Hoppa till innehåll

Oklara villkor för unga forskare kan sinka viktig forskning

Att forskare ska vara lärare och vice versa är viktigt både för korsbefruktningen mellan de olika kompetenserna och rörligheten liksom tydligheten på ett lärosäte.  Det gynnar inte bara studenterna utan också unga forskare på väg att bygga sin karriär.

Av rapporten  om unga forskares vardag som tagits fram av Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) och National Junior Faculty (NJF) framgår att positionen som ung forskare kan vara något av ett gungfly – osäkert och otydligt. Den enkät som gjorts med närmare 1 500 unga forskare visar att verkligheten ser väldigt olika ut i fråga om anställningsförhållande, titlar, försörjning och befattning liksom tidshorisont och varierar kraftig mellan lärosäten.

Forskningsassistent, biträdande forskare, lab manager är några varianter i den flora av befattningar, uppemot 20 olika, som kom fram i enkäten. Det är inte bara förvirrande utan riskerar bland annat att låsa fast forskare vid det lärosäte de börjat forska- eftersom man inte vad befattningen motsvaras av på andra lärosäten. En annan risk är också, enligt rapporten, att det är svårare att söka forskningsmedel om inget vet vad ens befattning innebär även om det vanligaste ska sägas var postdoktor, forskare, forskarassistent/biträdande lektor.

Att leva på stipendium eller lön bara så länge forskargruppens medel räcker skapar en osäker situation och framförhållning liksom livsplaneringen försvåras.

Att fritt kunna ansöka om forskningsmedel från någon extern forskningsfinansiär är positivt, svårigheten är att utan en långsiktig plan om vad som är nästa steg kommer förväntan om den framtida karriärutvecklingen på skam. Det ökar risken för stress och oro.

På våra lärosäten finns ett stort behov av än mer tydliga karriärvägar särskilt för gruppen unga forskare.  Samtidigt bör forskargrupper/enheter/avdelningar i högre utsträckning jobba tillsammans i stället för att var och en putsar på sitt eget cv. Det gynnar  såväl utbildning som forskning på lång sikt. Oavsett var man befinner sig i nomenklaturan gagnar det alla i en forskargrupp, genererar sannolikt mindre stress och leder till än mer framgångsrik forskning.

Osäkra anställningar och otydliga karriärvägar är något KTH arbetat mycket för att komma till rätta med, men här finns helt klart mer att göra. Främst finns det behov att tydliggöra om det finns ett nästa steg i karriärstegen efter anställning som forskare. Kanske gör det inte det.

I dagsläget finns en mångfald av uppgifter som utförs av gruppen forskare. En del är ansvariga för en infrastruktur, andra kan vara centrumföreståndare och ytterligare andra bedriver verksamhet som liknar de som är anställda på en lärartjänst (biträdande lektor, lektor och professor) har. Mindre vanligt är att en forskare arbetar på samma sätt som en adjunkt vars huvudsakliga uppgift är undervisning. Inom ramen för denna mångfald av uppgifter behöver någon slags struktur och tydlighet finnas.

Får vi inte någon ordning på detta finns risken att återväxten av lärar- och forskarkompetens är i fara.