månadsarkiv: mars 2018

Flytande konstmuseum i Stockholm

Elbåten Introboat som delvis är gjord i betong.

Sveriges huvudstad är känd som Nordens Venedig på grund av allt vatten. Inte fullt lika spridd är vetskapen att många av stadens konstmuseum ligger vid just vattnet. Av bland annat dessa anledningar fick ett gäng studenter vid KTH och Konstfack ett uppdrag: Skapa ett sätt att transportera människor mellan de olika museerna på ett hållbart och innovativt sätt. Här är resultaten.

”Stockholm Arts Craft” är det övergripande namnet på studentprojektet som bland annat inbegriper en båt delvis gjord i betong med vakuumhiss ombord, och en annan flytande farkost fullproppad med den senaste augmented reality-tekniken. Gemensamt för de fyra studentdesignade båtarna är de alla är eldrivna.

–Studenternas uppdrag har varit att ta fram färdiga förslag för hur sådana här museibåtar ska kunna se ut och fungera, då med hänsyn tagen till alla de intressenter som finns. Både samhällsmedborgare som ska besöka museum och använda båtarna, som Stockholms läns landsting och Stockholms stad.

Art on boat.

Det säger Anders Rosén, ansvarig KTH-lärare och lektor på institutionen farkost och flyg vid universitetet. Han berättar vidare att farkosterna är tänkta att både kunna användas som sightseeing-båtar och som en aktiv del av Stockholms lokaltrafik.

Vad har då varit det primära syftet med båtarna? Jo, att koppla ihop stadens konstmuseer vattenvägen men också att göra konst tillgänglig för fler människor. Båtarna kan också ge mindre etablerade konstnärer ett utrymme att ställa ut, en plattform som behövs då det råder brist på bra lokaler för ändamålet. Konstbåtarna kan bli lite en förrätt på väg till huvudrätten, som en av studenterna uttrycker det.

En av de mest spännande båtarna är projektet Introboat som delvis är gjord i betong. Tanken med materialvalet, enligt studenterna bakom båten, är att den ska smälta in lika bra i staden med all betong som finns där som bland klipporna i skärgården.

En annan båt, utformad med formspråket från en gammal ångdriven skärgårdsbåt, är Archidome. Ombord finns en uppsjö skärmar, bland annat transparenta, som möjliggör nyttjandet av tekniken augmented reality. Därmed finns det ett gränssnitt mellan besökaren och passagerarna samt skärgården och omgivningen. Att projiceras saker över vyn kan vara konst, förstås.

Många av Stockholms konstmuseum ligger vid vattnet.

– Archidome är en enskrovsbåt och skiljer sig därmed från de andra tre som alla är katamaraner. Förutom Introboat och Archidome har studenterna utvecklat och designat båtarna Artsea och Art on boat. Den senare är tänkt att introducera passagerarna till de museum som för stunden är aktuella värdar. Samtliga båtar har potential att underlätta tillgången till konst för de som normalt sett inte går på konstmuseum.

Anders berättar vidare att samtliga båtar är fullt realistiska. Som de är designade är farkosterna dock väldigt innovativa, och därmed också dyra eftersom huvudfokus inte varit just tillverkningskostnaden.

– Det viktiga har varit att inte styra eller påverka designprocessen, och utan att ge studenterna möjligheten att ta projekten så långt som möjligt samt töja på gränserna. Men skulle båtarna förverkligas i någon form skulle de med lätthet kunna blir ett tips på Tripadvisor. Som en av till exempel fem grejer man måste uppleva om man kommer som turist till Stockholm. Många är de aktörer i samhället som skulle kunna samlas runt de här båtarna.

Idag är båtbranschen mycket konservativ. Kan man säga att sett ur det perspektivet så har dessa studentprojekt en liten men viktig roll för att gjuta liv i en stagnerad bransch?

Archidome ska vara fylld med den senaste AR-tekniken och utformad med formspråket från en gammal ångdriven skärgårdsbåt.

– Det kan man. Det finns flera orsaker till att båtbranschen är konservativ. Ett av skälen är att branschen är väldigt kommersiell, så man utvecklar sällan något inte kunderna tydligt efterfrågat. Sedan styrs branschen av massor av regler, som ofta tillkommit reaktivt. Dessa säkerhetsregler är anpassade för de fartyg som redan är i drift, och inte nyutveckling och att lösa tidigare problem på ett nytt, annat sätt. Sedan bygger man ofta båtar en och en, eller ett fåtal åt gången. Detta till skillnad från flyg, bilar och lastbilar där man har massproduktion och bättre förutsättningar för nytänkande. Så det finns stor potential att bygga något nytt i båtbranschen.

Studentprojekten är resultatet av ett långvarigt samarbete mellan KTH och Konstfack som pågått över ett decennium. Varje år utsätt studenter från de båda lärosätena för nya teman och tvärdisciplinära utmaningar där de ska designa båtar från scratch med hänsyn tagen till miljömässiga, sociala och hållbara aspekter.

Studentprojekten pågår i fem veckor. KTH-studenterna lägger ner 25 procent av sin studietid på arbetet medan de studerande från Konstfack jobbar fulltid. Enligt Anders Rosén är uppgiften enormt svår då de studenterna både ska hinna med att lära känna varandra, ta fram en projektplan utveckla och designa en båt och sedan analysera slutresultat under den korta tiden.

E/S Artsea.

Just det… Bakom alla fantastiska båtar står följande studenter vid Konstfack och KTH:

  • Introboat: Pål Ahlsén, Alice Ekelöf och Hajar Sadequi på Konstfack. Esperança Ruiz Carrió, Nils Tingstam Peterson och Jacob Zeidler på KTH.
  • ArtSea: Lisa Ramel, Elina Portti Helmerius och Jonathan Anderung på Konstfack. Beata Törneman, Filip Wängelin och Misael Goicoechea på KTH.
  • Archidome: Ebba Grahn, Johannes Moser och Sarah Bredby på Konstfack. Martina Reche och Malte Huhnt på KTH.
  • Art on board: Malin Björklund och Victor Modin på Konstfack. Victor Ekström och Fangyu Zhou på KTH.

Dödsolycka med självkörande bil väcker frågor

För några dagar sedan nåddes vi av den tragiska nyheten att en kvinna mist livet efter att blivit påkörd av en självkörande bil.

Detta var den andra olyckan i ordningen, och väcker förstås en diskussion om hur vi ska förhålla oss till tekniken.

Vem ska bära ansvaret för olyckor i framtiden? Hur förhindrar vi bäst att sådant här händer? Är det egentligen någon skillnad på olyckor där bilar framförs av datorer och när människor kör dem? Får denna olycka några konsekvenser för utveckling och införande av självkörande fordon i samhället?

Anna Pernestål Brenden, forskare på KTH.

Anna Pernestål Brenden, föreståndare på Integrated Transport Research Lab (ITRL) vid KTH, jobbar med hållbara transportsystem och djupt kunnig när det kommer till autonoma fordon. I ett mejl funderar hon över frågorna ovan.

”Hej,

Jag har tänkt en del på detta, och har läst det som finns att läsa (vilket ännu inte är så mycket). Polischefen i området där olyckan skedde har sagt till tidningen San Francisco Chronicle att händelsen var sådan att den hade varit svår att undvika oavsett om bilen varit självkörande eller manuellt styrd. Självklart är det svårt att säga något mer om detta specifika fall eftersom vi inte vet vad som hände.

Några av mina reflektioner är:

1. Det är nödvändigt att göra tester i verkligheten, det finns massor fall som vi aldrig någonsin skulle kunna lista ut i laboratorium eller simuleringar. Detta har vi lärt oss i pilotprojektet som nu pågår i Kista, även om det inte handlat om säkerhetskritiska saker. Samtidigt är det viktigt att när man inte är helt säker på hur fordonen beter sig så ska hastigheten vara låg. Bilen i Arizona körde enligt uppgift 38 mph, det vill säga drygt 60 km/h. Detta på en väg med hastighetsbegränsning 35 mph. Kör man långsamt finns större möjligheter att stanna, och skulle man ändå råka ut för en olycka blir konsekvenserna mycket mindre. Det är därför bussarna i forskningsprojektet Autopiloten i Kista kör så långsamt.

2. Detta väcker många frågor och visar att självkörande fordon ännu är långt ifrån färdigutvecklade, och att det finns mer forskning som behöver göras:

a. Forskning om fordonen, och hur de ska framföras både i nominellt tillstånd och när något oväntat sker (görs på KTH och ITRL).

b. Forskning kring hur man kan använda infrastruktur (digital och fysisk) för att hjälpa fordonen och för att skilja självkörande fordon och människor åt, åtminstone till att börja med och där hastigheterna är högre.

c. Forskning kring kommunikations-gränssnitt mellan fordonen och andra trafikanter. Här finns exempelvis vårt SAV2P-koncept som vi tagit fram på ITRL, som vi testat i virtuell verklighet (VR) och som vi förhoppningsvis också kommer testa på riktigt under året.

d. Slutligen är det intressant i sig att fordonet körde (lite) för fort… Är det ok? Bilen har själv koll på hur fort den kör. Är det då ok att vara säg tio procent över fartgränsen? Då kan man ju ändra fartgränsen? Ska självkörande fordon bete sig som manuellt körda bilar för att passa in? Eller ska vi istället ge dem ett ”optimalt” beteende? Forskning kring sådana frågor behöver också studeras.

Jag hoppas innerligt att data från händelsen i Arizona görs publik, så att vi alla kan lära oss av den!

Ansvarsfrågan är svår, men jag tror att vi är på rätt spår i Sverige med ansvar hos operatören.

Testa på riktiga gator är nödvändigt, men säkerheten först (till exempel genom att köra långsamt)!

PS. Missa inte KTH-professorn Martin Törngrens blogg. Han forskar också om självkörande fordon och tar även han upp detta ämne. DS.

Sätt ett plåster på benbrottet

Just nu håller jag på att skriva ett pressmeddelande om det benlim och benplåster som några KTH-forskare jobbar med. Skickas när den vetenskapliga artikeln publiceras (har inte ännu fått en tidsangivelse).

Redan nu kan en dock konstatera att detta nya sätt – unikt enligt forskarna – att fixera ben tycks vara både en snabb och förhållandevis skonsam process för patienten. Särskilt i det långa loppet.

AI överallt

Lite stiltje på bloggen just nu. Det handlar främst om att andra arbetsuppgifter är prioriterade. Som att skriva om KTH:s nya självseglande båt.

AI, förstås. Ett het omdiskuterat ämne just nu. Både på KTH och annorstädes.

På tal om AI så var det ett inslag från KTH på SVT:s Aktuellt igår, Thomas von Heine pratar med forskaren Jana Tumova om fuskande datorprogram och hur AI kan användas för att leta buggar i mjukvara. Skönt nördigt inslag man bara rådiggar. Särskilt in- och utgången… 😀