Hoppa till innehåll

Åtta kvadratmeter grön heltäckningsmatta

Mina första intryck av el piso var nästan för buenos för att vara verkliga. Vardagsrummet är enormt med två mjuka soffor, en spegelvägg och en balkong med utsikt över el mar. Köket har mikrovågsugn, diskmaskin, tvättmaskin och ulandsklädlinor som hänger över innergården. Eftersom vi bor en våning upp så måste vi gå ner till la señora på bottenvåningen om ett par nytvättade kalsonger lossnar från linan. Mitt sovrum är förvisso väldigt litet, men alla ni som hälsat på mig i studentfängelset på Norra Stationsgatan i Estocolmo känner till att jag är van vid att bo i en garderob. Jag har ett eget baño i anslutning till mitt habitación, med dusch och toalett men tyvärr utan bidé. Å andra sidan planerar jag att sköta min hygien i Biscayas stora blå salta och kommer nog inte sakna bidén. Häromdagen frågade jag Fiona, la chica som bor i rummet intill mitt, om väggarna är tunna, och om hon skulle störas om jag gjorde spanskaläxorna i mitt rum om nätterna. Men hon svarade att hon sover med öronproppar och att hon aldrig hört Juan och Lauren i rummet bredvid göra några spanskaläxor.

Totalt är vi cinco personas som delar el apartamento. Förutom er vän och studiekamrat Joaquin bor även de två spanjorerna Juan och Llorena samt de engelsktalande Fiona och Lauren i femrummaren på Avenida de Navarra i stadsdelen Gros. Juan och Lauren är ett par som i första hand pratar engelska med varandra, men Llorena föredrar Español och Fiona har knappt påbörjat sina språkstudier så vi har hela spektret mellan flytande engelska och flytande Castellano representerat i lägenheten. Jag befinner mig någonstans i mitten som en joker med mitt svenska modersmål. För mig är språkcocktailen som the best of dos mundos, jag får tillfälle att öva mig i både mitt andra- och tredjespråk.

Dagen då jag flyttade in, måndagen efter Semana grande, sattes mer än mina språkkunskaper på prov. Jag hade ett Skype-samtal inbokat till Australien, där en nära vän från KTH gör sin utbytestermin just nu. Hen heter J och har väldigt bra betyg och fick alltså välja destination före mig. Hen lever livet down under och jag får hålla till godo med Spaniens kallaste och regnigaste region. Så kan det gå.

Hursomhelst så hade jag alltså en tid att passa, a las 13:30 spansk tid och tarde por la noche någon annanstans skulle jag och J höras. Min språklektion som jag av en slump hade i samma byggnad som min lägenhet slutade 12:45 så jag skulle ha gott om tid.  Men, när jag strax före ett skulle dra ut kontakten till sänglampan så fick jag hela vägguttaget i handen. Joder! Med en halvtimme kvar till den efterlängtade Skype-dejten står jag med alla fyra på den gröna heltäckningsmattan med ett 220-voltsuttag i handen och med avskavda koppartrådar spretandes åt alla håll. ”Mira Juan” ropar jag ut mot vardagsrummet, ”tienes que ver algo aquí”. Juan tittar in i mitt rum och när han får se den elektriska misären så haglar de baskiska svordomarna. Han går iväg för att hämta någonting jag inte riktigt uppfattade och kommer tillbaka med en skruvmejsel. Vale, tänker jag först, jag får väl låta honom fundera en stund, men när han dyker ner mot det elektrifierade skatboet med skruvmejseln i högsta hugg för att ge sig på de spretande koppartrådarna, då har han gått över gränsen. ”No no no Juan, espera espera” skriker jag till. Juan reser sig upp och tittar frågande på mig. Jag försöker förklara så ödmjukt jag bara kan på spanska att jag jobbat som någon sorts ingenjero på en barco grande, och att det kanske är bäst om jag tar över rodret härifrån. ”Concha tú madre Joaquin, det är klart att du ska göra jobbet” säger han skrattandes och räcker över skruvmejseln. Jag som vet vad de där små växelströmsuslingarna kan ställa till med sen min tid till sjöss tänker inte lyfta ett finger innan Juan visar var säkringarna sitter. Efter en stunds skruvande i lampskenet från Juans movíl intelligente är vi klara. A las 13:40 loggar jag in på Skype och till min stora glädje är J fortfarande online.

Efter knappt en och en halv semana som Erasmus-vagabond på ett hostal hade jag äntligen ett permanent boende. Jag hade trådlöst internet, drickbart kranvatten, klädlinor och ett eget rum att göra spanskaläxorna i. Livet lekte.

blogg7_2