Hoppa till innehåll

En dag på sjukhuset

Veckan snorade vidare och jag kände mig miserabel. Jag kunde varken njuta av föreläsningarna med el Padre, kvällsträffarna med Erasmusgänget eller det fina vädret på la playa, allt var en enda svettig tung plåga. När fredagen kom så hade jag fått nog och bestämde mig för att ta mig till la hospital och försöka få tag i lite antibióticos. Jag frågar mig fram till Urgencias och hittar till slut receptionen på la hospital där de frågar efter mitt pasaporte och försäkringskort. Tänk att jag skulle få användning för mitt European insurance card! Jag blir anvisad till ett av väntrummen. Än så länge har jag inte betalat någonting men gissar att betalningen sker precis som på kaféerna, det vill säga efter man har fikat. Väntrummet är som vilket svenskt väntrum som helst. Det är sterilt, fullt av skyltar med instruktioner för hur man tvättar händerna och befolkat av rullstolar, droppställningar och skrikande barn. Den enda skillnaden från Karolinska är att barnen skriker på Español.

Joaquin David!” ropar en av vitrockarna efter en timme. Jag reser mig upp och snörvlar in i ett besöksrum. ”Como te sientes Joaquin?” frågar läkaren och jag börjar berätta. Proceduren är precis som hemma i Sverige; tröja av, stetoskop fram. ”Andas djupt och hosta Joaquin” kommenderar la doctora, och jag lyder. När jag får ordern om att ta på mig min camiseta igen så tänker jag att läkarbesöket snart är över och att jag har mitt penicillin som i en liten ask, men ack så fel jag hade. ”Espera aqui Joaquin, jag ska förbereda la radiografia”. Lungröntgen, det var som tusan! Här sparar de inte på resurserna.

I det tredje väntrummet för dagen tröstar jag mig med en hemgjord bocadillo con queso. Min näsa är täppt och el bocadillo smakar ingenting. Jag blir andfådd av att äta eftersom min nariz är helt igenkorkad, men hungern måste kuvas så jag mular smörgåsen och inbillar mig att den ingår i den kommande medicineringen. Jag väntar och väntar. Klockan börjar närma sig tre och jag inser att jag kommer att missa dagens enda lektion. Som tur är består mina fredagar bara av en lektion i Tecnología de Medio Ambiente, en allmänbildande kurs om luftkvalitet och vattenrening. Läraren brukar läsa på Spanglish direkt ur sin powerpoint-presentation och det är alltså ingenting jag inte kan ta igen hemma.

Till slut blir jag uppropad. ”La radiografia visar ingenting men du får ändå antibióticos för din slemhosta” berättar la doctora. Jag lämnar sjukhuset med mina recept och åker raka vägen till la farmacía i Gros där jag bor. Veckan är till ända och jag kommer behöva ta det lugnt och låta tabletterna verka i helgen. Det är synd att offra en fin helg, som hade kunnat bjuda på sol, bad och fest. Min tröst är vetskapen om att jag förmodligen skulle kunna överleva på bara min spanska.

blogg14