Mer lagom gagnar doktorander

Hur mår egentligen doktoranderna? Den viktiga frågan ställs med förskräckande frekvens i såväl rapporter som artiklar. Kanske är det dags för en revival för det ibland förkastade ordet lagom – även inom akademin.

Stress, brist på mandat och långsiktighet kan vara några saker att tampas med.  Som jag skrev här för snart ett år sedan så är höga ambitioner och ett stort engagemang självklart bra och nödvändigt för en forskare, men det kan ibland vara svårt att sätta vettiga gränser för sitt arbete.

Missförstå mig rätt. Lagom i det här fallet handlar kanske mer om att sträva efter att få koncentrera sig och hålla sitt fokus för att veta vart man ska snarare än att sakta ner. Kan man vara lagom effektiv och excellent? För en del kan det låta som en ekvation som alls inte går ihop, men jag tror att det gör det.

Det kan till exempel handla om att återigen begrava myten om det asociala geniet som arbetar dygnet runt i sin forskargrotta eller snarare labb. Forskarutbildningen syftar ytterst till att efter disputation ska man självständigt kunna driva och leda forskning därför är det viktigt att detta tränas.

I många forskargrupper finns flera seniorer så att även stora grupperingar doktorander alltid har tillgång till stöd. Kultur och attityd till forskning grundas ofta i forskargruppen – här är det viktigt att lägga en god grund. För att vara helt slut och ensam behöver faktiskt inte per automatik generera häpnadsväckande resultat. Självklart ingår intensiva arbetsperioder men att ha en balans – en lagom tillvaro – är också viktigt.

Att slippa splittra sig alltför mycket är viktigt. Kanske skyndar man att koppla loss från sin forskargrupp för att putsa på det egna varumärket som det numera så vackert heter. Vad det riktigt betyder inom akademin där lagarbete och korsbefruktande forskning är nödvändiga är oklart. Men jag tror att det kan vara viktigt att släppa taget efter lagom lång tid då doktoranden fått med sig det som behövs och som är till nytta i den fortsatta karriären i form av självständighet och stort eget ansvar.

Här har handledaren, särskilt huvudhandledaren, en viktig roll. I dag i jämförelse med förr finns en tendens till ibland mycket stora forskargrupper. Kanske ska man som handledare nöja sig med ett lagom antal doktorander i sin grupp så att man kan och orkar ge det varje doktorand har rätt till. Att doktorander har en huvudhandledare och ibland flera biträdande handledare säkerställer att det bör finnas ordentligt med tid att föra diskussioner om forskningen.