Hoppa till innehåll

Vart tog det kritiska tänkandet vägen?

Ibland funderar jag på om inte forskningens reningsbad för att vaska fram resultat och kvalitet skulle kunna tillämpas även på andra områden. I alla fall delvis. Eller kan man påstå vad som helst?

Svaret på den retoriska frågan blir ju ja – men svepande, icke underbyggda påstående eller rent av falska nyheter, oroar mig. Att misstänkliggöra någon, som varken får komma till tals eller försvara sig är såväl ohederligt som olyckligt. Jag upphör inte att förvånas – trots mina snart 40 år inom sektorn – hur förvånansvärt ofta osanningar, kanske avundsjuka på andras positioner eller titlar och rykten riskerar att förstöra den interna kulturen.

Att bara slå h-index i huvudet på varandra är ett alltför trubbigt mått på akademisk prestation som jag bland annat skriver om i en debattartikel. Självklart är detta undantag från regeln, men jag har sett det tillräckligt många gånger för att ana ett olustigt mönster där duktiga människor börja tvivla, blir avskräckta och väljer att avstå från att anta olika utmaningar.

Med den akademiska friheten och den fria akademin följer som sagt också ett ansvar. Ett ansvar att ta reda på fakta samt att i praktiken utöva kritiskt tänkande, det som vi med stolthet håller fram att våra studenter ska tillägna sig. Risken är annars stor att en del avstår från nästa steg i karriären inför risken att bli föremål för akademiskt käbbel och missunnsamhet. Om osanningar och hot får stå oemotsagda riskerar vi att få en tystare och räddare universitets och högskolevärld.

Forskningsresultat ska ju kunna verifieras, repeteras, ha ett statistiskt säkerställt underlag och slutligen också granskas av en sakkunnig. Kanske skulle motsvarande steg kunna användas i andra sammanhang för att gagna en mer nyanserad och hederlig beskrivning av verkligheten. Vill vi bredda rekrytering inte bara till utan även inom högskola och universitet, tror jag att det är viktigt att värna alla slags talanger.