Att se bakåt ger perspektiv framåt

Nästa vecka är det dags för vårt 100-års kalas. KTH Campus vid Valhallavägen fyller hundra år och det ska firas rejält.

Förändringen av vårt campus de senaste hundra åren speglar hur vår utbildning och forskning vuxit.

Men det säger också något om hur ingenjörskonsten både breddats och fördjupats de senaste 100 åren i Sverige. KTH:s tre pelare; hållbar utveckling, jämställdhet och internationalisering ingick sannolikt inte i den tidens vision och vokabulär för KTH.

Våra utbildningsprogram är många fler i dag vilket matchar samhällets och näringslivets utveckling. Det kan du som vill vara med och fira verkligen bli varse antingen på någon av våra labbrundor eller genom att lyssna till våra hundra föreläsare som dygnet runt berättar om den spännande forskning som bedrivs på KTH.

Jag har i stort sett på daglig basis sett, hört och upplevt KTH:s förvandling och färd mot ett modernt och högt rankat internationellt lärosäte. Jag snabbspolar till 1977 då jag själv började på kemiteknikprogrammet. Även på 40 år hinner mycket hända – i stort och smått.

Då kallades KTH Teknis i studentmun. Campus omfattade bara KTH och inget annat lärosäte till skillnad mot nu. Längs Drottning Kristinas väg fanns en rad olika institut och laboratorier, men campus som helhet var betydligt glesare och uppe vid det så kallade Kemikvarteret var det väldigt grönt. Nu är det betydligt fler byggnader och en mer genomtänkt planering.

Många av KTH:s föreläsningssalar är de samma som då även om de fräschats upp rejält och sitsarna i bänkarna har bytts ut från trä till vadderade. En inte helt oväsentlig detalj för det intensivt lyssnande auditoriet. Lacket på träsitsarna var något av en arbetsmiljörisk då hela sätet gärna följde med när man skulle gå därifrån.

Studieplatserna har blivit många fler. Då satt jag oftast hemma och pluggade och skrev labbrapporter (med papper och penna). Vi labbade ofta och mycket – vilket lät oss förvandla teorin till praktik direkt. Ofta satt vi till nio på kvällen ett par dagar i veckan. Då var campus tyst och öde när man gick hem.

Numera finns studentbostäder på flera olika ställen och vårt campus är en plats som befolkas dygnet runt.

Infrastrukturen för att labba har med tiden blivit alltmer ekonomiskt ansträngande att vidmakthålla. Det har gjort ingenjörsutbildning mer teoretisk – på gott och ont.

Vissa lärare var fantastiska– andra inte lika bra. Pedagogisk kompetens fanns inte på schemat utan en bra lärare var en naturbegåvning. Eller så var det synen på lärarrollen, det var inget man behövde utbildas i. Det fanns nog i praktiken inte heller något vidare stöd för dem som ville utvecklas i sin lärarroll.

KTH har utvecklats till internationellt lärosäte sedan dess, vilket man inte ens tänker på längre. Det syns och hörs på campus och engelskan blir allt mer självklar såväl i kaffekön som i undervisningen.

Jo just det – en sak till. På kåren serverades stans absolut största chokladbiskvier och vi tävlade om vem som kunde få i sig flest.

Men en KTH-examen var lika eftertraktad då som nu.