Från tid till annan så uppmärksammas effektiviteten i tillsyns- och kontrollsystemen. Frågan som ställs är om de resurser som läggs på kontroll står i rimlig proportion till vad man får ut i form av ökad kvalitet eller ökad resurseffektivitet.
Förutom att driva den verksamhet som ska bedrivas inom varje myndighet så vill staten dessutom uppnå generella mål som gäller sådant som miljömässig hållbarhet, jämställdhet, beständig arkivhantering, nolltolerans mot kränkande särbehandling eller diskriminering, GDPR, säkerhetsskydd med mera. Allt detta är legitima mål och av en eller annan anledning nödvändiga värden att upprätthålla.
Under de senaste åren har konsekvenserna av denna lager-på-lager-styrning problematiserats, bland annat i rapporter från SUHF. Dessutom har ansvarig minister uttalat ambitioner om att minska den byråkratiska detaljstyrningen och Statskontoret har följaktligen fått ett uppdrag att se över konsekvenserna för lärosätena specifikt.
Vid sidan om de kontroll-, tillsyns- eller revisionsmekanismer som ovanstående leder till så har varje myndighet själv, även universiteten, behov av att säkerställa att organisationen fattar beslut på rätt sätt, hanterar olika frågor på ett rättssäkert sätt eller ser till att olika krav hanteras enligt gällande regelverk. Det ger upphov till riktlinjer, handläggningsordningar och andra styrande dokument som antingen förfinar de krav som ställs utifrån eller tillför nya krav som definierats lokalt.
I den SUHF-rapport som Ahlbäck Öberg och Boberg publicerade tidigare i år står det på den sista sidan följande: ”…universitets- och högskoleledningar i större utsträckning bör ta ett ansvar för att påtala den målträngsel som nuvarande styrning från statsmakternas sida innebär, och att de även bör tillse att det egna lärosätet inte överlastas med administrativa uppgifter som tränger undan kärnverksamheten.”
Det är med andra ord hög tid att göra två saker.
Dels behöver överlastningen av universiteten i form av pålagor, kontroller och krav av allehanda slag påtalas (och reduceras). När allt läggs ihop blir konsekvensen inte en mer effektiv verksamhet med högre kvalitet utan i stället en tyngre byråkrati som riskerar att minska den resursmängd som faktiskt går till kärnverksamheten. Det är fel!
Dels behöver universiteten själva se över hur styrningen utformas. Det som behöver styras ska styras på ett rimligt sätt. När saker måste göras lika så ska så ske. Men det finns också tillfällen när detaljeringsgraden i styrningen är för hög och de ordningar som beslutats lokalt blir överdrivet komplicerade och resurskrävande och snarast bidrar till en mer omfattande byråkrati och inte till högre kvalitet i verksamheten. Det är också fel!
Det är något som universiteten måste upptäcka och göra något åt. Att ta bort en regel, att minska detaljeringsgraden eller att dra ner på återrapporteringen betyder också att det finns en tillit till att verksamheten gör rätt.