Hoppa till innehåll

Kvalitet och redlighet går hand i hand

Det är bra att få en tydlighet för att främja god forskningssed – det tjänar alla på. Den relativt nya lag och den nya myndighet som hanterar detta provar sig fram. Men som alltid när principen går före människan i sökandet efter praxis på området riskerar det att få en olustig och storvulen klang. Risken finns att forskare både misstänkliggörs och/eller hamnar i kläm.

Något som debatterats mycket på sistone är just frågan om oredlighet i forskning och hur det ska bedömas.

Enligt lagen som kom 2019 är oredlighet i forskning; en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning. Frågor av den här typen ska sedan 2020 hanteras och bedömas av Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) som ligger under Etikprövningsmyndigheten i stället för som tidigare att universiteten skötte det själva och det fanns regionala etiknämnder.

Men det börjar, är jag tämligen övertygad om, dels i utbildningen där grunden läggs för hur man varsamt och vettigt ska hantera och presentera fakta dels är det sedan handledarens ansvar att visa vägen liksom den som leder en forskargrupp vid redovisning av resultat. Att detta traderas vidare på ett tydligt sätt från generation till generation ger ett viktigt skydd mot frestelser och genvägar och betonar vikten av både eget ansvar och att frågorna förtjänar ett stort ansvar.

Men minst lika viktigt är att ge bra förutsättningar och en arbetsmiljö som tillåter mindre tvärsäkerhet och mer ödmjukhet. När någon aspirerar på sanningen med stort S blir jag alltid lite misstänksam. Jag må vara godtrogen, men min bild efter 45 år i akademin är att det är försvinnande få som är ute i de vetenskapliga tassemarkerna. Att en forskare med berått mod fuskar tror jag inte är särskilt vanligt. Snarare kan det vara i hetsen att meritera sig, producera artiklar och jaga anslag där man torde kunna felsöka- utan att för den skull på något sätt göra avkall på eller förringa det egna ansvaret. Denna hets kan göra att den så viktiga kvalitetssäkringen av arbetet inte riktigt hinns med.

I Vetenskap och Allmänhets årliga mätningar om medborgarnas förtroende för forskningen ligger det ofta väldigt högt. Det ska vi vara rädda om genom att kvalitetssäkra forskningen och att myndigheten som är satt att granska oredlighet i forskning även gör rimliga bedömningar i när ärenden förs vidare i rättssystemet och när det inte är nödvändigt.