Trollfabriker, näthatare och fejknyheter

Hur är egentligen klimatet på internet idag, och varför ser det ut som det gör? Hur ser historien ut bakom delar av internets baksida? Kan man göra något åt situationen?

Hot och alternativa sanningar flödar, den saken är säker, precis som att trollfabriker, näthat och fejknyheter är en del av samma problembild. Låt oss dyka lite djupare ner i det digitala träsket.

I mitten av februari arrangerade KTH ett hackathon för att med teknikens hjälp försöka komma tillrätta med just näthat och fejknyheter. Eftersom dessa problem har potential att påverka demokratin både i Sverige och utomlands är de mycket viktiga att hantera på olika sätt.

Malin Picha Edwardsson, forskare och lärare på avdelningen för medieteknik och interaktionsdesign på KTH, berättar att ett av hennes forskningsprojekt om digitalt berättande som legat till grund för hackathonet.

– Efter en stunds resonerande kom alla medverkande – däribland KTH, Schibsted, UR, Sveriges Radio, JMK och Bonnier News – fram till att ha yttrandefrihet och teknik som tema. Bland lösningarna som togs fram under de 24 timmarna fanns teknik för att faktagranska nyheter och andra smarta lösningar för att stärka yttrandefriheten, säger Malin Picha Edwardsson.

Hon berättar att hon nyligen var på en konferens om datajournalistik i Odense, Danmark, där situationen på nätet idag diskuterades livligt och mycket.

– Läget beror delvis på hur tekniken i sig är konstruerad. Det sätt på vilket den samspelar med människor, och vilket information algoritmerna väljer att visa eller inte visa.

Med det kan man säga att tekniken kan bidra till det första steget i skapandet av den filterbubbla som varit på tapeten på senare tid. Det vill säga att människor främst konsumerar sådant som stärker bilden av det de själva redan vet eller tror på. Om informationen sedan stämmer eller inte är sekundärt.

Vad kan man då göra åt saken? Så väl Google som Facebook känner till problematiken, menar Malin Picha Edwardsson, och delvis jobbar dessa företag med olika lösningar.

Malin Picha, forskare på KTH. Foto Joakim Ståhl.

Samtidigt har åtminstone Facebook markerat att de inte vill betrakta sig som ett medieföretag med det utgivningsansvar detta innebär. Och Google vill kunna förmedla all typ av information, oavsett om den är sann eller inte.

– Det är därför viktigt att vi bemöter det som sägs, exempelvis Donald Trumps uttalanden. Människor måste också bli bättre på källkritik. Mycket bättre. Alla medborgare måste veta hur de faktagranskar ett påstående om det är sant eller falskt. Alla måste ha dessa grundkunskaper.

Malin Picha Edwardsson har förstås helt rätt i det. Med friheten kommer också ett ansvar.

KTH har på inget sätt varit förskonade när det kommer till näthat. I mars 2010 kom ett dödshot till universitetet via det ökända internetforumet 4Chan. ”På måndag tänker jag ta med min sportskyttepistol till KTH och skjuta så många jag hinner” hade en anonym person skrivit, och hotet togs på största allvar av så väl vanlig polis som SÄPO.

Kort därefter kunde en 33-åring gripas, och den enda förklaringen till inlägget löd: ”det var ett dåligt skämt”. 33-åringen var djupt ångerfull efteråt, enligt vederbörandes försvarsadvokat Ralph Ekman.

Sedan dess har det hänt en del och idag är det inflytelserika makthavare som anammar ett kränkande sätt att kommunicera. Och ett sätt att förhålla sig till sanningen som kan ifrågasättas. Makthavarna är både mycket inflytelserika politiker som stjärnor i underhållningsindustrin. Tonläget är rått, rått och åter rått.

De flesta minns väl Youtube-stjärnan Pewdiepies hårt kritiserade klipp för några månader sedan där han betalade två indier fem dollar för ett extremt fientligt meddelande till de som bekänner sig till judendomen.

Kortfattat förklarade Pewdiepie aka Felix Kjellberg sitt klipp med att det var satir. Typ humor. Ett sätt att skämta som härstämmar från internets barndom.

Förmodligen har han rätt i sak även om väldigt många inte förstår det roliga i det hela. I synnerhet inte nytillkomna internetdeltagare.

Ja, just denna råa, hårda ”humor” var mycket frekvent redan under av mitten av 90-talet när internet slog igenom på bred front. Då på Internet Relay Chat (IRC), ett sätt att samtala med andra människor världen över i olika chattrum.

För en hel del människor blev IRC bland annat ett verktyg att ta ett steg framåt i så väl den skrivna kommunikationen som debattens och retorikens ädla konst.

Det framgångsrika sättet att hävda sig på (att synas, att få uppskattning) var att bli bra på att uttrycka sig, men tyvärr också allt för ofta att förolämpa andra. Ibland med stil, för det mesta inte.

Framför allt handlade mycket också om att kunna ta emot förolämpningar utan att bli kränkt. Den som blev just märkbart illa berörd hade ”förlorat” och var besegrad.

Frågan är om det har hänt något under de senaste tjugo åren eller om människor fortfarande använder sig av samma metod för att få utrymme i mediebruset. Mm. Tyvärr gäller det senare.

Frågan är om vi ska sluta att ta åt oss? Är kommentarerna så kränkande? Är det för mycket hatretorik? Har vi blivit för känsliga? Eller är vissa av oss rent av för okänsliga…

Hur som helst: Här och här är läsvärda artiklar om 4Chan, ett forum som åtminstone delvis ges äran för att ha skapat vilt skilda rörelser som Wikileaks, Anonymous och alt-right.