Utredningen som inte vågar välja

Den efterlängtade utredningen om hur universitet och högskolor ska styras och finansieras på lång sikt, kanske de kommande 30 åren, har landat. Men Styr- och resursutredningen (Strut) – har tyvärr gått i den klassiska utredningsfällan – genom att inte våga välja och därmed inte heller välja bort.

Utredningen är ordrik och gapar enligt mitt tycke över alltför mycket vilket även gör den både yvig och samtidigt otydlig. Nog hade det varit bättre att fokusera mer och fördjupa frågeställningarna istället. Nu hänvisas viktiga frågor till framtiden och eventuella kommande utredningar.

Det i sin tur gör givetvis att det tar längre tid innan nödvändiga förändringar kan genomföras. Tålamod är bra att ha med sig både i läsningen av den 468 sidor tjocka utredningen och i fråga förändringstakten.

Men utredningen har givetvis också en framsida. Det finns mycket som är bra. Det höjda basanslaget är välkommet. Att det är ett samlat anslag och inte öronmärkt för utbildning respektive forskning. Det skapar en större rörelsefrihet för lärosätena och sannolikt en bättre arbetsmiljö för forskarna- stressen att söka nya pengar kanske kan tänkas minska. Att prestationsdelen för studenter föreslås utgå är också bra.

Men bilden solkas helt klart för KTH:s del av att den differentierade utbildningspengen tas bort. Det slår hårt mot tekniska och naturvetenskapliga utbildningsmiljöer som måste ha specialiserad infrastruktur. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2019/01/tydliga-reformer-pa-onskelistan/ drabbar detta våra studenter och Sveriges konkurrenskraft inom forskningen i det längre perspektivet. Jag beklagar att man i utredningen tycks ha haft bredduniversiteten framför ögonen och saknar även här en fördjupad analys.

Att göra universitetens uppdrag kring livslångt lärande tydligt och reglerat är ett bra förslag. Men här hade jag helst sett ett förtydligande av det delade ansvaret mellan arbetsmarknadens parter, individen och lärosätena. Dock är det mycket oroande att det inte finns pengar vikta för detta. Detta andas också den tvehågsenhet som utredningen bitvis lider av. Samlat anslag i all ära, men risken är stor att det redan urholkade anslaget intecknas av nya uppdrag.

När det gäller normer såsom den akademiska friheten och det kollegiala inflytande med flera föreslås att de åter ska regleras i högskolelagen. En fördjupad normdiskussion hade varit på sin plats särskilt som lärosätenas autonomi varit ett mantra under senare år. Kan man reglera normer eller är inte normer sådant som växer fram utifrån behov och är i så fall är gårdagens normer de rätta här och nu? Det jag saknar i ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” är mer framåtblickande, utåtriktade och inkluderande tankegångar kring sektorns roll och samhällsnytta, som även skattebetalande medborgare kan omfamna.

Jämställdheten tillägnas ett eget kapitel och det är bra, men centrala och för samtalet vitala frågor som rör exempelvis hållbar utveckling, internationalisering och digitalisering saknas.