Livslångt lärande kräver resurser och engagemang

Så här i terminens sista skälvande dagar kan det vara bra att fundera en stund på detta med lärande. Lärande pågår varje dag under hela livet i smått som stort. Som universitet är lärandet i centrum, lärandet i forskning och lärande för våra studenter. Nyttiggörandet av kunskap producerad av KTH sker genom nära dialog och samverkan. Allt som oftast är lärandet mellan KTH och samhället ömsesidigt och så måste det vara.

Under de senaste åren har det livslånga lärandet åter kommit upp som en viktig fråga i Sverige och troligen i hela världen. Den snabba samhällsutvecklingen med nya teknologiska lösningar kräver ny kunskap och kompetens. Sverige kan glädja sig åt att ha överlag en välutbildad befolkning. Dock är kunskap inte ändlig, så egentligen kan ingen av oss slå sig till ro och tänka: ”nu så nu kan jag allt som finns att veta”.

I måndags deltog jag i ett lunchseminarium anordnat av Entreprenörskapsforum och TCO på temat det livslånga lärandet (https://www.tco.se/tco-bloggar/bloggare/ann-sofi-sjoberg/slutstuderat-enighet-om-behovet-av-livslangt-larande/ ).

Universitet och högskolor (UoH) har ansvar för att ge utbildning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. För detta har vi ett anslag till grundutbildning; vår huvuduppgift är att för dessa resurser ge grundutbildning för dem som inte har det. Det betyder att utbilda ingenjörer, sjuksköterskor, ekonomer, litteraturvetare, med flera. Detta anslag har urholkats under många år. Samtidigt har alla statliga myndigheter och även UoH ett så kallat produktivitetsavdrag, som i korthet innebär att varje år ska produktiviteten i verksamheten öka genom effektiviseras. I praktiken: studenterna ska studera fortare och forskarna producera forskning snabbare. En omöjlig ekvation.

För KTH:s del har det inneburit att den så viktiga praktiska delen, infrastrukturen, vilken är absolut nödvändig för ingenjörsprofessionen successivt har blivit allt mer ansträngande att vidmakthålla. Det är därför djupt olyckligt om regering och riksdag tror att uppdraget kan utvidgas till allt fler uppgifter för samma pengar. Så verkar man tro också vad det gäller det livslånga lärandet.

KTH tar gärna ansvar för det livslånga lärandet, vi tror att steget att bli kompetent inom till exempel allt det som handlar om digitalisering, AI med mera är kortare för redan utbildade ingenjörer. Det är inte så att det behövs en ny civilingenjörsutbildning för redan utbildade sådana. Däremot behövs påfyllning av kunskap. Vems är då ansvaret? Det kommer krävas resurser, men också engagemang och ork!

Ansvaret delas av många. Politiker som har att fatta beslut om resurser till UoH för att vi ska kunna vara en part i det livslånga lärandet. Men resurser krävs också hos arbetsgivare, resurser i form av tid och pengar till att kompetensutveckla sina medarbetare. Dessutom krävs av individen själv att hela tiden se över sin kompetens och lägga tid och kraft på att fylla på. Detta är ett komplicerat pussel som kräver att vi samarbetar.

Metoder och tekniker utvecklas hela tiden för hur lärandet kan gå till. Flexibla lösningar som ger många tillgång till och möjligheter att förkovra sig är bra, men i slutändan behövs utrymme i vardagen för individen att kunna fylla på kunskap i det livslånga lärandet. Oavsett vilka strukturer vi bygger.