Kunskap på export

Högre utbildning är en växande global marknad där svenska lärosäten bör hävda sig bättre- och ”bidra till världens samlade kunskap”. Det låter ju bra, men delbetänkandet från Internationaliseringsutredningen slår tyvärr in en del redan öppna dörrar.

Att det internationella dimensionen ska integreras i universitetens kärnverksamhet samt i därtill hörande regler och system är väl gott och väl. Men det finns nog inte ett svenskt lärosäte som inte har med aspekten i sitt dagliga arbete och som arbetar hårt för att ytterligare öka både kunskaps- och personutbytet.

Eftersom forskning liksom industriellt know-how till sin natur är gränsöverskridande har universitet och lärosäten historiskt sett varit snabba när det gäller kunskapsutbyte – inte minst kring industriella innovationer.

KTH kan, utan att slå sig för bröstet, bocka av många om än inte alla av de åtgärder som föreslås i delbetänkandet.

Dock är det givetvis bra att göra en i många stycken gedigen utredning kring internationaliseringen när nya, starka kunskapsnationer poppar upp som grodorna på Gröna Lund.

Men det vore ju också spännande med en kartläggning över: Var har de som inte vi har? Hur gör de? Särskilt de länder som har lärosäten som rör sig snabbt uppåt i konkurrenskraft är intressanta att förstå och kanske inspireras av.

Som vanligt ligger en del av förklaringen i hur stora resurser som står till buds, men det är givetvis inte hela förklaringen. Onödigt krånglig byråkrati, men också att med en myndighetsroll följer regler och förordningar som givetvis ska följas. Att inrätta en struktur för att regelbundet identifiera hinder är bra förslag liksom samordning för att underlätta internationalisering. Att värdera det faktum att studenter som väljer att läsa en termin utomlands får tillgodoräkna sig det även om det inte är exakt motsvarande den kurs de skulle läsa hemma och slippa att studietiden förlängs. Det är något som lärosätena kan underlätta än mer.

Hade dock önskat en tydligare och mer uttalad strategi kring vilka delar i världen vi ska satsa på och vilka prioriteringar som ska göras och varför.

Av delbetänkandet framgår att internationalisering inte bara ses som ett nödvändigt svar på Sveriges behov av att som kunskapsnation kunna hävda sig i den globala konkurrensen utan också som en del som förutom inom forsknings och utbildningspolitiken har bäring på exempelvis bistånds, handels och migrationspolitik. Internationalisering öppnar också för det verktyg som i utredningen kallas för vetenskaplig diplomati.

Men det vore olyckligt om utredningen riskerar går i fällan att bli alltför politiserad och enligt principen one size fits all.

Ingen eller få motsätter sig ju vikten och nödvändigheten av ökad internationalisering för att Sverige som kunskapsland ska kunna hävda sig bättre.

I utredningen öppnas också för möjligheten för lärosäten att etablera verksamhet utomlands. Det är bra – men som alltid viktigt att innan söka analysera och identifiera mervärdet av exempelvis satellitcampus.

Några avgörande delar för att Sverige ska växa som kunskapsnation internationellt-som jag ser det:

  • Låt svenska lärosäten bli tvåspråkiga; ensidig övergång till engelska försvårar för internationella studenter och lärare att verka i det svenska samhället
  • Gör internationell erfarenhet meriterande med flexibilitet och öppenhet för variationer i längd och plats
  • Öka samordningen så att den ena handen (läs myndigheten) vet vad den andra gör
  • Utveckla en nationell internationaliseringsstrategi som tydligt förmedlar långsiktigt syfte och mål där aspekten högre utbildning särskilt belyses