Hoppa till innehåll

Internationell inspiration ger mersmak

Att med jämna mellanrum orientera sig i omvärlden är nödvändigt både för att jämföra hur vi på KTH står oss i konkurrensen och för att hämta inspiration till nya sätt att göra saker. För övrigt är det lätt att bli imponerad av saker och ting i USA eftersom de också är så bra på att kommunicera.

Förra veckan tillbringade jag i USA på IVA:s Royal Technology Mission 2017 (RTM17). Fokus för veckans besök var digitalisering i vid bemärkelse och dess påverkan på olika områden, från besök på IBM och demo av ”Watson” till Google, JP Morgan-storbanken i USA samt NIH, NASA och AstraZeneca.

Oavsett forskningsområden så är kunskaper om ”big data”, automation och machine learning centrala för att hantera stora datamängder och förklara komplexa problem. Temat för resan handlade dessutom om forskningens nyttiggörande för samhället i stort och hur innovationer och entreprenörskap bidrar till samhällsutvecklingen.

Artificiell intelligens, machine learning och ”internet of things” är fokus också för Harvards School of Engineering and Applied Sciences. Skolan, som troligen är en av de minsta på Harvard, har nyligen tagit emot en stor donation vilket möjliggör tillväxt. Trots sin relativa okändhet så har det funnits ingenjörsämnen på Harvard sedan senare delen av 1800-talet. Precis som vi på KTH, funderar man på denna skola på hur man ska ta sig an de tvärvetenskapliga samhällsutmaningarna såsom klimat, vatten och energi. Jag funderade i stället på varför Harvard med sin världsledande utbildning och forskning ibland annat humaniora,ekonomi, juridik och medicin ska satsa på ingenjörsvetenskap när man istället kunde ha ett tätare samarbete med MIT?

MIT:s MediaLabs visade hur en miljö skapats för optimal kreativitet i praktiken. Den är internationellt välkänd och vid detta laget 30 år. För mig blev detta återigen en påminnelse om att KTH:s områden ingenjörsvetenskap och arkitektur hela tiden måste slå vakt om infrastruktur och labbmiljöer så att vi inte glömmer den andra delen i devisen ”vetenskap och konst”. ”Konst” i bemärkelsen ingenjörskonst” och detta gäller i allra högsta grad för utbildningsmiljöerna.

Ett annat spännande besök var på Janelia Research Campus, ett institut som startade cirka 2005 där vi också mötte en av 2014 års Nobelpristagare i kemi, Eric Bretzig. Detta var ett institut som med stöd från Howard Hughs Medical Institute formats med syftet att enbart forska. Där finns ingen tenure track men forskarna utvärderas var 5:e år (ska bli var 7:e  år) och får fortsätta på institutet om man ser resultat. Det var helt klart att man värderade högt rankade publikationer, genomslag och förmågan att kunna demonstrera forskning som tillkommit genom teamarbete.  Detta sätt att mäta prestationer regelbundet kan säkert nyttjas i Sverige, men möjligen i stället som en starkare och systematisk del av medarbetarsamtal och lönesättande samtal.

Under besök på några innovationshubbar så var Mass Challange i Boston verkligt spännande. Via donationer eller sponsorer finansieras hela verksamheten och de erbjuder gratis stöd att utveckla individers idéer ända fram till startup. Ett positivt grepp är att dessa sponsorer också går in och erbjuder experthjälp till exempel juridisk expertis i avtalsskrivande. Att driva innovationskontor genom sponsorer som därutöver bidrar med sin expertis i olika frågor har visat sig mycket framgångsrikt.

Besöket i kongressen i Washington och möjligheten att lyssna på reflektioner kring det ekonomiska läget i USA och den nye presidenten satte i övrigt knorr på veckan.

Samtalet som gör summan större än delarna

I dag finns ett stort antal forskargrupper, centra och nätverk där idéer, resultat, problem och lösningar bollas, knådas och diskuteras. Runt om på KTH pågår för fullt det akademiska samtalet.

Resultaten är med största sannolikhet större än om var och en satt på sin kammare och tänkte själv – det vill säga summan av helheten är större än summan av de olika delarna – det man brukar förenklat sammanfatta med att ett plus ett blir tre.

Paradoxalt nog gagnas inte alltid den enskilde forskaren av att arbeta samman i stora forskningsmiljöer. I cv:t kan det se bättre ut att rada upp meriter man är ensam om – i form av egna beviljade forskningsmedel eller publikationer där man står som huvudförfattare. Att bygga en kultur där den här cv- och anslagshetsen inte överskuggar behovet av att tänka tillsammans är av stor betydelse för en framgångsrik och fruktbar forskningsmiljö. Risken finns att ett för stort fokus på de egna meriterna göder tystnad i stället för samtal.

En akademisk miljö där tankar inte sägs högt eller där idéer inte bryts mot varandra är inte bra för varken arbetsmiljö eller arbetslust. Forskaren som ett ensamt geni har ju visat sig vara en myt och ersatts av en bild där ett lagarbete ligger bakom en stor upptäckt. Ofta ligger ju en ide idé i luften och fler har nosat på den- en del hävdar till och med att samma tankespår kan uppstå på flera ställen samtidigt i olika världsändar, så kallad synkronicitet.

Den akademiska friheten som ju handlar om att fritt välja vad man ska forska om utan inblandning utifrån och det faktum att exempelvis en professor med externa forskningsanslag bestämmer sin arbetstillvaro i stort sett själv – innebär inte per definition att det måste vara ett ensamarbete.

Kan en akademisk tystnad göra att betydande forskningsresultat går om intet? Förhoppningsvis inte, men det har visat sig att miljöer där samtalet är levande ofta är de mest framgångsrika och detta är viktigt att föra vidare i utbildningen av nästa generations forskare. Det kan, förutom att tänka högt tillsammans, handla om att dela kontakter, våga säga ifrån när man ser att någon är på väg åt fel eller hjälpa till på annat sätt.

Vi har ju inom akademin den starka traditionen av att granska kvaliteten på artiklar som ska publiceras, genom peer review, där ens arbete nagelfars av någon som är sakkunnig inom samma forskningsfält. En variant av detta sätt att reflektera, argumentera och konstruktivt kritisera kan kanske vara användbart även på ett tidigare stadium i processen?

Akademins roll i det öppna samhället

Ny vecka och ny vardag. Men ändå inte. Efter fredagens fruktansvärda händelser är jag ännu mer övertygad om akademins roll i och för det öppna samhället.

Att inte måla världen i svart och vitt utan att använda sig av det för forskningen så typiska sättet att analysera och fördjupa såväl lösningar som problem är alltid viktigt. Men än viktigare när en tragedi som den på Drottninggatan händer då enögda och livsföraktande ideologier säger sig sitta inne med den enda sanningen. Kunskap och fakta utgör ett viktigt vaccin mot den livsfarliga och förnuftsvidriga anti-intellektualismen, som ofta sjuder av just kunskapsförakt.

Att metodiskt skala av, ifrågasätta och till slut hitta fram till kunskapens solida kärna blir möjligt genom att i förstone ha flera alternativa lösningar för ögonen. Att som forskaren se saker utifrån å ena sidan och å andra sidan är viktigt eftersom problem, lösningar och verkligheten ofta är komplexa. Det är grunden i såväl utbildning och forskning där kunskapen och forskningsresultaten kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Men akademin bistår inte bara med kunskap som förmedlas till samhället och våra studenter, framtidens arkitekter och ingenjörer. Vi är också i hög grad delaktiga i att med forskningens och innovationernas hjälp hitta konkreta lösningar till exempel i fråga om säkerhet, stadsplanering och effektiv informationsteknologi.

Som motor i samhällets utveckling är en välmående akademi en garanti för att irrläror och förnuftsvidrig faktaförnekelse aldrig kommer att vinna.

Jag tror, i all enkelhet, att med kunskap och medmänsklighet kommer även morgondagens eller nästa veckas verklighet bli möjlig att hantera och bemöta.

Medeltida möten ur mode

Inget tycks kunna mäta sig med det mänskliga mötet – ansikte mot ansikte. Att utbyta tankar, idéer och erfarenheter är givetvis nödvändigt inte minst i den globala och gränslösa forskarvärlden. Den fysiska verkligheten är svår att överträffa när det gäller att kunna se hur problem, frågeställningar och lösningar ter sig i praktiken.

Dock måste vi försöka tänka annorlunda om hur ofta det är rimligt och vettigt – för att möta FN:s klimatmål och en hållbar framtid. En av de tre pelare som KTH:s verksamhet vilar på och ska genomsyras av är just hållbar utveckling.

Egentligen beter vi oss fortfarande som på medeltiden – då man reste runt till olika lärosäten för att mötas även om de mest frekventa fortskaffningsmedlen då var några andra som häst och båt. Trots att världen har förändrats på ett näst intill obegripligt sätt med hjälp av innovationer och ny teknik finns ibland en mycket mänsklig tröghet när det gäller att ta till sig nya lösningar för att ersätta det vanliga vetenskapliga mötet. Att vara där för att ”alla andra är där” kanske ibland inte har full bärighet som argument för en konferensresa med flyg. Här finns inget tydligt rätt och fel, men det viktiga är att börja reflektera över och fråga sig om det finns andra sätt att resa och mötas på. KTH kan gå i bräschen för att i möjligaste mån leva som man lär.

Forskarvärlden kan också inspireras av studenters sätt att snabbt ta till sig nya sätt och plattformar genom att se nyttan med dem till exempel i fråga om flexibilitet och individualisering.

Föreläsningen som format kom till för att studenter inte hade råd med eller tillgång till egna böcker utan samlades för att anteckna direkt när litteraturen lästes upp. Inom detta område har mycket förändrats. Genom olika typer av e-learning som mooc:ar och så kallade flipped classroom kan studenterna följa föreläsningar eller läsa hela kurser hemifrån online respektive kombinera det med att komma till lärosätet för att tenta och gå på seminarier.

Enligt UKÄ så gör idag drygt en fjärdedel av studenterna i Sverige sin utbildning via nätet. UKÄ ska ta fram kriterier, i en europeisk arbetsgrupp, för att även kunna kvalitetsgranska e-utbildningar – något som givetvis är väldigt viktigt.

För KTH:s del är e-lärandet också ett viktigt steg i internationaliseringen och för att KTH ska stå sig på den globala universitetsmarknaden. I Vision 2027 framgår att KTH:s virtuella campus ska vara i paritet med det fysiska.

Förhoppningsvis gör en allt mer utvecklad och förfinad teknik det möjligt att resa mer selektivt – utan att gå miste om det viktiga mötet.

Uppvärdera det akademiska lärarskapet

Uppdragen till universitet och högskolor är utbildning, forskning och samverkan. Nästan 400 000 studenter är inskrivna på de svenska lärosätena. Utbildning är således ett centralt uppdrag för lärosätena. Studenterna lägger tid och pengar på sin utbildning. Ibland känns det dock som om forskningsuppdraget får större uppmärksamhet än utbildning. Inte minst är meriteringssystemen till sin konstruktion så att antalet artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer än motsvarande kriterier förknippade med lärarskapet.

I allmänhet har tenure track systemen detaljerade kriterier för att jämföra och bedöma meriterna. Tyvärr är noggrannheten inte alltid lika stor när det gäller att mäta såväl den grundläggande högskolepedagogiska behörigheten som den pedagogiska skickligheten (Högskolepedagogisk utbildning och pedagogisk meritering som grund för det akademiska lärarskapet, SUHF 2017 ).

Högskoleförordningen 2011 ändrades så att denna inte längre föreskrev att det krävdes genomgången högskolepedagogisk utbildning för att vara behörig för anställning som adjunkt och lektor. Det har inneburit att olikheter utvecklats mellan lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och pedagogisk skicklighet. Kravbilden varierar mellan lärosätena och i vissa fall saknas helt krav på behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning. I många fall saknas vidare definition av vad pedagogisk skicklighet är, varför det blir svårt att sätta upp kriterier för att bedöma mot.

En god lärandemiljö innebär att ge förutsättningar för studenternas lärande. Att högre utbildning vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet sägs redan i högskoleförordningen. Det akademiska lärarskapet är en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande. Att vara forskare utan att ha genomgått en forskarutbildning är något otänkbart för alla oss som är verksamma inom högskolan. Men däremot verkar vi inte lägga lika vikt vid att lärarna är förberedda för sin lärarroll.

Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med den vetenskapliga meriteringen ger förutsättningar för det akademiska lärarskapet; det är en kvalitetsfaktor. Det är hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att få kompetensutveckling i sin lärarroll samt tid att reflektera över lärandet. Det är hög tid att vi bedömer och ger erkänsla för goda lärargärningar. Inte minst viktigt är att den digitala utvecklingen har förändrat lärandet. Det ställer krav på både lärarnas digitala kompetens och förmågan att möta studenter i olika typer av lärande rum. SUHF:s rekommendation om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning är en startpunkt därefter krävs ständigt tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling. Därutöver krävs erkänsla för goda insatser i utbildning på samma sätt som görs för vetenskapliga landvinningar.