månadsarkiv: maj 2017

KTH-studentens mobila konstgalleri

Erika Wolters är studenten på KTH Arkitekturskolan som skapat ett flyttbart konstmuseum, förmodligen Sveriges både minsta och mest intima galleri.

… för om inte människorna kommer till konsten, får konsten komma till människorna, right?!

– Galleriet är en reaktion mot att konst för det allra mesta visas upp på ett likartat sätt och att nästan alla konstmuseum återfinns i centrala Stockholm. Om man tittar på vilka som besöker konstmuseum är det en liten och ganska homogen grupp. Jag vill göra konst mer tillgänglig för fler, berättar Erika Wolters.

Galleriet – som går under namnet Galleri Flyktig – har tagit fyra veckor att bygga och är formgett för att kunna flyttas kortare sträckor för hand. Ja, det har hjul! Just nu ställs verk ut i galleriet från flera olika unga konstnärer.

Invändigt består galleriet av tre olikfärgade boxar med ljusinsläpp ovanifrån. Underredet är i svetsat stål och de tre boxarna för konsten byggs i plywood. Tanken är att strukturen lätt ska gå att bygga om för att passa olika typer av konst.

– Galleriet är litet, kanske det minsta i Stockholm, med sina 1,5 kvadratmeter. Storleken är både ett resultat av att det ska kunna flyttas runt lätt men jag hoppas också att det gör att det blir lättare att snabbt ta del av konsten i farten. Som besökare tar det bara några minuter att ta del av utställningen och den kommer att flyttas runt till platser där många människor passerar.

För de som aldrig besöker konstmuseum kan det kännas som ett stort steg att åka in till exempelvis moderna museet. Erika Wolters tror också att många inte känner sig hemma i de sterila rummen på de stora konstinstitutionerna och tänker att konsten inte är för dem.

– Konst som uttrycksform är väldigt viktig. Den utmanar vårt sätt att se på världen och kan beröra oss på ett djupare plan. Min förhoppning är att initiativ som det här kan göra att fler känner att konsten är något som tillhör och angår oss alla. Och kanske i längden göra att fler känner sig lockade och välkomna att besöka även våra större museum.

Den som är nyfiken på mer kan spana in Erika Wolters arbete på hennes projektblogg.

Blockkedjor: stor potential och lika stora utmaningar

Blockkedjor, då i form av den digitala valutan Bitcoin, har varit på tapeten i några år. Nu börjar emellertid intresset för blockkedjor växa till sig på andra håll, bortanför marknaden för digitala pengar.

Varför? Jo, för att blockkedjor skulle kunna kapa de mellanhänder som kostar pengar. Detta alldeles oavsett om det handlar om banker eller olika typer av distributörer/affärer.

På KTH jobbar en forskare vid namn Niklas Arvidsson som kan en hel del om pengar, särskilt det kontantlösa samhället. När jag kontaktar honom visar det sig snart att han finner blockkedjor tämligen spännande och intressanta.

Så här säger Niklas:

– Detta är en mycket intressant teknologi med stor potential och stora utmaningar – både för de som vill bygga tjänster på teknologin och för de som riskerar att förlora sin position på grund av den samma. Och ja, det finns många potentiella tillämpningsområden utöver betalningar.

Han menar att det finns några spörsmål kvar att besvara.

– En central fråga – åtminstone kopplat till betalningar – är om blockkedjor ska kopplas till den reglerade marknaden eller om den ska vara en frizon på nätet. Det finns nog olika åsikter om detta. En reglerad blockkedja för betalningar är möjlig – bland annat så funderar Bank of  England på om man kan ge ut centralbankspengar baserat på blockkedje-teknologin.

Se där, se där. Det ska bli mycket intressant att följa hur tekniken vecklar ut sig.

Så undviker vi bajsbakterier i dricksvattnet

Så liten och behändig är dagens sekvenseringsteknik.

Särskilt i dessa tider av vattenbrist… men alltid förstås… För vem vill bli magsjuk av dricksvatten?

Bakgrund: KTH-forskare använder DNA-analys för att hålla koll på Östersjöns vatten. Det kan handla om allt från kommande algblomningar till utsläpp av olja och andra giftiga ämnen – som skedde för flera år sedan.

Förgrund: Men det är inte bara vattenmiljön i våra sjöar och hav som kan monitoreras med hjälp av DNA-tekniken. Anders Andersson, universitetslektor på KTH, jobbar också med att använda tekniken på de rör som löper under Stockholms stad.

Anders Andersson, forskare på KTH.

Han berättar att tekniken kan användas för att spåra felkopplingar, till exempel när avloppsvattenrör kopplas ihop med dagvattnet.

Detta kanske inte låter så farligt, men faktum är att det kan leda till rätt allvarliga utbrott av magsjuka. Äldre och redan sjuka kan råka riktigt illa ut.

Sådana här misstänkta men ej verifierade felkopplingar tros har skett i Östersund 2010 då 30 000 personer drabbades av parasiten Cryptosporidium hominis. Vissa människor drabbades flera gånger av magsjuka, och 65 personer blev så illa däran att de tvingades till sjukhusvård. Stadens innevånare fick koka sitt dricksvatten i tre månader efter utbrottet.

I april 2011 hände samma sak i Skellefteå. Totalt tvingades drygt 42 600 personer att koka sitt dricksvatten i 153 dagar och cirka 20 000 Skellefteåbor blev sjuka av det otjänliga vattnet. Felkoppling misstänktes även här.

Till detta ska tilläggas att tekniken i framtiden även skulle kunna användas för att spåra rostiga avloppsrör och dricksvattenrör där det finns risk för kontaminering av dricksvattnet.

Media, däribland SVT, har i omgångar konstaterat att exempelvis Stockholms avloppssystem är i uselt skick. Många huvudavloppstunnlar har inte besiktigats sedan de byggdes och allra värst mår avloppsledningarna som lades mellan 1935 till 1960.

… och om inte avloppsvatten läcker ut ur ett rör och in i ett annat så innebär felkopplingar ibland att orenat bajsvatten släpps rakt ut i naturen.

Kontentan är alltså att tekniken behövs. Inte minst för att den i förlängningen förhoppningsvis ska kunna ge en signal om var någonstans i rörnätet som problemet uppstått.

Läs mer här!

KTH-forskare om Trumps mur

Berlinmuren skar Tysklands största stad i två delar under 28 år, innan den revs 1989.

Fortfarande är mycket höjt i dunkel runt Donald Trumps mur mot Mexiko. Ja, förutom att den ska byggas alltså. Det som bland annat framkommit hittills är följande data (med reservation att Trump tycks byta åsikt lite då och då).

Höjden ska landa någonstans mellan nio och nitton meter, och längden är 160 mil. Resten ska skyddad av vatten och berg.

Trump vidhåller att muren ska byggas av armerad betong. Samtidigt ska den rent utseendemässigt vara ”Ogenomtränglig”, ”Fysisk”, ”Hög”, ”Kraftfull” och ”Vacker sydlig gränsmur”.

Kostnad? Motsvarande 88 miljarder kronor.

Håkan Sundquist, professor emeritus inom ämnet byggvetenskap, på KTH.

När jag ber Håkan Sundquist, professor emeritus inom ämnet byggvetenskap på avdelningen för bro- och stålbyggnad på KTH, kommentera bygget berättar han att det finns en utredning av tämligen låg kvalitet som American Society of Civil Engineers gjort för ett tag sedan. I övrigt tycks inte mycket data eller information att tillgå.

Är Trumps kostnadskalkyl då att ta på allvar? Hur resonerar Håkan Sundqist i övrigt runt muren?

– Mycket beror förstås på hur hög muren ska vara och utredningen förutsätter en betongmur (jämförbar med Berlinmuren!?). Det hela blir nog en gissning men också en fråga hur stark muren ska vara. På bilder har man sett ”en mur” i form av spontplankor av stål. Att svetsa (skära) upp ett hål stort nog för en människa i denna kan göras relativt snabbt och tyst. Det är också möjligt att gräva sig under en sådan mur. Den stora kostnaden blir nog att konstant bevaka muren.

I ett efterföljande mejl lägger han till att han har svårt att tro att det blir något mur av den typ som Trump ”svamlat” om. Främst av de skäl som redan nämnts:

  • Kostnader för byggande och drift (personalkostnader för vakter och polis)…
  • … eller så kommer muren inte att fungera och det blir en sport att ta sig igenom/över/under muren.

– När en noggrannare utredning görs kommer detta att bli uppenbart, och Trump förlorar ytterligare ett vallöfte, säger Håkan Sundquist.

Vill man nå Håkan Sundquist kan man skicka ett mejl till hakan.sundquist (snabel-a) byv (punkt) kth (punkt) se.

Självkörande bilar och 5G

För någon veckor sedan läste jag ett blogginlägg signerat Daimlers styrelseordförande Dieter Zetsche. Han slog fast att 3D-kartor är en mycket central bit i pusslet ”Framtidens självkörande bilar”.

Han passade på att illustrera detta med följande videoklipp.

Anledningen är att 3D-kartor helt enkelt ger de självkörande bilarna möjligheten att ”se” runt hörn, och inte vara lika beroende av sensor och kameror som bara registrerar vad som händer i det absoluta nuet.

Idén bygger på att alla bilar som kör runt hela tiden samlar in information, data som sedan delas, eller kan delas, med alla andra bilar.

Det här får var och en att fundera över vilka krav som finns på morgondagens mobilnät när det kommer till att skicka och ta emot data. Att det kanske krävs något mer än en halvskakig 2G-uppkoppling för bästa möjliga kommunikation självkörande bilar emellan.

Plötsligt står det klart att 5G, med all den kapacitet som nästa generations mobilnät erbjuder, förstås ger bra möjlighet till dataöverföring. För det är en hel del information som ska skyfflas fram och tillbaka. Ja, 5G är en central del i historien om framtidens självkörande bilar.

Jag skickar ett mejl till Karl Henrik (Kalle) Johansson, professor i reglerteknik på KTH och högst involverat i ett flertal forskningsprojekt som rör självkörande fordon som bilar och lastbilar. Han befinner sig för närvarande på det prestigefulla UC Berkeley (Kalle är på så kallad sabbatical leave) och berättar att det finns två ganska olika angreppssätt för att bygga effektivare och säkrare fordon, och som är relaterat till hur jag tänker och resonerar.

– Det ena är vad vi kan kalla ”Google-metoden”, som innebär precis vad du såg i videoklippet, nämligen att man försöker scanna världen så noggrant som möjligt och sedan autonomt navigerar i denna värld. Det andra angreppssättet är sammankopplade fordon, det vill säga genom att utbyta information mellan fordon, och mellan fordon och infrastruktur som exempelvis 5G, så kan man styra bilarna säkrare och effektivare.

Detta är till exempel vad Kalle gör med KTH och Scanias konvojkörande lastbilar, som stöds både av kommunikation mellan lastbilarna och genom att de kommunicerar med operatörer.

– Det är dock inte bara KTH som kör lastbilar i konvojer. Igår var jag ute med ett gäng här i Berkeley och åkte fordonståg på motorvägen. Lite lurigt med all trafik men tekniken fungerar ganska bra, berättar Kalle.

Karl Henrik Johansson (till höger), professor i reglerteknik på KTH.