

Vid frukostseminariet ”Teknikdriven medicinsk forskning” idag berättade Wouter om två riktigt intressanta forskningsprojekt som han vill ägna framtiden åt.

Det första projektet går ut på att skapa läkemedelsfabriker i mikrostorlek inuti människokroppen. Anledningen? I exempelvis traditionell behandling av cancer är det mer än bara sjukdomen som attackeras av de cellgifter som sätts in. Oftast påverkas stora delar av människokroppen med tuffa biverkningar som resultat.

Det handlar om att injicera implanterbara mikrokapslar i människokroppen, kapslar inte större än 100 nanometer vilket motsvarar ett hårstrås diameter.

Det det kommer till cancersjukdomar skulle kapseln kunna placeras inuti en tumör. Därefter skulle en så kallad ogiftig ”pro drog” kunna injiceras i kroppen som skulle kunna sätta igång tillverkningen av cytostatika i kapseln, eller läkemedelsfabriken som den då förvandlas till.

Det andra spåret kallar Wouter för ”programmable matter”, eller robotliknande material.

Det handlar om material som kan förändra form och funktion beroende på syfte. Exempelvis skulle det kunna injiceras i kroppen via en spruta (minimalt invasivt), i medicinskt syfte, för att forma exempelvis en höftled. Ja, efter att det skjutits in i kroppen skulle materialet kunna bygger upp sig självt på plats.

Wouter säger att ett sådant material också skulle ha sin plats på rymdexpeditioner till exempelvis planeten Mars. ”På så sätt kan man skicka en hink material oavsett om man behöver en borrmaskin eller en spade”.

Han tillägger sedan, för säkerhets skull, att detta ligger cirka tio år framåt i tiden. Likväl är det fullt realistiska målsättningar för den forskning som bedrivs inom ramen för hans ämnesområde, mikro- och nanosystemteknologi.

Mobilitet som tjänst…

Här är en detalj om KTH:s forskningsplattform (RCV) för förarlösa bilar.

… och andra glödheta termer som har med självkörande bilar att göra avhandlades igår när Vetenskapens värld i SVT sände ett inslag om autonoma fordon.

Att SVT vänder sig till KTH är fullt logiskt. Vi har en rackarns massa bra forskning om just självkörande bilar. Fattas bara annat då tekniken förutspås slå igenom på bred front inom en väldigt snar framtid.

Att utvecklingen drivs framåt i ett raskt tempo har flera orsaker. Först och främst sker detta på grund av den miljösparande åtgärd om mobilitet faktiskt är om den kan säljas som en tjänst snarare än att vi äger bilarna själva. Men framför allt vill fordonsindustrin hoppa på tåget. Bilen är en väldigt färdigutvecklad produkt som funnits i 100 år. Plötsligt uppstår en gigantisk chans att vara med och bidra till ett generationsskifte som kommer inbringa mycket pengar om man som företag är med i matchen.

Transportforskningslabbet som nämns i Vetenskapens värld är för övrigt ITRL, och mer information om detta labb och vad man forskar om finner du här och här.