Jag har alltid drivit att KTH ska sträva efter att vara tillgängligt för alla oavsett kön och bakgrund. Breddad rekrytering ökar tillgången till talanger och stärker kvaliteten i KTH:s forskning, utbildning och samverkan. Detta är varken särskilt modigt eller kontroversiellt utan en bild som jag delar med de flesta skulle jag tro.
Men den senaste tiden har jag fått för mig att ifrågasättandet av mitt agerande också handlar om något annat. Jag säger inte att det är så. Men låt oss bara för ett ögonblick föreställa oss att resultaten i undersökningen Genusbaserad utsatthet inom akademin på KTH eller synen på meritering, som jag skrev om i en debattartikel och som jag nämnt tidigare i bloggen, har med saken att göra. Det är ett perspektiv. Gången kring hur en professor blir professor kan vara ett annat perspektiv att ställa in kikaren på.
Att människor kommit i kläm helt oförskyllt är olustigt och mycket allvarligt. Tonen, i många fall såväl aggressiv som attackerande, och i total avsaknad av respekt för varandra har gjort mig bedrövad och besviken. Vi pratar vitt och brett om vikten av den akademiska friheten och behovet av kritiskt tänkande. Men den senaste tiden tycks det mesta av den vetenskapliga redigheten och det akademiska ansvaret gått förlorat på sina håll. Liksom förmågan att ta fram och granska fakta har fallerat.
Om fem månader slutar jag som rektor och det var väl kanske inte så här jag tänkt mig upploppet. Det är på ett personligt plan och mindre viktigt. Rektorer kommer och går. Naturligtvis kommer jag att fundera över hur det kunde bli så här.
Det jag också tar med mig är bilden av ett internationellt och mycket framgångsrikt lärosäte, med fantastiskt duktiga forskare, lärare och administratörer. Det kan ingen rubba.