Hoppa till innehåll

Hur får vi fler Nobelpris?

I oktober varje år håller den vetenskapliga världen andan. Vem blir det och för vad?
Nobelpriset har en speciell lyskraft, inte bara för pristagarna utan även för den tålmodige grundforskaren (oftast) som vägrar ge upp. Och givetvis för lärosätet. KTH har ett hittills- men hur ska vi få fler?

Denna vecka är det dags igen för utdelningen av årets Nobelpris som blir i ett annorlunda format – precis som våra egna ceremonier detta märkliga år.

KTH fick sitt första för 50 år sedan genom fysikprofessorn Hannes Alfvén. År 1970 när det äntligen blev Alfvéns tur var äran stor, men varken rankinglistor, status eller synlighet var på varje lärosätes läppar då som nu. Även om stjärnglansen från då räcker långt och hans rön har haft avgörande betydelse för bland annat rymdforskningen av idag så välkomnas givetvis några till.

Vi har många excellenta och framgångsrika forskare, men när jag leker med tanken på hur vi ska lyckas med konststycket att få fler Nobelpristagare från våra campus är det några saker som gäckar forskarnas möjligheter.

Jag tror att finansieringen och stressen över att hela tiden söka nya pengar gör sitt till. Ökad andel basanslag skulle kunna lugna ner systemet något. Det måste finnas förutsättningar att få fokusera i lugn och ro.

Ofta är det just grundforskning som belönas – sällan tillämpad forskning – och att få utrymme i tid och pengar att forska inom ett mycket smalt område kan vara vanskligt i dag. För det är ju just att få lugn och ro att bearbeta en fråga på djupet utan att behöva tänka på sin meritering eller att söka nya pengar hela tiden som skapar förutsättningen att göra nydanande forskning. Därutöver behöver all framgångsrik forskning synas både genom att publiceras i ledande internationella tidskrifter och för andra forskare. När den gör det har forskningen utvärderats och diskuterats vilket i sin tur ger underlag för att besluta om utmärkelser och belöningar.

Andra förklaringar är att forskning är ena delen i vårt uppdrag, utbildning på bred front och samverkan är de andra. På flera av de mest prestigefulla internationella lärosäten som vi jämför oss med så saknas uppdraget utbildning på grundnivå, eftersom det är andra i systemet som tar hand om det. För KTH är det trots allt en förmån att ha ett brett uppdrag, det visar på den tillit som finns i Sverige för högre utbildning och forskning att skapa samhällsnytta genom alla de som examineras från lärosätena.

Att forskningen ska göra nytta för samhället är en grundsten i det svenska systemet och det är givetvis bra. Men vad händer med den där forskningen, av mer subtilt slag, som ökar vårt vetande och vår kunskap? Kanske är den inte samhällsnyttig idag, men kan bli en avgörande pusselbit i morgon.

Det måste finnas utrymme för helt nya idéer som ingen forskningsfinansiär ens börjat tänka på. Det är i det sammanhanget som vi på allvar behöver resonera om hur svenska lärosäten ska kunna konkurrera globalt med några av de universitet som ger bra förutsättningar för sina forskare att erövra det finaste internationella priset som finns nämligen Nobelpriset. Om vi tycker att det är en kvalitetsfaktor av rang behöver sådana frågor börja diskuteras av politiken. Eller är vi nöjda med att vara ”good enough”?