Öppen tillgång i takt med omvärlden?

Att den akademiska friheten skulle vara i konflikt med öppen tillgång till forskningsartiklar är något som oroar. I alla fall enligt en debattartikel i SvD. Men stämmer det verkligen?

Redan i dag har många svenska forskningsfinansiärer krav på att forskarnas resultat ska göras tillgängliga för en allmänhet och inte bara finnas i form av publiceringar i vetenskapliga tidskrifter som ligger bakom betalvägg. Det finns rekommendationer från EU för att medlemsstaterna ska kunna ge öppen tillgång till forskningsresultat och data. En skärpning inträder nu genom den så kallade Plan S som ska vara standard från år 2020. Flera svenska, statliga forskningsfinansiärer har redan skrivit under på detta. Att den forskning som betalas med skattemedel också ska göras tillgänglig för skattebetalarna är en tanke, en annan att forskning som sprids fritt snabbare kan underlätta ytterligare forskning som bygger på tillgängliga resultat.

Att förlagen i dag dels tar betalt för att publicera artiklarna (inklusive äger copyrighten) dels tar betalt för att man ska kunna läsa dem är och har alltid varit konstigt. Det i sig kan ju tyckas märkligt när man som forskare själv gjort jobbet och därefter får betala för att kunna prenumerera på de egna resultaten. I det andra scenariot betalar forskaren en avgift för att artikeln genom ett öppet publiceringsförfarande ska göras tillgänglig för alla. Med digitalisering har möjligheterna att publicera digitalt öppnat sig, det vill säga det behövs inte längre förlag som trycker tidskrifter.

Självklart är öppen tillgång vägen, i ett forskarsamhälle utan gränser, men det gäller att tänka pragmatiskt och inte bara principiellt – inte minst ur den enskilde forskarens perspektiv. Vad händer med den privat finansierade forskningen och skillnaden däremellan? Hur slår det mot den enskilde forskaren och meriteringen som följer av en publicering i en tidskrift med högt anseende och vidare tilldelning av medel från respektive lärosäte? I dag krockar öppenheten med meriteringen och vad händer med kvalitetsgranskningen i form av peer review? Det är lätt att öppna en digital tidskrift och flera har redan lockats av att skicka in forskningsresultat där peer review i princip helt saknas.

Inom många forskningsområden finns högt rankade tidskrifter där det av tradition är såväl nödvändigt som meriterande att publicera. Det är inte troligt att det i en handvändning kommer uppträda motsvarande open acess kanaler. Traditionerna inom vetenskapsområdena är ofta varierande vilket gör den snabba tidplanen för Plan S något besvärande. Att reglera exakt i vilka tidskrifter som en forskare får publicera i inskränker den akademiska friheten. Den bedömning man som enskild forskare gör när nya resultat ska presenteras görs utifrån en mängd kriterier. Ibland är det viktigast att andra forskare inom det egna fältet får del av resultaten genom att publicera i tidskrifter som alla läser. I andra fall driver nuvarande meriteringssystem på att publicera i högt rankade tidskrifter så som Nature och Science, även om man vet att kollegorna kanske inte i första hand läser dessa.

Publiceringsstrategin bör förstås förändras och över tid kommer open acess göra att mer forskningsresultat blir allmänt tillgängliga. Men kanske går det inte så snabbt som man tror utanför forskarsamhället. Vad gör övriga världen? Det kan bli lite udda om vi i Europa nu har en mycket snabb tidplan för open acess, medan övriga världen har en annan. När allt kommer omkring så är forskningsresultat internationella, då behöver även sätten att göra dem tillgängliga vara globala.

Jag har viss förståelse för logiken att skattefinansierad forskning ska tillgängliggöras för alla (i hela världen?). Men då förstår jag å andra sidan inte logiken bakom avgiftsfinansierad utbildning. Varför är inte denna, som också är skattefinansierad, fritt tillgänglig för alla?