månadsarkiv: augusti 2017

Solen ska rena vattnet från skadliga mikroplaster

Blåmusslor surplar i sig mikroplaster, och människan äter blåmusslor.

Mikroplaster kallas allt plastavfall som flyter omkring i vattnet som är mellan 0,3 till 5 millimeter stort.

De här små fragmenten, som bland annat kommer från tandkrämer, smink och fleecekläder när vi tvättar de senare i maskin, är högst otrevlig nedsmutsning. De når först reningsverken där de bara delvis kan filtreras bort. Därefter anländer mikroplasterna i till exempel våra sjöar där abborrlarver får hjärnskador för att de hellre äter mikroplastpartiklar än plankton.

Men det är inte bara fiskar som mumsar i sig mikroplaster. Även skaldjur, maskar, djurplankton, musslor och andra, mindre djur äter upp avfallet. Detta är högst onyttigt eftersom plasten dels kan innehålla hormonstörande och cancerogena tillsatser, dels kan plasten fungera som en magnet för olika kemikalier. Risken är att gifterna på plasten tar sig in i fettvävnaden på djuret och transporteras uppåt i näringskedjan, där människan står högst upp.

Vilka mängder pratar vi då om? En rapport från IVL berättar att Henriksdalsverket i Stockholm släpper ut 27 miljoner mikroplastpartiklar i timmen. Ryaverket i Göteborg släpper ut 70 miljoner partiklar, också per timme. Det innebär att dessa två reningsverk släpper ut 849 miljarder mikroplastpartiklar per år, grovt räknat.

För att lösa detta miljöproblem har forskare vid KTH försökt sig på att bryta ner de miljövidriga mikroplasterna i vatten med hjälp av solljus, något de precis fått tio miljoner kronor från EU för att jobba vidare med.

Joydeep Dutta, professor i nanofysik vid KTH, är ansvarig för projektet och han berättar i en intervju i Sveriges Radio att processen kallas fotokatalys. Fotokatalysen omvandlar mikroplastpartiklarna till till kol- och vätemolekyler som genom mineralisering omvandlas till koldioxid och vatten. Mikroplasterna löses alltså upp och bubblar delvis upp till ytan.

Att hitta en metod för att få bort mikroplasterna är viktigt eftersom det idag finns få metoder att rena vattnet från just dessa partiklar.

Det forskarna nu ska göra är att hitta ett sätt att snabba på nedbrytningsprocessen genom att konstruera ett filter med nanobeläggning av zinkoxid, ett ämne som höjer ljusets verkningsgrad och därmed nedbrytningen.

Det färdiga filtret ska sedan kunna placeras till exempel vid reningsverkens utlopp.

Snacka om talför konferens

Just nu pågår Interspeech 2017 i Stockholm, den artonde upplagan av International Speech Communication Association (ISCA) årliga internationella konferens om tal och talteknologi.

Enligt Jens Edlund, biträdande universitetslektor på KTH och bland annat involverad i forskning runt ögonkontaktens betydelse för samtalet, var KTH genom avdelningen Tal, musik och hörsel faktiskt med och startade intresseorganisationen ISCA en gång i tiden. Nu är vi alltså, tillsammans med Stockholms universitet och KI, med och arrangerar årets Interspeech.

Vad händer på konferensen då? Jo, Interspeech är ett forum där humanister och teknologer möts för att diskutera samspelet mellan grundforskning och tekniska
innovationer som Siri, Alexa och Furhat.

Jens Edlund berättar vidare att KTH-forskare i år presenterar ett relativt blygsamt antal artikla (vi brukar ha fler). Rent nyhetsmässigt är det hetaste nog något av de arbeten som Joe Mendelsson, ny KTH-doktorand (50 år med karriärer som bland annat som rockmusiker), publicerar.

Ja, och så ska en ju inte missa Björn Lindblom huvudtal förstås. Björn är adept till KTH:s Gunnar Fant, en av fonetikens grundare och en verklig världsstjärna på området. och tillika grundare av avdelningen Tal, musik och hörsel.

Med över 1850 registrerade deltagare och sponsorer som Microsoft, Apple, Amazon, DiDi, IBM, Yahoo, Google och Furhat Robotics blir årets upplaga den största i SCA:s historia.

Mer information om Interspeech här.

Snyggare diagram ger snabbare och bättre förståelse

Längst ner till höger ser du forskarnas insats: ett spridningsdiagram designat efter vad det ska visa.

Spridningsdiagram, eller punktdiagram som de också kallas, är en diagramtyp som visar data med punkter i ett koordinatsystem.

Du har sett diagrammen många gånger, och de återfinns mest överallt för att visa upp samband mellan två eller flera saker.

Två exempel där de skulle kunna användas är korrelationen mellan lungkapacitet och hur länge du kan hålla andan, eller Old Faithful-gejsern i Yellowstone nationalpark och tiden mellan utbrott samt hur lång tid varje utbrott varar.

Spridningsdiagram kan dock vara svåra att utforma, och därmed också att förstå. Konventionell diagramdesign gör det klurigt att se värden som sticker ut, men också var den stora massan data/träffar återfinns.

Därför har forskare, bland annat Tino Weinkauf (professor i visualisering på KTH), bidragit till forskningen runt diagramtypen och tagit fram en metod för att automatisera designen. Det vill säga att diagrammen ritas upp utifrån vad som är viktigast att belysa. Detta utan att ämnesexperten behöver göra arbetet med att bestämma bildformat, punktstorlek, färger, kontrast, renderingsordning, opacitet och andra designparametrar.

Ämnesexperten är just expert på sitt område, inte nödvändigtvis visualiseringsproffs.

De andra forskarna som varit med och bidragit till arbetet är Luana Micallef, Gregorio Palmas och Antti Oulasvirta.

En vetenskaplig artikel i ämnet med titeln ”Towards perceptual optimization of the visual design of scatterplots” finns publicerad här.

Det här är cyberfysiska system

Google självkörande bil. Bild: Michael Shick.

Termen cyberfysiska system är högst vedertagen i den akademiska världen men inte jätteetablerad utanför den.

Första gången jag kom i kontakt med uttrycket var när jag för cirka fem år sedan pratade med Martin Törngren, professor i inbyggda styrsystem på KTH.

Han nämnde då att diskussionen KTH-kollegor emellan varit utdragen runt vilket namn man skulle använda. Kärt barn har ju många sådana, som bekant, och cirkulerade i långa samtalet gjorde så väl inbäddade system, intelligenta styrsystem som inbyggda styrsystem (det ämne som Martin har en professur i).

Valet (inom avdelningen) föll till slut på cyberfysiska system, efter engelskans cyber-physical systems. Bra eller dåligt kan åter diskuteras, särskilt med tanke på att just ordet cyber (sajber) känns aningens daterat. samtidigt är det förstås mycket bra att det råder enighet runt vad man kallar någonting. Så alla pratar samma språk.

Vad är då ett cyberfysiskt system? Om det skriver Martin Törngren i sin nya blogg. Kortfattat kan man säga att de är datorbaserade system för styrning av maskiner, fordon och annan utrustning, system med sensorer som kan inhämta data från omgivningen och en förmåga att själv anpassa sig till rådande förhållanden.

Alltså kan en självkörande bil definitivt räknas som en cyberfysiskt system.

På tal om självkörande bilar så blev Martin Törngren åter igen intervjuad i media om dem häromdagen. En ny undersökning från Aftonbladet/Inizio visar nämligen att mer än varannan svensk är skeptisk till att åka med en självkörande bil, och bland kvinnor är siffran så hög som att två tredjedelar ställer sig tveksamma till en biltur.