Hoppa till innehåll

Forskningsfabriker, nej tack!

Häromveckan deltog jag i en debatt som svensk forsknings relevans och globala konkurrenskraft. Och fick frågan om hur vi kunde vässa oss så att den spetsforskning vi har får än mer udd och kanske även bredd. Genom att inte ge universiteten större frihet och därtill hörande ansvar är risken stor att vi får se än mer av opportunism-forskning. Det oroar mig.

Utlysningarna blir som lockrop som alla tvingas lystra till och risken finns att våra forskare måste konkurrera med varandra eftersom många måste springa på samma boll i jakten på resurser. Att dessutom försöka forma sin forskning eller i alla fall ansökan därefter är inte heller helt enkelt. Att pressa in densamme bollen i en liten fyrkant är svårt.  Om man inte släpper ut luften förstås. Att anpassa forskningen efter utlysningen kan nagga den fria tanken i kanten och riskerar att man upprepar forskning av samma slag fastän det redan finns ett antal resultat att går vidare på. Det oroar mig.

Konsekvenserna av den eviga jakten på pengar, är inte bara att det är oerhört stressande för professorerna och forskningsledarna, utan gör att universiteten riskerar att bli en slags fabriker för forskningsproduktion där den ofta treåriga cykeln för anslag avgör tempo, tanke och taktik. Efter ett och ett halvt till två år är det dags att hålla ena ögat på plånboken och nya utlysningar och det andra så gott det går på forskningen. Det är riktigt oroande.

Jag tror att om en forskare inte får lugn och ro att tänka och av resursskäl inte vågar ta sig an något nytt blir det ingen eller sällan någon spets. Det är essentiell forskning som kan betyda oerhört mycket för utvecklingen om 20 år. Det oroar mig.

Internationella toppforskare kan bli svårare att behålla då de blir tämligen överraskade av det svenska system och lägger pannan i veck: Ska jag verkligen jaga pengar till min egen lön också?

Obalans mellan forskningsanslag och konkurrensutsatt forskningsfinansiering kan vara ett annat orosmoment. Företagen står för omkring 70 procent av all forskning och utveckling i Sverige. Universitet och lärosäten står för drygt 23 procent. Att den svenska modellen för forskningsfinansiering har en del övrigt att önska är inget nytt och givetvis är inget system perfekt. Men det hjälper inte.

I jämförelse med andra länder sett till andel av BNP som går till forskning och utveckling var den svenska siffran drygt tre procent 2019. Andra länder i Europa börjar komma ikapp och flera länder i Asien kan när som springa förbi. Det borde oroa politikerna.