Hoppa till innehåll

Juans flickvän for till Australien

Sedan ett par dagar tillbaka är vi bara fyra som bor i femrummaren på Avenida de Navarra. I tisdags åkte nämligen Juans flickvän Lauren hem till Australien. För mig, Fiona och Llorena fortsätter livet som vanligt. Jag fortsätter att gå till universitetet, Fiona fortsätter att undervisa engelska och Llorena fortsätter att servera café con leche. För Juan däremot tar livet en ny vändning, och det är rakt neråt.

Under de åtta veckor jag bott i lägenheten har jag sett hur han tittar på henne. Jag har sett hur Juans ansikte spricker upp i ett leende så fort Lauren kommer in innanför dörren och jag har sett hur disträ och lättretlig Juan kan bli när Lauren inte varit hemma på en hel dag. Jag vet hur han tittar på henne och det råder ingen tvekan om de tre stora orden; han älskar henne. Nu åker hon till Australien, och han stannar i Spanien. Hon ska vara borta minst sex månader, för att sedan återvända till Europa. Det är i alla fall vad Juan hoppas på.

När jag var på väg hem från skolan igår såg jag Juans röda jacka längst ut på stenpiren nere vid vattnet. Han stod och blickade ut över havet, ett av haven som skiljer dem åt, som om det inte räckte med Atlanten. Jag brukade möta dem på väg hem längs strandpromenaden, de brukade jogga tillsammans. I löparskor ropade de ”Hola Joaquin!” och joggade vidare. De brukade alltid se så svettiga ut, svettiga och lyckliga. Men idag möter jag dem inte, idag ser jag bara Juans ryggtavla längst ut på piren.

Under kvällarna brukade jag alltid höra dem skratta ute i köket. Allt de sa verkade vara roligt, och de tycktes bara behöva varandra. De lagade ofta till en sallad. Juan klagade ibland skämtsamt över att han inte fick äta majonnäs, men Lauren bara skrattade och petade Juan i magen. ”You are what you eat, och jag vill inte vara tillsammans med en majonnäskropp”. Nu kan Juan äta vad han vill, men jag hör inga skratt ifrån köket längre.

Vackrast var nog ändå när de satt i en av sofforna i vardagsrummet och åt någonting. De delade jämt på allt. En tallrik och två gafflar, en skål och två skedar eller ett glas och två sugrör. En dag kunde jag inte låta bli att fråga ”Por qué? Är det för att ni vill spara disk?” men de log ett unisont leende och svarade att ”det är liksom vår grej att dela, det känns finare så”.

Juan har inte varit sig lik sedan hon åkte. Han har ringar under ögonen, som om han sov sämre utan henne. Han verkar inte lika glad, och det är som om han precis har upptäckt att livet även består av svårigheter. Imorse innan jag gick till skolan så klappade jag Juan på axeln och tänkte säga några uppmuntrande ord, men han bara fräste åt mig att ”no Joaquin, du har inte en aning om hur det känns”.

blogg19