Solen ska rena vattnet från skadliga mikroplaster

Blåmusslor surplar i sig mikroplaster, och människan äter blåmusslor.

Mikroplaster kallas allt plastavfall som flyter omkring i vattnet som är mellan 0,3 till 5 millimeter stort.

De här små fragmenten, som bland annat kommer från tandkrämer, smink och fleecekläder när vi tvättar de senare i maskin, är högst otrevlig nedsmutsning. De når först reningsverken där de bara delvis kan filtreras bort. Därefter anländer mikroplasterna i till exempel våra sjöar där abborrlarver får hjärnskador för att de hellre äter mikroplastpartiklar än plankton.

Men det är inte bara fiskar som mumsar i sig mikroplaster. Även skaldjur, maskar, djurplankton, musslor och andra, mindre djur äter upp avfallet. Detta är högst onyttigt eftersom plasten dels kan innehålla hormonstörande och cancerogena tillsatser, dels kan plasten fungera som en magnet för olika kemikalier. Risken är att gifterna på plasten tar sig in i fettvävnaden på djuret och transporteras uppåt i näringskedjan, där människan står högst upp.

Vilka mängder pratar vi då om? En rapport från IVL berättar att Henriksdalsverket i Stockholm släpper ut 27 miljoner mikroplastpartiklar i timmen. Ryaverket i Göteborg släpper ut 70 miljoner partiklar, också per timme. Det innebär att dessa två reningsverk släpper ut 849 miljarder mikroplastpartiklar per år, grovt räknat.

För att lösa detta miljöproblem har forskare vid KTH försökt sig på att bryta ner de miljövidriga mikroplasterna i vatten med hjälp av solljus, något de precis fått tio miljoner kronor från EU för att jobba vidare med.

Joydeep Dutta, professor i nanofysik vid KTH, är ansvarig för projektet och han berättar i en intervju i Sveriges Radio att processen kallas fotokatalys. Fotokatalysen omvandlar mikroplastpartiklarna till till kol- och vätemolekyler som genom mineralisering omvandlas till koldioxid och vatten. Mikroplasterna löses alltså upp och bubblar delvis upp till ytan.

Att hitta en metod för att få bort mikroplasterna är viktigt eftersom det idag finns få metoder att rena vattnet från just dessa partiklar.

Det forskarna nu ska göra är att hitta ett sätt att snabba på nedbrytningsprocessen genom att konstruera ett filter med nanobeläggning av zinkoxid, ett ämne som höjer ljusets verkningsgrad och därmed nedbrytningen.

Det färdiga filtret ska sedan kunna placeras till exempel vid reningsverkens utlopp.