Hoppa till innehåll

Innovationer och infrastruktur hör ihop

Under senare år har det talats mycket om behovet av ökad innovation i Sverige såväl tjänste- som produktinnovationer. Sverige är en stark industrination där mycket av värdet ligger i just innovationer eller nyttigheter sprungna ur forskning.

Regeringens nationella innovationsråd bildades 2015 med uppgift att utveckla Sverige som innovationsnation och därigenom öka landets innovationskraft. Sverige är globalt sett ett utmärkt innovationsland med en 2:a plats efter Sydkorea och 1:a plats i Europa. Satsning på excellent akademisk forskning sägs vara en orsak, samt att individens idéer ges möjlighet att utvecklas vilket skapar en stark egen drivkraft. Trots det pekar många på att innovationstakten saktar ned.

I veckan intog jag min plats i statsminister Stefan Löfvéns innovationsråd och det första mötet blev både en orientering om hur och vilka diskussioner som pågår i rådet, men också en upplevelse av att många tittar på akademin som en motor för att skapa fler innovationer i Sverige. För KTH är samverkan en naturlig del av det vi alltid gjort.

Samtidigt måste akademin värna om det som är vår roll, nämligen forskning såväl grund- som tillämpad sådan. Samverkan eller samproduktion av forskning innebär att varje part måste definiera vad man vill få ut av projektet. Det betyder att näringslivet måste se sin roll; att bara hålla koll på forskningsfronten är ingen bra utgångspunkt. Lika lite som att forskarna ska gå in i utvecklingsdelen av ett samverkansprojekt.

Måndagens möte hade fyra delar:

  • Testbädd Sverige
  • Hur kan myndigheter bidra genom att tänka nytt?
  • Innovationskraft i hela landet
  • Insatser för att utveckla forskningssystemet

Alla delar är intressanta för KTH. Den sista punkten kopplar starkt till den forskningspolitiska propositionen ”Kunskap i samverkan-för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. Innovationskraft i hela Sverige hade som utgångspunkt för diskussionen innovation och utveckling av små och medelstora företag i hela Sverige. Den sista punkten var av naturliga skäl mycket kopplad till förväntningar på akademin.

Ibland har jag svårt att se hur akademin i allmänhet och KTH i synnerhet ska klara bredden av uppgifter, givet att resurserna är ungefärligen lika stora. Anslagen till utbildning har urholkats sedan 1993, mer utbildning görs för samma pengar . Resurserna till forskning har förvisso ökat, men samtidigt kommer signaler att lärosätena i högre utsträckning än tidigare ska finansiera forskningsinfrastrukturen såväl den gemensamma nationella som den interna. Det betyder förstås att en del av anslagen går till att finansiera infrastruktur.

Det går heller inte att avstå från – modern forskningsinfrastruktur är givetvis en förutsättning för excellent forskning.

Om alla lärosäten ska ha samma uppgift och krav på att bidra till nyttiggörande måste förutsättningarna finnas. Redan i dag kämpar lärare/forskare med att förena lärararollen med att vara  internationellt framstående forskare. På samma gång ska framsteg i forskning omsättas till nyttiggörande på olika sätt.

Ett globalt attraktivt och starkt KTH behöver fler högciterade vetenskapliga artiklar samtidigt som KTH samverkar nära och bidrar till tjänste- och produktinnovationer nationellt och internationellt.

Kommer KTH och den akademiska personalen att klara detta med nuvarande resurstilldelning?