månadsarkiv: oktober 2016

Ditt ansikte avslöjar dig

Hedvig Kjellström hänger med Furhat, en robotteknik som hon ska använda till forskning runt demens.

Hedvig Kjellström hänger med Furhat, en robotteknik som hon ska använda till forskning runt demens.

Nyligen läste jag artikeln Ansiktet kan avslöja vem som helst i DN, skriven av tidningens teknikredaktör Linus Larsson tillika en gammal kollega till mig. Knäcket är tämligen intressant, och glädjande nog har jag varit med och bidragit till det (bland annat genom att tipsa om KTH:s eminenta forskare Hedvig Kjellström).

Artikeln tar upp Automatisk ansiktsigenkänning, en teknik som kommer att få allt större utrymme i vår vardag.

Redan idag finns den faktiskt där utan att du kanske reflekterar så mycket över det. I kameror, mobilen, appar, Google och Facebook. Framöver lär den ta plats i större omfattning även på våra flygplatser, på jobbet och så vidare. Algoritmerna kommer att spela stor roll för så väl medicinteknik som säkerhet och bekämpning av terrorism.

Detta väcker förstås – som så ofta – frågor runt exempelvis integritet och risken för missbruk. Problematik som dyker upp bland frågeställningarna när folk hör av sig till mig för att söka kompetens på området. Något som händer titt som tätt numera.

Ja, en av dessa förfrågningar kom förhållandevis nyligen från en ytterst framgångsrik författare. Jag låter vara osagt vem, nationalitet, litterär genre och så vidare. Det fick jag lov att lova författaren. Men tekniken för ansiktsigenkänning kommer att spela en roll i den kommande boken.

Håll utkik!

Bilbromsar fortfarande en hälsofara

Redo att bli en hälsobov, enligt KTH-forskare.

Redo att bli en hälsobov, enligt KTH-forskare.

Så här i dubbdäckstider så kan det vara intressant med en tillbakablick på Aftonbladets bilreporter Robert Collins debattartikel ”Sanningen om dubbdäck mörkas” från november förra året.

I denna artikel riktar Collin frän kritik mot Umeå Universitet och Svenska Miljöinstitutet IVL:s pressmeddelande som de 2015 skickade i samband med en forskningsrapport. I detta pressmeddelande förkunnas nämligen att över 5 000 svenskar dör varje år på grund av partiklar och att ”Den största källan till lokalt genererade partiklar bedöms vara vägslitage till följd av användning av dubbdäck”.

Detta påstående vill alltså inte Robert Collins acceptera. Han lutar sig istället emot forskningsrapporten som sådan som berättar att det är främst kolkraftverk och tung industri i Tyskland, Polen och andra centraleuropeiska länder samt fjärrvärmeverken i Sverige som producerar dessa dödliga partiklar

Alldeles oavsett hur saker och ting förhåller sig undrar jag stilla varför inte de partiklar som bilars bromsar genererar tas upp av Robert Collin eller av Umeå universitet/Svenska Miljöinstitutet IVL. De senare nämner förvisso bromsar som partikelalstrare, men knappast i paritet till den mängd som forskare på KTH kommit fram till.

Jepp. Redan 2010 kunde Ulf Olofsson, professor vid institutionen för maskinkonstruktion på KTH, konstatera att bilbromsar är ett lika stort miljöproblem som dubbdäck. Partiklarna som genereras av friktionen mellan bromsskiva och -back är mindre än tio mikrometer (PM10 vilket är en riktlinje för när partiklar börjar bli skadliga för människor) och går ner till nanostorlek. Det här gör att de tränger djupt in i människokroppen när vi andas.

Till saken hör också att partiklar mindre än 10 mikrometer hålls svävande i flera timmar. Partiklar som närmar sig nanostorlek är så lätta att de kan hållas svävande i veckor.

Då vi inte gått tillbaka helt och fullt i teknikutvecklingen till trumbromsar (en del bilar har dock fortfarande sådana monterade bak) som kapslar in en hel del bromsdamm så är läget likadant idag som 2010.

Eller 2015, för den delen.

Redan små temperaturskillnader påverkar samhället negativt

Do the right thing, från 1989

Do the right thing, från 1989

För ett litet tag sedan skrev Göran Finnveden, KTH:s vicerektor för hållbar utveckling och professor i miljöstrategisk analys, ett intressant, roande men framför allt oroande blogginlägg om att vi lever i ett gigantiskt experiment.

Han refererar till (och diskuterar) en artikel i Science där man konstaterar vi kan se effekter av klimatförändringar redan idag. Även små skillnader i till exempel temperatur får konsekvenser för samhället. Det kan handla om allt från produktivitet till dödlighet.

Med reservation för att det kan finnas kandidater till listan ”De tjugo roligaste exemplen på korrelation utan kausalitet” i Science-artikeln (förmodligen inte med tanke på tidskriften, men mina kunskaper i ämnet är begränsade så jag tar höjd för detta) kan man se att antalet svärord i sociala medier ökar lavinartat med att värmen stiger, och att det samma även gäller för antalet våldtäkter. Matteprov? Sämre utfall vid högre temperaturer, med start c:a från 20 grader och därefter sjunkande testresultat.

Grejen är intressant. Tidigare har vi ju vetat att extrema klimatförändringar leder till missväxt och konflikter, men att dessa förändringar redan kommer vid små avsteg från normala värden i nederbörd, väder eller andra väderrelaterade förändringar helt klart bra att veta.

Om inte annat för att klimatarbetet här och nu bara mår bra av ännu fler bevis för sitt existensberättigande. Det är svårt för gemene man att ta in vad som kommer att hända om 50 eller 100 år.

Ja, detta är så mycket bättre än att än en gång bli matade med bilden på den där ledsna isbjörnen som sitter på ett smältande isflak. Den har jag stundom lite svårt att relatera till hur mycket jag än vill.

Förresten… Var det inte Spikes Lee som i sin eminenta film Do the right thing redan 1989 redogjorde för ökad främlingsfientlighet när värmen steg?

KTH forskar om molekylära maskiner

För att bevisa sina teser har forskarna bland annat skapat en nanometer stor bil. Bild: Johan Jarnestad/KVA

För att bevisa sina teser har forskarna bland annat skapat en nanometer stor bil. Bild: Johan Jarnestad/KVA

Under förra veckan var det så äntligen dags för årets viktigaste händelse för alla oss som på något sätt arbetar i vetenskapens tjänst: Tillkännagivandena av årets Nobelpris.

Efter en klurig öppning med de något komplicerade processerna autofagi (medicin) och topologiska fasövergångar (fysik) landade så kemipriset på en betydligt enklare begriplighetsnivå för den oinsatte.

De tre forskarna Jean-Pierre Sauvage från franska Université de Strasbourg, J. Fraser Stoddart från Northwestern University i USA och Bernard L. Feringa från Rijksuniversiteit Groningen i Nederländerna fick kemipriset för den forskning som lagt grunden till utvecklingen av molekylsmå maskiner.

Dessa maskiner så små att de i framtiden skulle kunna skickas in i människokroppen för att utföra arbeten. Som exempel nämndes canceruppsökande nanorobotar som söker upp tumörer eller som transportörer av läkemedel i blodomloppet. Eller en kombo?! En av pristagarna, Bernard L. Feringa, berättade även att molekylära maskiner i en framtid skulle kunna användas som komponent i material för att få dessa att anpassa sig efter sin omgivning.

Den exakta innebörden av sådana material skulle kunna användas till (Harry Potters osynlighetsmantel?) återstår att se (eller inte…).

Det coola i sammanhanget är dock att vi på KTH håller på med forskning runt molekylära maskiner. Olof Ramström, ledamot i Nobelkommitten och professor i supramolekylärkemi på KTH, är nämligen ansvarig för en forskargrupp som arbetar med inom just detta område.

Stort! Och smått. Samtidigt…

”Alla ska kunna använda det offentliga rummet”

High Line, New York City

High Line, New York City

Nu har KTH:s satsning ”Centrum för framtida stadsrum” sparkats igång.

Föreståndare för forskningscentret är Tigran Haas, universitetslektor och docent på KTH som arbetar med samhällsplanering och stadsutformning.

Det offentliga rummet står på agendan och frågeställningarna är flera. En av dem är människors samexistens i städer.

– På vilket sätt kan vi radera gränsen mellan de synliga och osynliga människorna? Alla ska kunna använda det offentliga rummet, och alla har också samma värde här. Vi kan samexistera utan att störa varandra. Det finns flera exempel på det, bland annat Tompkins Square Park i New York som hade stora problem med droger och kriminalitet i slutet av 80-talet. Man designade då om torget så att det skulle passa alla grupper av människor samtidigt, och man gjorde det mycket framgångsrikt.

Tigran Haas menar att vi kan betrakta det hela som att alla hyr det offentliga rummet, vi äger det inte. Alltså bör vi agera därefter.

– När det gäller privatiseringen av det offentliga rummet så har den delvis gått i fel riktning. När det kommer till det som kallas för Privately owned public space, POPS, som är privatägda områden öppna för allmänheten, ser vi idag att allt fler regler tillkommer. Det finns dock framgångsrika sådana, delvis kontrollerade men ändå öppna områden. Ett av dem är High Line i New York, ett gammalt spårområde som gjorts om. High Line är ett av de kanske mest
intressanta offentliga rummen just nu.

Vad är då ”Ett bra offentligt rum”? Det finns ett antal sätt att definiera och mäta detta på. Tigran Haas säger att dessa präglas av låg brottslighet, stor öppenhet, kulturellt rikt liv och ger möjlighet för lokala ekonomier att blomstra.

– Det finns inget generisk sätt som visar hur vi ska utforma staden. Varje stad behöver ett skräddarsytt tillvägagångssätt för att skapa ett bra offentligt rum med sitt eget mikrokosmos som präglas av och är uttryck för livet i staden.

På tal om det offentliga rummet så äger den tredje FN-konferensen om bostäder och hållbar stadsutveckling rum mellan mellan den 17 och 20 oktober i Quito, Ecuador. Habitat III heter den och de två första gick av stapeln i Vancouver 1976 och Istanbul 1996.

Här kan du läsa mer: https://habitat3.org/