Hoppa till innehåll

Halvtidsrapport

Hallå igen!

Den här veckan är jag halvvägs genom studiedelen av terminen här i Chile. Jag skrevs dock ut från sjukhuset för en vecka sedan, efter att ha varit inlagd i 11 dagar. Maginfektionen ledde förutom till blodförgiftning även till vätska i lungorna, och senare till en ny inflammation runt magen som krävde en mindre operation. Allt orsakat av att jag ätit något märkligt och fått i mig en bakterie. Bakterien är enligt läkarna ovanlig för Chile, och ännu ovanligare i Santiago. Jag har absolut ingen aning om vad det kan vara jag åt, men jag sköljer numera frukt dubbelt så noggrant och det kommer ta ett tag innan jag äter vegetariska hamburgare utanför skolan igen.

Det här var verkligen inte en upplevelse jag hade räknat med, men sådant händer. Som tur är skickade försäkringen mig till ett av Chiles bästa sjukhus: Clínica Alemana. Vården var  förstklassig, men långt ifrån alla chilenare har råd med den typen av privata sjukhus. Som illustrerade exempel ligger medellönen i Chile på 6000 kronor i månaden. Utan försäkring eller liknande får du betala 7000 kronor enbart för en magnetröntgen. Det finns allmänna sjukhus också där vården är mycket billigare, men den typen av sjukhus innebär långa köer och sämre möjligheter att bli frisk.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för återbesök. Om allt ser bra ut och jag fortsätter tillfriskna i den här takten kommer jag återvända till universitetet nästa vecka. Än så länge är inte riktigt krafterna tillbaka, så tills vidare bor jag hos min vän Nathalie. Jag har  börjat med lite skolarbete på distans, men totalt kommer jag ha missat ungefär fyra veckor i skolan på grund av sjukdom. Mycket av de kontroller och läxor jag inte har lämnat in kommer lösa sig på ett eller annat sätt, men det är också mycket att ta igen resterande halva av terminen.

Vi avslutar med en selfie från sjukhuset. Nallen ni ser var nämligen min post-operationsgåva från Nathalie. Jag hade fått ganska mycket morfin när hon frågade vad den skulle heta, men jag döpte den till Alfred efter drängen i Emil i Lönneberga. Den inre smålänningen i mig rubbas tydligen inte av morfin.