När fakta förvrids ökar ansvaret

Något som den senaste veckan intensivt diskuterats i alla upptänkliga medier är just frågan om alternativa fakta. Vad är det?
För oss som lägger en stor del av vår tid på att just utbilda och forska utgör fakta själva basen för vår verksamhet – kunskap och forskningsresultat som kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Universitetens roll blir i en faktasfär som utmärks av grumlighet och godtycke ännu viktigare. Lärosätet som sådant är såväl producent som bärare och spridare av kunskap.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta – står det i högskolelagen.

Högskolans tredje uppgift är inte bara lagstadgad, den är om möjligt ännu viktigare att ta på allvar när desinformation tenderar att bli en del av det dagliga nyhetsintaget.

Men detta ska inte förväxlas med den för forskningen återkommande och nyanserande redogörelsen för olika skeenden som bygger på evidensbaserad fakta. Forskaren hamnar ofta i resonemang av typen i å ena sidan och å andra sidan därför att problem och lösningar till sin beskaffenhet ofta är komplexa. Det i sin tur kan vara ett incitament för en forskare- då vet man att det finns mer att göra. Att ge en så långt möjligt relevant bild är en del av vårt uppdrag.

Om inte vi hjälps åt att fullfölja detta uppdrag riskerar vi att hamna i ett veritabelt gungfly av tyckande, halvsanningar, halvlögner och det mesta däremellan.

I ett starkt förändrat medielandskap, där luften är fri, är det viktigt att diskutera spridning och synlighet av vår forskning. Men det räcker inte med att – vi bör tänka mer i termer av hur. Därför är det extra angeläget att öppna för en diskussion om hur forskning ska kommuniceras till en bredare allmänhet. Medialisering och digitalisering har ju ändrat den kommunikativa spelplanen markant.

Av all den information som vi hanterar nästan dygnet runt på ett eller annat sätt, i en eller annan kanal är det än viktigare än någonsin att genomskåda eventuell brist på vetenskaplighet.

Här har forskarna också en viktig roll i att våga göra berättelsen om sin forskning mer begriplig – självklart utan att göra avkall på ackuratessen. Som inom alla skrå kan det finnas en tendens att gömma sig bakom onödigt snårigt fackspråk vilket kan innebära problem:

– Ingen annan än forskare inom samma gebit förstår vad det handlar om
– Antydningar om att saker döljs är lättare att komma med när innehållet göms bakom ett krångligt språk
– Det kan vara svårare att göra forskningen synlig och visa på dess nytta

Före jul  föreslog en debattör att man borde inrätta en ambulerande professor i populärvetenskap för att högskolans kunskap ska nå ut.  Kanske kan det vara en idé?

Och för att säkra ett innehåll varför inte användas sig av en manual, med tips för hur man blottar florerande myter och förvriden fakta som omnämndes i tidningen Curie i höstas.