Vågar man satsa på starka universitet?

När jag gick i skolan för tämligen länge sedan fick de duktiga ofta stå tillbaka för och invänta den stora gruppen i mitten. Medel blev måttstock och det skulle hellre vara rättvist än leda framåt. Tyvärr slår det resonemanget även igenom 50 år senare i synen på universiteten – där ingen får sticka ut eller tillåts glänsa. Då liksom nu finns olika förutsättningar för att vara riktigt bra, liksom att det även nu saknas tillräckligt stöd för dem som inte når upp till kraven.

KTH har en ledande position internationellt inom till exempel AI/digitalisering, energi, livsvetenskap och material områden. Fortfarande saknar jag tydlig politisk vilja att tänka utöver ”utbildning i hela landet, trygga campus och forskning för samhällsutmaningar”. Dessa tre saker är fokus för ministern för högre utbildning och forskning. Här finns inget utrymme att diskutera behov att prioritera mellan lärosäten eller kunskapsområden.

Det är hög tid att fundera över hur Sveriges position som kunskapsnation ska stärkas. I detta ligger att skapa rätt förutsättningar för utbildning och forskning. Universitet och högskolor bör kunna ha tydliga och differentierade uppdrag där anslag och satsningar anpassas efter och matchar uppdraget. Som rektor och ledning får vi ofta höra att vi saknar förmåga att prioritera. Prioriteringar saknas dessvärre på nationell nivå. Istället finns en tro att alla ska göra allt samtidigt. Konsten att välja och välja bort är självklart svår. Men vankelmodet är värre och riskerar leda till stagnation.

Det innebär inte att det ena uppdraget är sämre eller bättre än det andra.  Att ägna sig åt det man är bäst på ökar inte bara kvaliteten för respektive lärosäte utan höjer även nivån generellt. Att få möjlighet att lägga fokus där det gör störst nytta gagnar inte bara den enskilda forskargruppen, respektive universitet utan gynnar även på sikt landets konkurrenskraft. Att det skulle finnas en dold begåvningsreserv som vi kan fånga upp i utbildning och forskning genom detta synsätt tror jag inte på. Hela världen är öppen för dagens ungdomar och forskare samtidigt som den vimlar av talanger.

I rapporten Spetsforskning i Sverige från Svenskt Näringsliv, letas förklaringar till varför svensk forskning tappat i attraktionskraft utifrån intervjuer med sex framstående internationella forskare. Det är tankeväckande läsning där det bland annat hävdas att ”trygghet, trötthet och tröghet” präglar svenska universitet och framförallt dess rekryteringskultur.  Detta ställs mot excellenskultur och hård konkurrens.

Att kunna prioritera i utbildnings- och forskningsuppdragen kommer vara absolut nödvändigt både internt på lärosätena men framför allt på nationell nivå i regering och riksdag. Då behåller högre utbildning och forskning sin internationella konkurrenskraft. Jag har några frågor som jag längtar efter att få svar på till exempel hur olika typer av lärosäten ska kunna höja sig utifrån sin position eller vad forskningsförankring betyder i realiteten. Samt inte minst, vågar man satsa ännu mer på de redan nu starka universiteten som är internationellt konkurrenskraftiga?