Hoppa till innehåll

Känslan när man är hemma igen och allt är precis som vanligt

Jaha ja. Då var det över. Den mest fantastiska resa jag gjort. Mitt livs äventyr. Mitt lilla avbrott från livets alla vardagligheter. Och nu sitter jag här på samma gamla bänk, vid samma gamla bord och tittar ut över samma gamla (världens mest fantastiska dock) tomt i skärgården. På mitt älskade Vindö. Och jag känner mig helt tom. Var det allt? Vad är det meningen att jag ska göra nu? Vad är meningen med livet? Osv.

Nej, riktigt så illa är det inte. Men det känns konstigt, att vara hemma igen. Tomt. Sorgligt. Det kan jag inte förneka eller försöka skoja bort. Ett helt kapitel av mitt liv är förbi. Och det susade förbi så snabbt att jag knappt hann blinka. Ögonblicket jag satte mig i bilen från Arlanda så kändes det som om jag aldrig åkt iväg. Allting var precis som vanligt igen. Fast mer tomt. Jag kände direkt hur mycket jag saknade att vara i Milano. Hur jag saknade vartenda hörn och vrå av den staden som jag det senaste halvåret fått äran att kalla mitt hem. Milano. Världens bästa stad. Jag inser ju att jag givetvis överdriver när jag säger så, och jag utan tvekan har överromantiserat hela upplevelsen och höjt den till skyarna utan att ställa några som helst motkrav. Men jag tror att det lätt blir så. Och ingen kan någonsin ta ifrån mig känslan av att jag nyss upplevt det ohotat bästa halvåret i hela mitt liv. En del av mitt hjärta kommer alltid vara reserverad för Milano och allting jag upplevde där. Alltid.

Och hur Erasmus-deprimerad jag än kommer att vara den närmsta tiden så ångrar jag inte en sekund att jag åkte iväg. Depressionen är ju om inte annat ett glasklart tecken på dess nödvändighet. Jag behövde komma iväg. Prova något nytt. Komma bort från allt. Komma tillbaka – inte som en ny människa, för det är jag inte – men som en nöjdare människa. Mer tillfredsställd med livet och mer öppen för alla dess möjligheter. Jag hoppas att jag så småningom kan bortse från den här stundande Erasmus-depressionen och känna enbart glädje över min tid som utbytesstudent, inte bara saknad av tiden som var. Men jag antar att det kommer med tiden. Och till dess vet jag att jag har världens bästa personer att vända mig till och gråta tillsammans med, för jag vet att ni känner likadant (ni vet vilka ni är – let’s bara äta chark & dricka italienska viner & prosecco och drömma oss tillbaka till den bästa staden i världen).

Kontentan av detta är hursomhelst att: ÅK PÅ UTBYTE. Har du möjlighet – (vilket nästan alla har, klarar du dig i Stockholm så klarar du dig utomlands, finansiellt osv) så åk. ÅK. Tveka inte en sekund. Oroa dig inte över vad som skulle kunna förändras hemma medan du är borta. Åk bara. Det är värt det. Det är värt vartenda jobbigt papper man måste fylla i korrekt och få påskrivna från både den ena och andra auktoriteten och alla eventuella visum eller vaccinationer eller vad det nu kan vara du måste ta dig igenom innan du kan åka. Oroa dig inte över kurser. Om du missar något hemma på KTH. Sådant löser sig alltid. Och jag tror inte heller det spelar någon roll vart än i världen du hamnar. Jag är säker på att vart du än bestämmer dig för att åka så kommer du uppleva ditt livs äventyr. Det gjorde i alla fall jag.

Så tack. Tack Milano för det här halvåret. Tack alla fantastiska människor jag träffat som jag aldrig i livet hade klarat mig utan. Tack KTH för att ni har ett sådant otroligt generöst utbytesprogram. Jag är så otroligt glad och tacksam för allt.

Nu tänker jag hänga här ute i skärgården och återhämta mig ett tag. Sitta på klippor i solnedgångar & läsa mängder av böcker i hammocken. Bada i ett ganska kallt – men ändå härligt Östersjön. Plocka mängder av blåbär & kantareller. Återses i Stockholm den 28 augusti på KTHs ägor. På återseende.

Ciao!

Profilbild
Jag kände att det var dags för ett miljöombyte, så i vår lämnar jag mitt älskade KTH ett tag och beger mig mot varmare breddgrader för att spendera terminen i fantastiska Milano! Där kommer jag läsa stadsplanering på Politecnico di Milano (här på KTH läser jag Samhällsbyggnad med en master inom Hållbar samhällsplanering och stadsutformning) medan jag försöker insupa allt vad den italienska kulturen har att erbjuda. I min blogg kommer ni kunna läsa om allt ifrån om hur många spelningar/konserter man kan hinna med på ett halvår till långa utläggningar om vilken pizza som faktiskt är Italiens bästa och vilka italienska byggnader vi borde inspireras av inom den svenska arkitekturen. Plus givetvis en himla massa bilder av all fantastisk mat jag kommer att få uppleva!