Hoppa till innehåll

Gemensam grund för god forskningssed

En gemensam uppförandekod för hela forskningssamfundet är ett av förslagen i Oredlighetsutredningen (länk)som lämnades över till regeringen förra veckan. Det är en mycket god idé som länge efterfrågats och diskuterats. En gemensam värdegrund är en bra början för fler och omfattande samtal inom den akademiska världen kring vad som är god forskningssed, hur den kan se ut och hur enskilda forskare och forskargrupper ska förhålla sig till den i sin vardag.

Vetenskapsrådets rapport från 2011 ”God forskningssed” är det närmaste man kommer något som liknar en kodex av det här slaget. På www.codex.vr.se finns en lång lista över koder, lagar, föreskrifter, regler och riktlinjer inom detta område. Att skapa en samsyn kring vad som är god forskningssed är av största vikt och som jag ser det en viktig hörnsten i det akademiska ansvaret, som jag skrivit om tidigare.

Tydlighet kring vad som gäller i fråga om ansvar, utöver de konkreta förslagen om en ny fristående myndighet som ska såväl hantera som fatta beslut kring oredlighetsärenden, kommer att gagna Sverige som forskningsnation.

En annan viktig aspekt är kopplingen mellan god forskningssed och arbetsmiljö och vad som kan tänkas skapa en grogrund för oredlighet. Det är något vi på lärosäten måste arbeta med och medvetandegöra. Traditioner och kultur förs ju vidare mellan generationer av forskare där äldre ofta är förebilder för de yngre.

Huggsexa om finansiering som kan leda till hård konkurrens och publiceringshets vilket kan skapa en fartblindhet som kan leda bort från både lagkänsla och fruktbara samarbeten är en orsak som nämns.

Men för att kunna ringa in orsakerna bakom oredlighet ytterligare föreslår utredningen att området i sig bör forskas om – vilket också låter vettigt. Här måste vi öka kunskapen och lyfta fram frågorna i ljuset eftersom det berör och förhoppningsvis engagerar människor på alla nivåer på ett lärosäte. Men det handlar också om det förtroende forskningen har i allmänhetens ögon. En ökad tydlighet kan underlätta en ökad synlighet för forskningen i samhället – i en tid då anklagelser om att saker ”mörkas” blir att vanligare.

Att som Oredlighetsutredningen föreslår låta en egen myndighet hantera oredlighetsfrågor i stället för universiteten själva ska göra det låter som en bra lösning. Fördelarna är flera – gedigen kompetens och aktuell forskning kan samlas här och bedömningarna kan bli mer rättssäkra genom att man undviker risken för jäv kollegor emellan.

Att ha en tydlig definition av begreppet oredlighet i forskning och en gemensam uppförandekod skulle vara en mycket bra grund att bygga vidare på.