Debattartikeln drog på sig mycket kritik och statsrådets lördagsintervju i radion gjorde nog inte saken bättre. Hur ska det gå till tycks alla undra. Ska regeringen gå in och detaljstyra utbudet på varje universitet och aktivt peka ut vilka delar av utbudet som ska bort? Det skulle i så fall vara en sällan skådad detaljstyrning och en styrning på en nivå som vore näst intill omöjlig att genomföra.

Å andra sidan kan regeringen göra i stort sett som den vill. Vill man detaljstyra så kan man göra det, vill man uttrycka mål för varje lärosäte så kan man göra det, vill man schablonmässigt flytta ekonomiska resurser från ett lärosäte med hög andel kurser till ett annat lärosäte med större andel program så kan man göra det och hoppas att utfallet blir en mindre andel kurser och en större andel program.

KTH har inom ramen för ett stort förändringsprogram Framtidens utbildning  formulerat övergripande principer som ska vägleda vårt förändringsarbete och också sjösatt ett flertal utvecklingsprojekt för att realisera dessa. Nyligen har vi också beslutat om inriktning av översynen av vårt programutbud som under året ska leda till en prioritering av angelägna projekt för programutveckling.

Det är viktigt att vi kan arbeta med alla verktyg när vi gör detta. Och som några av mina kollegor skriver i ett inlägg att många av våra samhällsutmaningar kräver ett tvärvetenskapligt angreppssätt https://www.dn.se/kultur/kth-professorer-stall-inte-olika-kunskapsomraden-mot-varandra/.

Vi behöver dels definiera den tekniska ämneskunskap som ska förmedlas, dels till detta foga hållbarhets- och jämställdhetsperspektiv. Etiska frågor och policyfrågor behöver också finnas med när den framtida ingenjören ska utrustas för att kunna lösa alla omedgörliga problem som väntar i yrkeslivet.

Vi är i grunden ett programintensivt universitet, men har under de senaste åren utvecklat ett allt större utbud av fristående kurser som en del i arbetet med att utveckla vårt bidrag till livslångt lärande. Det är nödvändigt att vi fritt kan bedöma och forma vårt utbud i form av program, på olika nivåer, och kurser utan att vara begränsade av en statlig detaljstyrning i det avseendet.

Det måste vara ett ansvar för varje lärosäte att sätta samman ett utbud som svarar mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens krav och då behöver vi kunna använda oss av både program och kurser. Min förhoppning är att vi kan fortsätta att ges detta ansvar och att vi också kan ha en dialog med våra uppdragsgivare om hur vi bäst bidrar till vad som Sverige behöver framöver från ett lärosäte som vårt.

För ungefär en månad sedan fick jag möjlighet att vara med vid ett mottagningsinternat, där de som arbetar med att möta alla studenter som ska börja på KTH i höst, fick delta i workshops och föreläsningar under rubriken Ledarskap, hållbarhet och inkluderande mottagning.

Jag är övertygad om att KTH genom Tekniska Högskolans Studentkår (THS) och samarbetet med bland annat KTH:s Education Office har en i särklass bra och relevant mottagning för att alla ska känna sig inkluderade och välkomna. Grundtanken är att oavsett vem du är, var du kommer ifrån eller vilken bakgrund du har så är du välkommen till KTH.

Gamla tiders skräckhistorier kring nollning och andra initiationsriter till högre utbildning känns tack och lov mycket avlägsna. Då syftade nollningen till att stöpa om och ”rena” de nya studenterna så de blev”riktiga” studenter. De skulle inordnas i systemet.

I dag är det precis tvärtom där olikheter bejakas. Detta går också hand i hand med synen på och vikten av breddad rekrytering. Jag hoppas att de nya studenterna känner sig välkomna till campus och att de får en fin introduktion till studierna och studentlivet.

Fortfarande är den sociala snedrekryteringen till högskolan betydande och Sverige går miste om en rad talanger. Att locka nya grupper av studenter att läsa är fortfarande en ständigt prioriterad fråga. Det är inte bara en rättvisefråga för individen utan just en fråga om kvalitet, samhällsnytta och delaktighet i samhällsutvecklingen.

För KTH:s del är en bredare rekrytering avgörande då ingenjörsyrket fortfarande är mansdominerat. Vi riskerar att gå miste om både talanger och viktiga perspektiv om vi inte lyckas vara relevanta och intressanta för bredare grupper i samhället. Samhällsutmaningarna kräver delaktighet från hela samhället för att kunna lösas och universiteten är en del i att engagera alla för det viktiga framtidsarbetet.

Det är banbrytande teknikområden som kräver stora investeringar i forskning och utveckling för att ta sig från idé till tillämpning och kommersialisering. Nya företag inom deeptech är därför forskningsbaserade och kunskapsintensiva med en affärsmodell som både kräver stora investeringar och riskvillighet.

Till skillnad från vanliga start up-företag som har en tydlig produkt eller lösning spänner deeptech över mångfacetterade frågeställningar, ofta några av våra samhällsutmaningar med forskning som kan ta lång tid och ha en lång väg till marknaden. Det kan röra forskning inom AI, energi, avfallshantering, biotech, material, robotik och life science för att nämna några.

Inom merparten av dessa områden har KTH viktig och relevant forskning att bidra med. Vi vill och ska vara en forskningsaktör just när det gäller samhällets framtidsfrågor, vilka ligger mycket inom för framtiden avgörande områden. Deeptech kräver dock tålamod, uthållighet och en forskningspolitik som stöttar detta för att komma samhället till gagn.

När det gäller utvecklingen inom deeptech är en avgörande utmaning att hitta lösningar inom det forsknings- och innovationspolitiska systemet så att framsteg inom forskning kan skalas vidare via pilot- och försöksanläggningar eller demonstratorer för att så småningom generera kommersiella lösningar.

Ofta är det steg som traditionell forskningsfinansiering inte kan hantera men det kan också vara för tidigt i processen för att traditionellt riskkapital ska vara tillgängligt. Därför behövs stora strategiska investeringar som antagligen behöver vara en mix av offentligt och privat, nationellt och internationellt kapital.

Att identifiera hur olika deeptech-områden kan hanteras och de nationella förutsättningarna har analyserats av Vinnova. KTH är verksam och framträdande inom flera av de åtta deeptech-plattformar som identifieras och analyseras och vårt ansvar i det större forsknings- och innovationspolitiska systemet är att fortsätta bygga forskningsmiljöer med banbrytande forskning i ett ekosystem där innovation och tillämpningar går hand i hand.

KTH verkar inte i ett vakuum utan samarbete över såväl discipliner som landsgränser är en självklarhet. Ibland kan Sveriges spelplan te sig lite för liten och vi som universitet bör söka internationella samarbeten för att ligga långt fram inom genombrottsområden- inte minst i Europa. När regeringen nu hanterar remissvaren från Fofin, forskningsfinansieringsutredningen och förbereder en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition så är förhoppningen att också dessa för Sverige och framtiden stora strategiska investeringarna hittar fram i budgettabellerna!

Internationella rekryteringar är en av våra uppgifter där vi behöver lägga in säkerhetsprövningar av olika slag, exportkontroll görs regelbundet, och enskilda rekryteringar måste bedömas också utifrån eventuella säkerhetsrisker. Detta är ett utmanande arbete i en organisation där forskarens drivkraft och lärarens engagemang för den egna verksamheten behöver kombineras med ett kraftfullt omdöme om när och hur det uppstår risker.

Det har gjort att vi numera också vet var på universitetet som vi har säkerhetskänslig information i en eller annan form. Det kan vara genom samverkan med försvarsindustri eller i samarbeten som innebär att information om svenska installationer tillgängliggörs och det kan också handla om forsknings- eller utbildningsmiljöer där tillgången till sådan kunskap kan förväntas finnas. Vi har därför också gjort säkerhetsskyddsanalyser på ett mer djupgående sätt än tidigare.Det gör oss också bättre förberedda på allvarligare kriser.

Men, annars är kanske lärosätenas främsta roll inte att aktiveras vid kris eller krig utan snarare att bidra till att bygga kapacitet, kunskap, kompetens och förmågor som kan göra samhället mer robust och motståndskraftigt vid framtida kriser eller krigssituationer.

Det är så forskning och högre utbildning rent allmänt bidrar till samhället – en framtidsfabrik som rustar för framtida lösningar och behov. Forskare och lärare vid universiteten måste ha blicken vänd framåt, runt hörnet, bortom dagens kunskapsfront, för att kunna bidra till detta framtidsbygge. Det är att bygga samhällsresiliens genom att skapa kompetens och kunskap att använda inom både civila och offentliga verksamheter. Som ett exempel på detta invigde vi på KTH Cybercampus Sverige den 7 februari.

Pandemin och SciLifeLab är ett annat exempel som aktiverades på två sätt, dels för provtagning och analys, dels för att långsiktigt bygga en pandemiberedskap.

I stort sett alla våra kunskapsområden på KTH har en relevans för att bygga framtidens trygga samhälle och för att Sverige ska stå bättre rustat när kriget eller krisen kommer. Det handlar förstås inte bara om kunskap för väpnade konflikter utan rör robusta samhällssystem, säkra installationer, livsvetenskaper, flygkonstruktion, rent vatten, livsmedelsförsörjning och säker energiförsörjning.

Kampanjliknande uppmaningar på sociala medier blir allt vanligare där logiken att om man inte är med så är man mot tycks gälla. Den typen av diskussionsklimat rimmar illa med forskarens uppgift att med faktas hjälp belysa flera olika perspektiv och förfäkta olika resultat som en del av ett akademiskt samtal.

Jag är väl medveten om att detta är genuint svåra frågor och med tanke på att det ska vara högt i tak inom akademin innebär det ett ansvar att skapa en atmosfär som uppmuntrar fritt sökande efter kunskap, fri kunskapsspridning och fri debatt. Men samtidigt är det en prioritet att våra studenter och medarbetare ska känna sig säkra och trygga på våra campus oavsett varifrån man kommer och vilken åsikt man har.

I vår vision skriver vi ”Vår akademiska frihet och våra principer om öppenhet och transparens är grundläggande för kunskapsutveckling och demokrati. ” och det kan också vara vägledande i de svåra gränsdragningar som vi kan tvingas göra när det gäller allt från ställningstaganden i konflikter i andra delar av världen eller att beakta vad som är skyddsvärd kunskap i den nya internationellt mer komplexa omvärlden.

Att balansera strävan efter KTH som en öppen och internationaliserad kunskapsarena å ena sidan, och å andra en skyddad plats där varken nationella säkerhetsintressen eller enskilda grupper kommer till skada, är med andra ord svårt och vi ska vara medvetna om att det inte finns några enkla, färdiga svar på alla de frågor som dyker upp.

Några utgångspunkter är dock att vi följer regeringens linje när det gäller utrikespolitiska ställningstaganden, internt har vi en etisk policy och våra visions- och måldokument att förhålla oss till, vi har en ny säkerhetsorganisation och också en säkerhetsskyddsanalys som nyligen har genomförts och vi har en större medvetenhet i hela organisationen.

Men avgörande i vardagen är som sagt säkerheten och tryggheten för studenter och medarbetare. Går de förlorade riskerar vi att hamna i tystnadens kultur vilket vore förödande för ett universitet.