Hoppa till innehåll

Strandkultur

blogg9_1

blogg9_2

Sötebrödsdagarna var inte helt och hållet över. Igår var vi förvisso i la escuela på en introduktionsdag för alla alumnos de Erasmus men lektionerna börjar inte förrän på måndag. Det bestående intrycket från introduktionsdagen var mötet med el Padre, skolans heltidsanställde präst, och det var med honom i tankarna jag packade ner badbyxorna och promenerade ner till la playa Zurriola för att avnjuta den sista helgen i solen innan terminen skulle börja seriamente.

Efter femminuterspromenaden till la playa slår mig ner bland världsmedborgarna. Jag skalar en solmogen naranja och ser mig omkring. Det ser ut precis som vanligt; las surfistas guppar i väntan på den perfekta vågen, volleybollspelarna skvätter sand omkring sig, badvakterna blåser i sina visselpipor, medelåldersdamerna solar utan bikinitopp, ett kubbspel är uppställt i sanden… Vänta nu! Ett kubbspel? Hur har det hittat hit?

Jag ansluter till kubbspelarna och frågar rakt ut vem i sällskapet som släpat ner ett kubbspel från Gotland till San Sebastian. Alla spelarna vänder sig emot mig men ingen svarar, så jag prövar på engelska. Det visar sig att det är en tysk världsmedborgare som har släpat sitt Viking Chess hela vägen ifrån Frankfurt. ”Viking Chess” upprepar jag högt för mig själv, jag är mållös. Tänk att det obskyra lilla kubbspelet har blivit en internationell handelsvara. De frågar om jag vill vara med och reda ut reglerna, jag som trots allt är el sueco de Estocolmo.

En timme senare är alla språkskolans almunos bekanta med träpjäserna, och om det inte vore för att volleybollnätet blev ledigt hade vi nog fortsatt med kubbspelandet hela eftermiddagen. Vi ställer upp cuatro y cuatro på varsin sida om nätet i diamantformation, och Milena gör sig redo att sätta bollen i spel. Milena är en av de nyanlända tyska tjejerna. Hon är lång, säkert en och sjuttiofem och hon har en riktigt vass serve. Jag har inte en chans att returnera den och under första set utklassar de oss. Det slutar veinteuno – doce, men det gör ingenting för när vi byter sida inför andra set så ler Milena mot mig med hela ansiktet, och i stället för att ge mig en low five som är brukligt i beachvolley så sträcker hon fram handen och borstar skrattandes bort sanden från mina kinder. Hon har ett sådant där jag-älskar-hela-världen-leende, kortklippt brunt hår och långa solkyssta ben. Det är min tur att serva, jag siktar mot Milena på andra sidan och slår bollen rakt i nät. Joder! Men hon bara skrattar och jag börjar inse att jag kommer försöka kyssa henne senare ikväll.

Vi spelade och spelade, men allt jag kunde tänka på var Milenas slanka kropp, hennes sportiga frisyr och det där leendet som skulle kunna rädda världen. Därför lade jag inte märke till kvinnan i burka som iakttog oss på avstånd. Efter en sisådär fem set så kommer kvinnan i burka fram till mig och frågar om hon får vara med och spela. Jag tror först att hon skämtar och jag svarar “si claro, bienvenido!”. Hon går skrattandes därifrån och jag gör mig redo for att serva på nytt. Det jag inte ser när jag skickar över bollen mot det andra laget är att kvinnan i burka går iväg for att hämta fyra andra kvinnor i burka. Vi delar in burkorna två och två och nu är vi alltså sex personer i varje lag, fyra i badshorts eller bikini och två i burka.

Här på la playa Zurriola i Donostia blir vi strandens absoluta publikmagnet och det dröjer inte länge förrän vi har hundratals ansikten vridna mot volleybollplanerna. Jag skäms lite över att medge att jag inte hade några större förhoppningar om deras bollkänsla, men det visar sig att kvinnorna är långt mycket bättre än de sämsta av de centraleuropeiska ungdomarna. Vi lirar skrattandes i över en timme och när kvinnorna slutligen tackar for sig ger vi också upp. Ingenting i idrottsväg skulle kunna toppa den sista matchen.

Efter vi svalkat av oss i det stora baskiska blå lägger vi oss ned på våra utspridda handdukar. Jag ser till att lägga mig bredvid Milena. Till skillnad från de flesta andra tysktalande här i Donostia så pratar hon mer än gärna engelska, och hon gör det utan den där tis-is-sie-german-coast-gard-brytningen. När vi skiljs åt och lämnar stranden säger vi ”adios”, men det är underförstått att vi ska ses senare på kvällen.