Hoppa till innehåll

Ny resursmodell missar målet

När regeringen just lagt fram sin forskningsproposition som röstades igenom i riksdagen 21 april gick kan jag inte låta bli att återgå till min gamla käpphäst: Höj basanslagen i stället! Det som bekymrar mig är den nya modell för fördelning av resurser till forskning som ska börja gälla om två år där strategisk profilering fäller avgörandet.

Tanken är, såvitt jag förstår, att resurserna fördelas enligt en ny modell för att stimulera forskning och utbildning på forskarnivå. Det ska driva kvaliteten så att svensk forskning ska kunna hävda sig bättre internationellt. För att få ta del av dessa pengar ska universiteten visa framfötterna genom att visa upp sina respektive profilområden och kvaliteten ska sedan bedömas av sakkunniga anlitade av de statliga forskningsråden.

Ambitionen sägs vara att bredda kvalitetsbegreppet och det kan ju låta bra. Men jag tvivlar. Det finns naturligtvis brister i den nuvarande modellen där två indikatorer mäter kvaliteteten. Bibliometri (antalet publiceringar och citeringar i vetenskapliga tidskrifter) och intäkter av externa medel har sedan 2009 varit en modell som omfördelar en del av basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå.

Att man verkligen mäter det man vill mäta är alltid vanskligt liksom hur resultaten fungerar vid jämförelser. Men profileringen där varje lärosäte ska ansöka om tilldelning riskerar att motverka idén. Dessutom visar det på en oförmåga att prioritera. Vill man stärka de stora internationellt konkurrenskraftiga lärosätena eller vill man stärka forskning och forskarutbildning på såväl små som stora lärosäten i hela Sverige? Det nu lagda förslaget gör varken eller.

Av det nu beslutade förslaget framgår att grunden till detta med profilområden är Styr- och resursutredningen från 2019 (SOU 2019: 6). Där diskuterades lärosätenas profilering och behovet av ökad dialog, men hur detta hänger ihop med de nu lanserade profilområdena och kommande utlysning om ansökan är oklart.  Ökad dialog är med nödvändighet inte samma sak som att lärosätena ska behöva ansöka om resurser. Däremot finns en förväntan att kunna på djupet diskutera mål och strategier för vald profilering vid ett lärosäte.

Att ersätta ett system (bibliometri och externa bidrag som indikatorer) som passivt mäter resultat med ett system där lärosätena kommer behöva lägga ned tid för att ansöka om i praktiken relativt knappa medel känns som resursslöseri. För det blir knappa resurser eftersom att alla lärosäten enligt idén ska garanteras att få minst ett profilområde.

Så då är vi där igen. Varför inte låta universiteten i högre grad bestämma själva genom att höja basanslagen i stället? Ibland kan lovvärda ambitioner skymma sikten för att det är kanske snarare är ökad styrning det handlar om. Det kan bli väl trångt i syltburken.