Hoppa till innehåll

Så kan halvsanningarna motas

Kan det stämma? Är det rimligt? Var kommer det ifrån? Det är några små frågor som kan ha stor betydelse när halvsanningar haglar över oss.Ett aktivt och initierat ifrågasättande är det bästa skyddet för akademin som kunskapsinstitution och i förlängningen även demokratin.

Att förstå rörelser i olika länder världen runt är svårt om man inte är expert. I vissa delar av världen är demokratin ung och skör, medan andra länder har upprätthållit den under lång tid. Trots det varnar många för faran i att ta demokratin för given. Det är, i dagsläget, något att definitivt vara varse.  Men samtidigt inse att varningen i sig kan vara ett försök att utnyttja detta för egen politisk vinning.

Själv måste jag erkänna att jag är trygg i den stabilitet vi har i våra samhälleliga institutioner idag- väl medveten om att de inte satts under större press ännu så länge. Att känna till grundlagen och svensk lagstiftning är en god grund för att även förstå den statliga värdegrunden .

Den fria kunskapen, ny kunskap och de som skapar och sprider kunskap är de som riskerar att ligga i frontlinjen när demokratier monteras ned.

Då ligger det en också en trygghet i att det i Sverige är omkring 400 000 studenter årligen som tränas i kritiskt tänkande samt i konsten att genomskåda och ifrågasätta . Källkritik har förhoppningsvis utvecklats till en betingad reflex när sanningar med stort S gör entré. Att våra forskare deltar i debatten är ett annat viktigt värn.

Men om debatten blir allt mer svartvit och förenklad finns risk för att forskningens styrka avtar- en styrka som delvis ligger just i att ställa teorier, situationer, tester, mot varandra med hänsyn tagen till en rad olika variabler.  ”Å ena sidan och å andra sidan” är inte vare sig lätt-tuggat eller snabbätet.

Att fortsätta ifrågasätta kan kräva både mod, envishet och att inte gå vilse i den akademiska hierarkin. Man kan ju inte allt om allt bara för att man råkar vara professor inom ett specifikt område.

Just nu är vi en tid där det aldrig har varit så viktigt att förstå våra grundläggande rättigheter för att inte okritiskt följa lättköpta lösningar på komplexa problem. Det har vi sett inte minst nu under pandemin.

 Att leda ett universitet där grundläggande i ingenjörskompetensen är problemlösning känns betryggande. Problemlösning i sig börjar ju också alltid med ett ifrågasättande för att ringa in problemet och därmed påbörja vägen mot lösningen.