Kategoriarkiv: medicinteknik

Sätt ett plåster på benbrottet

Just nu håller jag på att skriva ett pressmeddelande om det benlim och benplåster som några KTH-forskare jobbar med. Skickas när den vetenskapliga artikeln publiceras (har inte ännu fått en tidsangivelse).

Redan nu kan en dock konstatera att detta nya sätt – unikt enligt forskarna – att fixera ben tycks vara både en snabb och förhållandevis skonsam process för patienten. Särskilt i det långa loppet.

KTH:s skosensor på världens största teknikmässa

Idag, den 9 januari, slår den enorma teknikmässan Consumer Electronics Show (CES) upp portarna i Las Vegas.

Inertial Elements kallar sin version av sensorn för Osmium MIMU22BL.

Det ska bli spännande att följa årets rapportering därifrån. Här brukar nämligen en majoritet av de mest tongivande nya teknikerna lanseras. Till exempel var OLED bland det hetaste på mässan år 2008 när jag var på CES. Idag är det en högst vedertagen standard i tv- och skärmvärlden.

Nyhetsflödet börjar dock dagar innan mässhallarna öppnar. Igår kom det till exempel ett mejl från KTH-professorn Peter Händel. Det lyder som följer:

”God fortsättning Peter!

Lite nyheter om ”våra” skosensorer. Vi släppte ju koden fri via www.openshoe.org och den plockades bland annat upp av det indiska uppstartsföretaget GT Silicon som tillverkar produkter baserad på koden via www.inertialelements.com och www.oblu.io. Nu i dagarna presenterar de en ny variant på CES-mässan i Las Vegas, se pressrelease.”

Se där. Jätteroligt att KTH-teknik hittat till CES! Och spännande att det är mycket KTH i USA just nu.

Bland annat här, här och här kan du läsa mer om KTH:s skosensor.

Även en hel del medier har skrivit om sensor. Bland dem Ingenjören, SVT, Veckans affärer och Ny Teknik.

Föreläsningsfest när KTH:s campus fyller jämt

Allt du vill veta om KTH:s forskning och forskare, och väldigt mycket mer därtill, kommer att lyftas under ett seminariemaraton som varar över två dygn. Det är i vecka 42 som KTH firar att det centrala campuset på Östermalm i Stockholm fyller ett sekel, och det med kunskapsspridning i världsklass.

100 år, 100 talare, 50 timmar. Där har du ramarna för föreläsningsfesten som startar klockan 12:00 tisdagen den 17 oktober. Firandet startar dock redan dagen innan, den 16 oktober.

Under seminariemaratonet kommer forskare, professorer, lektorer och alumner från KTH att gjuta liv i spännande berättelser från KTH:s historia, men också nutida och framtida forskning. Varje talare får 20 minuter på sig, sedan är det dags att kliva av scenen för att ge plats åt nästa forskare. Och så håller det på, dygnet runt, fram till torsdagen den 19 oktober klockan 14:00.

Seminariemaratonet riktar sig till alla och är uppdelat i nio olika teman. Dessa är urbanisering, livsvetenskap, rymden, mobilitet, energi, samhällsutveckling, utbildning och lärande, kommunikation samt miljö.

Publiken har många trevliga höjdpunkter att se fram emot. Professorn Hjalmar Brismar kommer att leverera en hyllning till mikroskopet, en kärleksrelation mellan människa och apparat som varat i 400 år. Lektor Sabine Höhlers berättelse om jorden som ett rymdskepp kommer också att vara fängslande. ”Spaceship Earth” är ett sätt att betrakta vårt jordklot som en rymdfärja med ändliga resurser där vi måste ta hand om vår miljö. En analogi som inte minst idag, med potentiella konflikthärdar som till exempel Nordkorea, befinner sig närmare verkligheten än någonsin tidigare.

Dan Zenkert, professor i ämnet lättviktskonstruktioner, håller i ett föredrag om att använda delar av en bilkaross, till exempel fordonstaket, som ett batteri. Man kan både spara vikt och ha plats för mer batterikapacitet. Även forskarna Anna Pernestål Brenden och Peter Georén kommer att hålla ett tal om bilar då de berättar en framtidsvision om hur staden kommer att se ut år 2050. Garanterat tankeväckande och inspirerande. Vägen dit, som rullar via självkörande bilar, kommer också att förklaras.

Universitetslektor Joakim Lilliesköld tar ett annorlunda grepp om utbildning och lärande. Hans berättelse handlar om hur studenter ska förberedas inför framtidens arbetsmarknad genom att lära sig att bygga usla robotar, ”shitty robots”.

Inom ramarna för ämnena robotar, perception, lärande och artificiell intelligens kommer Hedvig Kjellström, professor i datavetenskap, också att röra sig. Hon ska berätta om hur man bygger maskiner som kan tolka ditt och mitt kroppsspråk.

Så där fortsätter det. I femtio timmar. Vill du veta mer om rymdteleskopet som utvecklades i en källare på KTH eller hur det uppkopplade samhället ser ut om 50 år, kom till KTH den 17 oktober.

Förutom seminariemaratonet kommer även en hel del utställningar, labbrundor och annat trevligt att äga rum under vecka 42. Hela programmet återfinns här.

Ja, just det: Stockholmskrögaren Erik Lallerstedt kommer och lagar mat under jubileumsveckan. Hans farfar, som också hette Erik Lallerstedt, var arkitekt och en av de som var med och ritade husen på campusområdet.

För den som vill lära sig mer om KTH:s centrala campus finns det mer att läsa här, här, här och här.

Läkemedelsfabriker i mikrostorlek inuti kroppen

Låter det som en utopi? Det är det. Är det fullt görbart inom en överskådlig framtid? Ja, enligt Wouter van der Wijngaart, professor i mikro- och nanosystemteknologi vid KTH.

Vid frukostseminariet ”Teknikdriven medicinsk forskning” idag berättade Wouter om två riktigt intressanta forskningsprojekt som han vill ägna framtiden åt.

Det första projektet går ut på att skapa läkemedelsfabriker i mikrostorlek inuti människokroppen. Anledningen? I exempelvis traditionell behandling av cancer är det mer än bara sjukdomen som attackeras av de cellgifter som sätts in. Oftast påverkas stora delar av människokroppen med tuffa biverkningar som resultat.

Det handlar om att injicera implanterbara mikrokapslar i människokroppen, kapslar inte större än 100 nanometer vilket motsvarar ett hårstrås diameter.

Det det kommer till cancersjukdomar skulle kapseln kunna placeras inuti en tumör. Därefter skulle en så kallad ogiftig ”pro drog” kunna injiceras i kroppen som skulle kunna sätta igång tillverkningen av cytostatika i kapseln, eller läkemedelsfabriken som den då förvandlas till.

Det andra spåret kallar Wouter för ”programmable matter”, eller robotliknande material.

Det handlar om material som kan förändra form och funktion beroende på syfte. Exempelvis skulle det kunna injiceras i kroppen via en spruta (minimalt invasivt), i medicinskt syfte, för att forma exempelvis en höftled. Ja, efter att det skjutits in i kroppen skulle materialet kunna bygger upp sig självt på plats.

Wouter säger att ett sådant material också skulle ha sin plats på rymdexpeditioner till exempelvis planeten Mars. ”På så sätt kan man skicka en hink material oavsett om man behöver en borrmaskin eller en spade”.

Han tillägger sedan, för säkerhets skull, att detta ligger cirka tio år framåt i tiden. Likväl är det fullt realistiska målsättningar för den forskning som bedrivs inom ramen för hans ämnesområde, mikro- och nanosystemteknologi.

Solen ska rena vattnet från skadliga mikroplaster

Blåmusslor surplar i sig mikroplaster, och människan äter blåmusslor.

Mikroplaster kallas allt plastavfall som flyter omkring i vattnet som är mellan 0,3 till 5 millimeter stort.

De här små fragmenten, som bland annat kommer från tandkrämer, smink och fleecekläder när vi tvättar de senare i maskin, är högst otrevlig nedsmutsning. De når först reningsverken där de bara delvis kan filtreras bort. Därefter anländer mikroplasterna i till exempel våra sjöar där abborrlarver får hjärnskador för att de hellre äter mikroplastpartiklar än plankton.

Men det är inte bara fiskar som mumsar i sig mikroplaster. Även skaldjur, maskar, djurplankton, musslor och andra, mindre djur äter upp avfallet. Detta är högst onyttigt eftersom plasten dels kan innehålla hormonstörande och cancerogena tillsatser, dels kan plasten fungera som en magnet för olika kemikalier. Risken är att gifterna på plasten tar sig in i fettvävnaden på djuret och transporteras uppåt i näringskedjan, där människan står högst upp.

Vilka mängder pratar vi då om? En rapport från IVL berättar att Henriksdalsverket i Stockholm släpper ut 27 miljoner mikroplastpartiklar i timmen. Ryaverket i Göteborg släpper ut 70 miljoner partiklar, också per timme. Det innebär att dessa två reningsverk släpper ut 849 miljarder mikroplastpartiklar per år, grovt räknat.

För att lösa detta miljöproblem har forskare vid KTH försökt sig på att bryta ner de miljövidriga mikroplasterna i vatten med hjälp av solljus, något de precis fått tio miljoner kronor från EU för att jobba vidare med.

Joydeep Dutta, professor i nanofysik vid KTH, är ansvarig för projektet och han berättar i en intervju i Sveriges Radio att processen kallas fotokatalys. Fotokatalysen omvandlar mikroplastpartiklarna till till kol- och vätemolekyler som genom mineralisering omvandlas till koldioxid och vatten. Mikroplasterna löses alltså upp och bubblar delvis upp till ytan.

Att hitta en metod för att få bort mikroplasterna är viktigt eftersom det idag finns få metoder att rena vattnet från just dessa partiklar.

Det forskarna nu ska göra är att hitta ett sätt att snabba på nedbrytningsprocessen genom att konstruera ett filter med nanobeläggning av zinkoxid, ett ämne som höjer ljusets verkningsgrad och därmed nedbrytningen.

Det färdiga filtret ska sedan kunna placeras till exempel vid reningsverkens utlopp.