Uppvärdera det akademiska lärarskapet

Uppdragen till universitet och högskolor är utbildning, forskning och samverkan. Nästan 400 000 studenter är inskrivna på de svenska lärosätena. Utbildning är således ett centralt uppdrag för lärosätena. Studenterna lägger tid och pengar på sin utbildning. Ibland känns det dock som om forskningsuppdraget får större uppmärksamhet än utbildning. Inte minst är meriteringssystemen till sin konstruktion så att antalet artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer än motsvarande kriterier förknippade med lärarskapet.

I allmänhet har tenure track systemen detaljerade kriterier för att jämföra och bedöma meriterna. Tyvärr är noggrannheten inte alltid lika stor när det gäller att mäta såväl den grundläggande högskolepedagogiska behörigheten som den pedagogiska skickligheten (Högskolepedagogisk utbildning och pedagogisk meritering som grund för det akademiska lärarskapet, SUHF 2017 ).

Högskoleförordningen 2011 ändrades så att denna inte längre föreskrev att det krävdes genomgången högskolepedagogisk utbildning för att vara behörig för anställning som adjunkt och lektor. Det har inneburit att olikheter utvecklats mellan lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och pedagogisk skicklighet. Kravbilden varierar mellan lärosätena och i vissa fall saknas helt krav på behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning. I många fall saknas vidare definition av vad pedagogisk skicklighet är, varför det blir svårt att sätta upp kriterier för att bedöma mot.

En god lärandemiljö innebär att ge förutsättningar för studenternas lärande. Att högre utbildning vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet sägs redan i högskoleförordningen. Det akademiska lärarskapet är en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande. Att vara forskare utan att ha genomgått en forskarutbildning är något otänkbart för alla oss som är verksamma inom högskolan. Men däremot verkar vi inte lägga lika vikt vid att lärarna är förberedda för sin lärarroll.

Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med den vetenskapliga meriteringen ger förutsättningar för det akademiska lärarskapet; det är en kvalitetsfaktor. Det är hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att få kompetensutveckling i sin lärarroll samt tid att reflektera över lärandet. Det är hög tid att vi bedömer och ger erkänsla för goda lärargärningar. Inte minst viktigt är att den digitala utvecklingen har förändrat lärandet. Det ställer krav på både lärarnas digitala kompetens och förmågan att möta studenter i olika typer av lärande rum. SUHF:s rekommendation om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning är en startpunkt därefter krävs ständigt tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling. Därutöver krävs erkänsla för goda insatser i utbildning på samma sätt som görs för vetenskapliga landvinningar.

 

Komplex roll kräver tydliga ramar

Forskarstudier innehåller för många ett hårt och inspirerande arbete.  KTH värnar om sina doktorander och att de ska få det mesta och bästa möjliga ut av sina studier – vilket säkerligen sker i de allra flesta fall. Men jag tror att det är viktigt att alltid vara beredd att analysera för att kunna förbättra. 

Före jul kom Doktorandspegeln som gjorts av UKÄ. Den nationella undersökningen är den tredje i raden- de två tidigare kom för 14 respektive nio år sedan. Undersökningen är intressant läsning och visar i enkätform hur Sveriges doktorander ser på sin tillvaro inom en rad olika områden.

De allra flesta, 77 procent av de 4751 doktorander, som svarade på enkäten, var väldigt nöjda med kvaliteten på kurserna. Det är givetvis bra, men inom andra områden framkom att många upplever brister. Det kan till exempel handla om att inte känna sig delaktiga på sin arbetsplats, 30 procent, eller att de inte tycker att handledningen fungerat bra. Var fjärde doktorand angav att deras forskningsresultat används utan att de angetts som författare eller upphovsmän.

En sak att titta lite närmare på är vissa lärosätes-specifika traditioner som spelat ut sin roll. Jag tror att det i många fall är ledarskapet det handlar om eller kanske snarare bristen på ledarskap – när det inte fungerar som det ska.

Tyvärr kan det ibland förekomma en gammaldags och urmodig kultur där doktoranden snarare ses som en labbassistent eller kanske lärling som ska imitera professorn, än som en självständigt tänkande resurs. Som handledare har man inte bara ett arbetsmiljöansvar utan är även pedagogisk ledare.

I det akademiska ledarskapet ingår, som jag ser det, att skapa bra och tydliga ramar för doktoranden.

Det kan gälla allt ifrån rutiner, processer och systematiska möten till att öppna för inflytande i arbetslaget där egna initiativ från doktoranden är en självklar ingrediens. Samtidigt är det viktigt att doktoranden förstår rollen som medarbetare. Allt mer diskuteras medarbetarskap. Det handlar om vilket ansvar man har som medarbetare. Även som doktorand är man medarbetare. Det gäller det fall som doktoranden är anställd då det ställs krav på doktoranden att ha förståelse för att man som doktorand både är student men inte minst medarbetare. Det senare innebär att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Denna blandning av att som doktorand både vara student och anställd är komplex.

Det dock viktig att bryta mästare-gesäll-tänkandet eftersom den typen av struktur riskerar att återfödas. Många gånger traderas mindre bra kulturer den vägen. Doktoranden blir kanske så småningom i sin tur handledare och bär med sig en i värsta fall såväl diffus som föråldrad bild av hur samarbetet kan se ut.

Kvaliteten på forskarutbildningen är inte bara viktig för doktoranderna själva och deras framtid. Även för kunskaps- och samhällsutvecklingen är det avgörande. Här är ledarskap och medarbetarskap viktiga för att skapa goda arbetsmiljöer.

Alumner – inspirerande förebilder

Genom årens lopp har många studenter tagit sin grund- eller forskarexamen vid KTH. Det är studenter som nu är verksamma i offentlig och privat tjänst över hela världen.

KTH har skrivit överenskommelser med 13 så kallade alumni chapters  lokaliserade i till exempel. Tyskland, Spanien, Schweiz, Thailand, Indonesien, USA och Kina. Dessa föreningar speglar det internationella KTH. En alumnförening bildas och en överenskommelse skrivs mellan KTH och föreningen om en viss verksamhet per år såsom seminarium, studiebesök eller annan social verksamhet.

För KTH:s del syftar alumnverksamheten till att utveckla och vårda relationerna med våra forna studenter. Alumner betyder mycket för verksamheten; de verkar som förebilder och inspiration för nuvarande studenter, men de är också våra vänner som kan ge oss nya tankar om utbildning, forskning och samverkan.  Alumner bidrar också till den globala bilden av KTH vilket är gynnsamt för såväl inresande som utresande studenter och ger också möjlighet till nya intressanta forskningssamarbeten.

När KTH:are är verksamma i världen ökar synligheten vilket i sin tur kan påverka sådant som ranking.

En ny alumnförening bildades den 9 mars så nu finns KTH UK Alumni Chapter. Jag hade förmånen att vara med vid detta tillfälle. Drygt 500 KTH:are verkar i London med omnejd. Minst två gånger om året ska seminarier hållas där forskare från KTH berättar om aktuell forskning.   I övrigt tänker sig föreningen ytterligare möten som till exempel studiebesök vid intressanta företag och organisationer.

Det är glädjande att se vilken enorm spridning det är på yrkesval efter studier på KTH. Jag träffade några som precis påbörjat sin doktorandutbildning, riskkapitalister samt även någon som numera är konstnär. Alumner spridda över världen utgör en stor möjlighet för nuvarande studenter som via dem kan komma i kontakt med givande internationella projekt och examensarbeten.

Men det är också en möjlighet för KTH-forskare att träffa alumni chapters och berätta om sin forskning.  Jag märkte att det finns ett stort sug efter att veta vad som händer på KTH och inte minst efter att få ta del av all spännande forskning. Så ta gärna kontakt med KTH Alumni eller ansvarig för alumni chapter när du reser i de länder där de finns.

Dags att ta nästa steg

Ibland har jag fått frågan om hur det kommer sig att de tre grundpelarna jämställdhet, hållbar utveckling och internationalisering är i sådant fokus. Borde det inte vara utbildning, forskning och teknikutveckling i framkant? Självklart är det så – de sistnämnda är ju KTH:s uppdrag. Men min vision är att de tre pelarna ska vara vägledande aspekter för uppdraget och genomsyra KTH:s verksamhet och utveckling som varandes ett tekniskt universitet i världsklass.

Apropå jämställdheten. Att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och möjligheter att välja, göra karriär och ta aktiv del av verksamheten – inte minst inom den tekniska sfären är för de allra flesta en självklarhet. Och ändå är det inte verklighet – ännu.

Vi har arbetat på olika sätt och genom olika satsningar för att minska obalansen under många år. Det har gett resultat, men det, och det är avgörande, gör inte frågan mindre aktuell eller viktig i dag. Snarare tvärtom- det är hög tid att ta ytterligare steg.

Det är en fråga om kvalitet. Kvalitet är att både kvinnors som mäns kunskap och kompetens samt perspektiv på teknik och ingenjörskonst tas till vara. Teknik är det område, enligt min mening, som har en avgörande betydelse för mänskligheten och en hållbar framtid. Tekniska landvinningar och innovationer möjliggör att det finns en god värld att leva i.

En ingenjörsutbildning är bred och innehåller så många möjligheter att följa sina specialintressen. Det är ett i högsta grad kreativt område som kvinnor av olika anledningar ibland väljer bort. Det är ett stort slöseri. Det KTH ska göra är att se till att förutsättningarna är lika för kvinnor och män när det gäller tillgång till olika val, karriär och att kunna följa sina framtidsdrömmar.

En titt i KTH:s årsredovisning är glädjande, till exempel har antalet kvinnliga sökande ökat något även om det fortfarande råder en obalans inom vissa utbildningsprogram.

Av 2 606 nybörjare på civilingenjörs-, arkitekt- och högskoleingenjörsutbildningarna var 34 procent kvinnor och 66 procent män.

Bläddrar man vidare ser man också att av 285 professorer är 15 procent kvinnor och 85 procent män.

Att skevheten ökar ju högre upp i hierarkin du kommer är inte heller något nytt, och olika insatser görs för att bredda den vägen till exempel genom har en medveten strategi gett resultat när det gäller anställningar inom fakulteten.

Av dem som är verksamma Inom området som på engelska kallas STEM, science, technology, engineering, and mathematics är endast 24 procent kvinnor.  Denna skevhet slår mot samhällets mångfacetterade utveckling och mot de unga tjejer som väljer bort området trots höga betyg. I den virala kampanjen what would you say 15 https://www.kth.se/en/wwys15 är tanken att skicka en hälsning till sitt 15-åriga jag. Jag skulle nog säga något i stil med: Ta chansen och våga mer!

Vad skulle du säga?

 

 

Gemensam grund för god forskningssed

En gemensam uppförandekod för hela forskningssamfundet är ett av förslagen i Oredlighetsutredningen (länk)som lämnades över till regeringen förra veckan. Det är en mycket god idé som länge efterfrågats och diskuterats. En gemensam värdegrund är en bra början för fler och omfattande samtal inom den akademiska världen kring vad som är god forskningssed, hur den kan se ut och hur enskilda forskare och forskargrupper ska förhålla sig till den i sin vardag.

Vetenskapsrådets rapport från 2011 ”God forskningssed” är det närmaste man kommer något som liknar en kodex av det här slaget. På www.codex.vr.se finns en lång lista över koder, lagar, föreskrifter, regler och riktlinjer inom detta område. Att skapa en samsyn kring vad som är god forskningssed är av största vikt och som jag ser det en viktig hörnsten i det akademiska ansvaret, som jag skrivit om tidigare.

Tydlighet kring vad som gäller i fråga om ansvar, utöver de konkreta förslagen om en ny fristående myndighet som ska såväl hantera som fatta beslut kring oredlighetsärenden, kommer att gagna Sverige som forskningsnation.

En annan viktig aspekt är kopplingen mellan god forskningssed och arbetsmiljö och vad som kan tänkas skapa en grogrund för oredlighet. Det är något vi på lärosäten måste arbeta med och medvetandegöra. Traditioner och kultur förs ju vidare mellan generationer av forskare där äldre ofta är förebilder för de yngre.

Huggsexa om finansiering som kan leda till hård konkurrens och publiceringshets vilket kan skapa en fartblindhet som kan leda bort från både lagkänsla och fruktbara samarbeten är en orsak som nämns.

Men för att kunna ringa in orsakerna bakom oredlighet ytterligare föreslår utredningen att området i sig bör forskas om – vilket också låter vettigt. Här måste vi öka kunskapen och lyfta fram frågorna i ljuset eftersom det berör och förhoppningsvis engagerar människor på alla nivåer på ett lärosäte. Men det handlar också om det förtroende forskningen har i allmänhetens ögon. En ökad tydlighet kan underlätta en ökad synlighet för forskningen i samhället – i en tid då anklagelser om att saker ”mörkas” blir att vanligare.

Att som Oredlighetsutredningen föreslår låta en egen myndighet hantera oredlighetsfrågor i stället för universiteten själva ska göra det låter som en bra lösning. Fördelarna är flera – gedigen kompetens och aktuell forskning kan samlas här och bedömningarna kan bli mer rättssäkra genom att man undviker risken för jäv kollegor emellan.

Att ha en tydlig definition av begreppet oredlighet i forskning och en gemensam uppförandekod skulle vara en mycket bra grund att bygga vidare på.