månadsarkiv: februari 2017

Trollfabriker, näthatare och fejknyheter

Hur är egentligen klimatet på internet idag, och varför ser det ut som det gör? Hur ser historien ut bakom delar av internets baksida? Kan man göra något åt situationen?

Hot och alternativa sanningar flödar, den saken är säker, precis som att trollfabriker, näthat och fejknyheter är en del av samma problembild. Låt oss dyka lite djupare ner i det digitala träsket.

I mitten av februari arrangerade KTH ett hackathon för att med teknikens hjälp försöka komma tillrätta med just näthat och fejknyheter. Eftersom dessa problem har potential att påverka demokratin både i Sverige och utomlands är de mycket viktiga att hantera på olika sätt.

Malin Picha Edwardsson, forskare och lärare på avdelningen för medieteknik och interaktionsdesign på KTH, berättar att ett av hennes forskningsprojekt om digitalt berättande som legat till grund för hackathonet.

– Efter en stunds resonerande kom alla medverkande – däribland KTH, Schibsted, UR, Sveriges Radio, JMK och Bonnier News – fram till att ha yttrandefrihet och teknik som tema. Bland lösningarna som togs fram under de 24 timmarna fanns teknik för att faktagranska nyheter och andra smarta lösningar för att stärka yttrandefriheten, säger Malin Picha Edwardsson.

Hon berättar att hon nyligen var på en konferens om datajournalistik i Odense, Danmark, där situationen på nätet idag diskuterades livligt och mycket.

– Läget beror delvis på hur tekniken i sig är konstruerad. Det sätt på vilket den samspelar med människor, och vilket information algoritmerna väljer att visa eller inte visa.

Med det kan man säga att tekniken kan bidra till det första steget i skapandet av den filterbubbla som varit på tapeten på senare tid. Det vill säga att människor främst konsumerar sådant som stärker bilden av det de själva redan vet eller tror på. Om informationen sedan stämmer eller inte är sekundärt.

Vad kan man då göra åt saken? Så väl Google som Facebook känner till problematiken, menar Malin Picha Edwardsson, och delvis jobbar dessa företag med olika lösningar.

Malin Picha, forskare på KTH. Foto Joakim Ståhl.

Samtidigt har åtminstone Facebook markerat att de inte vill betrakta sig som ett medieföretag med det utgivningsansvar detta innebär. Och Google vill kunna förmedla all typ av information, oavsett om den är sann eller inte.

– Det är därför viktigt att vi bemöter det som sägs, exempelvis Donald Trumps uttalanden. Människor måste också bli bättre på källkritik. Mycket bättre. Alla medborgare måste veta hur de faktagranskar ett påstående om det är sant eller falskt. Alla måste ha dessa grundkunskaper.

Malin Picha Edwardsson har förstås helt rätt i det. Med friheten kommer också ett ansvar.

KTH har på inget sätt varit förskonade när det kommer till näthat. I mars 2010 kom ett dödshot till universitetet via det ökända internetforumet 4Chan. ”På måndag tänker jag ta med min sportskyttepistol till KTH och skjuta så många jag hinner” hade en anonym person skrivit, och hotet togs på största allvar av så väl vanlig polis som SÄPO.

Kort därefter kunde en 33-åring gripas, och den enda förklaringen till inlägget löd: ”det var ett dåligt skämt”. 33-åringen var djupt ångerfull efteråt, enligt vederbörandes försvarsadvokat Ralph Ekman.

Sedan dess har det hänt en del och idag är det inflytelserika makthavare som anammar ett kränkande sätt att kommunicera. Och ett sätt att förhålla sig till sanningen som kan ifrågasättas. Makthavarna är både mycket inflytelserika politiker som stjärnor i underhållningsindustrin. Tonläget är rått, rått och åter rått.

De flesta minns väl Youtube-stjärnan Pewdiepies hårt kritiserade klipp för några månader sedan där han betalade två indier fem dollar för ett extremt fientligt meddelande till de som bekänner sig till judendomen.

Kortfattat förklarade Pewdiepie aka Felix Kjellberg sitt klipp med att det var satir. Typ humor. Ett sätt att skämta som härstämmar från internets barndom.

Förmodligen har han rätt i sak även om väldigt många inte förstår det roliga i det hela. I synnerhet inte nytillkomna internetdeltagare.

Ja, just denna råa, hårda ”humor” var mycket frekvent redan under av mitten av 90-talet när internet slog igenom på bred front. Då på Internet Relay Chat (IRC), ett sätt att samtala med andra människor världen över i olika chattrum.

För en hel del människor blev IRC bland annat ett verktyg att ta ett steg framåt i så väl den skrivna kommunikationen som debattens och retorikens ädla konst.

Det framgångsrika sättet att hävda sig på (att synas, att få uppskattning) var att bli bra på att uttrycka sig, men tyvärr också allt för ofta att förolämpa andra. Ibland med stil, för det mesta inte.

Framför allt handlade mycket också om att kunna ta emot förolämpningar utan att bli kränkt. Den som blev just märkbart illa berörd hade ”förlorat” och var besegrad.

Frågan är om det har hänt något under de senaste tjugo åren eller om människor fortfarande använder sig av samma metod för att få utrymme i mediebruset. Mm. Tyvärr gäller det senare.

Frågan är om vi ska sluta att ta åt oss? Är kommentarerna så kränkande? Är det för mycket hatretorik? Har vi blivit för känsliga? Eller är vissa av oss rent av för okänsliga…

Hur som helst: Här och här är läsvärda artiklar om 4Chan, ett forum som åtminstone delvis ges äran för att ha skapat vilt skilda rörelser som Wikileaks, Anonymous och alt-right.

De sväljbara batterierna är här

Så här ser batteriet ut. Foto: Diemut Strebe.

KTH-forskaren Niclas Roxhed är lika kunnig som involverad inom forskningsområdet mikroelektro-mekaniska system (MEMS). För den som inte känner till MEMS så kan jag berätta att Niclas inom ramen för detta område bland annat varit med och utvecklat en effektiv astmasensor, en hjärnventil (!) och nålplåster.

”Pyttesmå tingestar bestående av elektronik och mekanik som ofta interagerar med människokroppen” är väl en förhållandevis bra introduktion till MEMS.

Nu är Niclas på gång igen. På Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Boston, USA, där han för närvarande är gästforskare under KTH:s sabbatical-program, har Niclas medverkat i ett forskningsprojekt runt sväljbara batterier som drivs med magsaft.

Dessa batterier skapar en spänning uppemot 3,3 volt, vilket motsvarar kapaciteten hos ett litet alkaliskt batteri.

Vad ska man ha detta batteri till då? Jo, om batterierna utrustas med termometrar kan de mycket noga avläsa kroppstemperaturen. Det är exakt det som Niclas och de andra forskarna gjort.

Till tidningen Dagens Medicin säger Niclas att mätning av temperaturen inifrån kroppen är i högsta grad listigt eftersom konventionella mätmetoder lätt blir missvisande. Dessutom kan det vara svårt att upptäcka små temperaturförändringar.

Niclas Roxhed gästforskar på MIT just nu.

– Att mäta tempen rektalt är ganska så nära idealet men är inte särskilt patientvänligt om temperaturen ska följas kontinuerligt under några timmar, tillägger han.

Rent tekniskt fungerar batteriet så att det är kapselformat. Prototypen är fyra centimeter lång och en centimeter i diameter. Inuti kapseln återfinns en galvanisk cell som genererar elektrisk spänning med hjälp av den sura magsaften som är rik på elektrolyter.

Efter att batteriet inmundigats kan tekniken trådlöst överföra data till en stationär dator, det utan vidare problem på avstånd upp till flera meter.

Intressant. Jag bestämmer mig för att kontakta Niclas och kolla upp några saker. Som till exempel detta med att batteriet rimligtvis lär komma ut den naturliga vägen efter cirka ett dygn…

– MIT-gruppen har tidigare visat lösningar som fäller ut ”armar” i magsäcken och som gör att kapseln inte tar sig igenom den nedre magmunnen (pyloris). Armarna är gjorda av biologiskt nedbrytbart material och man kan således förutbestämma hur lång tid kapseln skall stanna i kroppen, berättar Niclas.

Andra användningsområden då? Förutom att kolla av kroppstemperaturen.

– Andra tillämpningar – faktiskt det som var mitt bidrag – är att ha små läkemedelskapslar som kan frigöras på kommando av mikroprocessorn med energin som battericellen ger upphov till. Man kan också tänka sig att mäta andra saker, till exempel pH-värde eller inflammatoriska markörer.

Tekniken har använts tillsammans med grisar, men forskarna vill ta det hela vidare och göra tekniken mindre samt testa den på människor. Gärna under en längre tidsperiod, som flera månader.

Den aktuella studien är publicerad i tidskriften Nature Biomedical Engineering (Doi: 10.1038/s41551-016-0022).

Skatt på självkörande bilar och robotar

Gunnar Karlsson, professor och chef för avdelningen för kommunikationsnät på KTH.

På EU-nivå förekommer just nu en diskussion om det är dags att införa skatt på robotar och automation.

Faktum är att självaste Bill Gates precis förordat detta.

I och med digitaliseringens framfart i samhället är idén tänkvärd.

Ta bara detta med självkörande bilar. Det fjärde vanligaste jobbet bland män idag är lastbilschaffis. Vad händer när de självkörande lastbilarna gör entré på marknaden? Och då har vi inte tagit med två andra vanliga yrken, det vill säga buss- och taxichaufförer, i ekvationen.

Det ekonomiska bortfallet i form av minskade skatteintäkter lär påverka samhället.

I en nyligen publicerad artikel på Computer Swedens webbplats tas detta ämne upp. Det tycks som om åsikterna om skatten går isär. Pontus Braunerhjelm professor i nationalekonomi vid KTH, tror inte på robotbeskattning.

Det gör ej heller Gunnar Karlsson, professor på KTH, som på senare år varit aktiv i debatter runt tv-licenser, robotar och automation och globala nätuniversitet.

– Robotskatt är bara trams. Dels är gränsdragningsproblemen omöjliga, dels omfattar skatten inte den automatisering som görs av tjänster där det inte behövs någon form av robot. Vidare riskerar en robotskatt att bidra till att inte ens de jobb som uppstår för att sköta om robotparken blir kvar i landet.

Gunnar Karlsson berättar att Sverige har ett bra läge för framtiden: välordnat samhälle med bra utbildning, god tillgång till el och ett bra transportnät för tillverkade produkter.

– För tjänster spelar inte ens vårt läge i utkanten av EU någon roll. Med rätt planering kan vi alltså ha gott om arbeten kvar. Men det kräver utbildning och goda förutsättningar regel- och skattemässigt för att verksamheten ska bedrivas här och inte i annat jämförbart land.

Istället för robotskatt slår Gunnar Karlsson ett slag för andra lösningar.

– Det skattebortfall som kan uppstå får i första hand hanteras med digitalisering av offentligfinansierade tjänster. Vi kan radikalt minska de offentliga kostnaderna för att få skatteintäkterna att räcka. Sedan måste vi växla från inkomstskatt till konsumtionsskatter så att vi inte straffar ut arbete. Vidare kan bolagsskatten baseras på vinst per anställd för att ge lättnad åt personalintensiv verksamhet.

Han tillägger att det säker finns fler idéer som går utveckla. Han kan dock konstatera att automatisering och digitalisering innebär stora förändringar för hur välfärdsstaten kommer att finansieras och drivas.

När jag talar med KTH-forskaren Daniel Pargman, som tidigare skrivit debattartiklar och forskningsartiklar om detta, anser han att ämnet är komplext.

– Jag har sett några olika förslag. Beskatta robotar på samma sätt som vi beskattar arbete/inkomst inklusive arbetsgivaravgifter etc. Beskatta kapital istället för arbete – för att få en ny skattebas. Inför medborgarlön så att den potentiella vinsten kan spridas ut. Jag tror att vissa
även har föreslagit lokala valutor, men jag vet inte riktigt hur det skulle fungera.

Daniel Pargman antar att hotet är att vi går mot det två-tredjedelssamhälle som man oroade sig för på 1980-talet. Eller kanske till och med ett en-tredjedelssamhälle.

Hur som helst ska det bli spännande att se hur tekniken kommer att rita om samhället under de närmaste 50 åren. Kanske sitter KTH-forskarna Eva Alfredsson och Mikael Malmaeus inne med en delmängd av svaret på frågan hur vi kommer att leva och verka framöver. Deras forskningsprojekt ”Bortom BNP-tillväxt” skvallrar om det.

Det fria samhället krymper

Hedvig Kjellström, professor i datavetenskap på KTH.

Häromdagen publicerades två teknikrelaterade nyheter som båda i grunden är mycket positiva.

Den första nyheten handlar om att Bredbandsbolaget nu enligt en dom i hovrätten tvingas blockera webbplatser för sina egna kunder. Det handlar om streamingsajten Swefilmer och fildelningssajten Pirate Bay, två webbplatser som tjänar pengar på reklamintäkter samtidigt som de deltar i brott mot upphovsrätten. Det är väl en god sak att medverka till att stoppa denna kriminella verksamhet, så konstnärer och artister får betalt för sitt arbete.

Men…

Vad skulle hända om vi får en ny regering som anser att Wikileaks borde blockeras. Är det verkligen internetleverantörens jobb att stoppa trafiken till enskilda webbplatser? I så fall borde väl även personbilarnas hastighet i detta land strypas till 120 km/h, eftersom detta är maxhastigheten i Sverige. Eller? Posten då? Paket med illegalt innehåll, hur ska detta hanteras?

Blir det någon leverans till eller från Stadsgatan 1 i Grönköping där Lars Larsson bor, han som bär fotboja. Vem vet vad paketen innehåller liksom.

Den andra nyheten är den om att polisen nu storsatsar på smart kameraövervakning. Detta i ett försök att stävja grövre brottslighet i städer som till exempel Malmö.

Jag kontaktar Hedvig Kjellström som är professor i datavetenskap på KTH. Hon arbetar bland annat med robotar och datorseende, och forskar bland annat om hur kameror och datorprogram ska upptäcka tidiga tecken på demenssjukdomar hos människor.

Jag frågar henne om följande scenario är möjligt:

”En kriminell och efterlyst man kör in i ett bostadsområde. Bilens regplåt fotograferas och processas av teknik för smart kameraövervakning. Det visar sig att fordonet står registrerad på en efterlyst och tungt kriminell person. Vid nästa kamera fotograferas regplåt på nytt och känns då blixtsnabbt igen av tekniken varpå förarens ansikte också plåtas. Det visar sig direkt att det är den efterlyste mannen som kör bilen. Alltså varskor tekniken polisen om mannens ungefärliga position, och kan kort därefter gripa brottsligen.”

Hur bra som helst ju. Finns det andra tillämpningar? Hur ”smart” är tekniken? Hur lätt är det att samköra ett foto från denna teknik mot passfoto?

– Allt du nämner är fullt tekniskt möjligt. Det kommer i framtiden – en mycket nära framtid – att bli väldigt viktigt att reglera sådana här system i lag. Kan man fånga kriminella är det ju jättebra, men vad händer om en ny, korrupt svensk regering med annan uppfattning om yttrandefrihet än den nu gängse (tyvärr ett inte helt orimligt scenario) börjar förfölja journalister på detta sätt, säger Hedvig Kjellström.

Plötsligt verkar tekniken inte längre i mänsklighetens tjänst.

– Vidare måste man reglera hur exempelvis fotografier av folks ansikten kan användas i ”data analytics”. Detta är lättare sagt än gjort eftersom det är väldigt lätt att hitta fotografier av alla personer på nätet. Överhuvudtaget måste man enligt min mening ta på allvar – på ett helt annat sätt än idag – att de flesta människor lämnar ifrån sig kontrollen över stora mängder information om sig själva till både företag, myndigheter och ideella organisationer, säger Hedvig Kjellström.

Klokt. Det är trots allt inte första gången som svensk lagbok hamnar duktigt på efterkälken när det kommer till teknikutvecklingen.

Solidarisk fillagring

Har du hört talas om uppstartsföretaget Degoo? Ett bolag vars app började som ett examensarbete på KTH, och som idag (en stund senare) har fem miljoner användare från världens alla hörn. Ja, förutom västra Sahara då.

Appen erbjuder gratis fillagring (100 gigabyte) i molnet/internet för mobiler och datorer, växer med 20 000 nya användare per dygn och har högre betyg än självaste Googles Drive. Coolt va.

Solidariskt fillagring? Ja, en gång i tiden fick du tillgång till gratisgigabytes i utbyte mot att du själv lånade ut din hårddisk till andra att lagra filer på. Idag kan du fortfarande göra det, men på frivillig basis. Du kan för övrigt även låna ut mobilens eller datorns processorkraft – om du vill. Fin grej.

Läs mer här vetja!