Efterlängtad förnyelse av resursfördelning

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, meddelade häromdagen att regeringen under 2017 kommer tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag på ett nytt system för styrning och resurstilldelning (www.regeringen.se/debattartiklar/2016/11/pengar-till-hogskolorna-ska-ses-over/). Det är välkommet. Det nuvarande resurstilldelningssystemet är från 1993 och har inte hängt med kostnadsutvecklingen.

Grundutbildningsanslaget, som bygger på tilldelning i helårsstuderande (HST) och helårsprestation (HPR), tillhör nog den del som är mest debatterad. Resurser tilldelas lärosätet när studenten registrerar sig. När sedan studenten väl presterat poäng på kurser faller den så kallade HPR ut. Det betyder att om inte studenten presterar poäng enligt förväntan, det vill säga 60 hp/år, så får lärosätet och därmed kurser inte betalt för kostnader som uppstått. En debatt pågår som gör gällande att lärare tvingas att godkänna studenter för att ekonomin på institutioner ska gå ihop. Det finns dock inte många konkreta bevis på att det stämmer att nivån sänkts i utbildning genom att studenter godkänns som inte presterat tillräckligt. Denna så kallade sanning dyker med jämna mellanrum upp i dagspressen. SFS, Sveriges Förenade Studentkårer,  välkomnar också en utredning och föreslår bland annat att man ska ersätta dagens prestationsbaserade system med ett deltagarbaserat system för att råda bot på detta (www.sfs.se/blogg/sfs-valkomnar-utredning-om-resurstilldelningssystemet).

Vidare behöver ett nytt resurstilldelningssystem för utbildning förhålla sig till det som är framtidens student. En som i högre grad än tidigare enbart kommer följa kurser och inte i alltid fullföljer med examination. Framtidens student kanske sätter ihop en portfölj av kurser som kan bestå av mooc:s-kurser, distanskurser eller varför inte en traditionell kurs på campus någonstans i världen. Ett nytt system behöver ta hänsyn till detta.

En annan aspekt handlar om prislapp per ämnesområde där främst humaniora/samhällvetenskap legat i framkant med att visa att pengarna inte räcker till för att skapa goda förutsättningar för en bra utbildning. I det sammanhanget är det viktigt att påminna om att trots att natur- och teknikvetenskapsprislappen (N/T-prislappen) är högre än humaniora/samhällsvetenskap så räcker inte heller denna till för att upprätthålla det som teknikutbildningarna kräver. I många år har KTH, som i huvudsak bedriver utbildning med N/T-prislapp, sett att resurserna inte räcker för den laborationstäta utbildningen.

Laborationer är en naturlig del av teknikutbildningarna och det är där studenterna tränar för sin framtida yrkesroll. Därutöver är laborationerna en grund för förankringen av de teoretiska delarna. Länge har man talat om ingenjörsutbildningarnas akademisering. Det handlar förstås om att den vetenskapliga förankringen blivit allt mer viktig, men i praktiken handlar det också om att det blivit allt dyrare att vidmakthålla lokaler och utrustning för att driva laborationer. Laborationer är därutöver mycket lärarintensiva. Sammantaget har under årens lopp kostnaderna för att driva laborationstät utbildning stigit mycket snabbare än förändringen i N/T-prislappen.  Ett nytt system behöver vända detta, inte minst för att fortsätta att utveckla kvalitén i teknikutbildningarna.