Hoppa till innehåll

Torres del Paine: När jag och Evelina åkte till världens ände för att vandra

Den här veckan är det lov för min ingenjörsfakultet FCFM. Tidigare har jag förundrats över varför det bara är just FCFM som har lov av alla fakulteter och universitet den här veckan, men för några veckor sedan fick jag höra förklaringen till det. Tydligen förekom det tidigare självmord på ingenjörsfakulteten vid den här perioden på terminen, så man har satt in ett lov för att undvika detta och minska studiestressen. Anledningen till att vi har lov är alltså fruktansvärt hemsk, men jag är ändå glad att det har satts in någon slags åtgärd.

Jag, Nathalie och vår franska kompis Sirine har åkt för att roadtrippa på ön Chiloé i några dagar. Från början pratade vi om att åka till Påskön, men när vi började kika på biljetter för någon månad sedan blev jag sjuk och planerna kom av sig. Sedan hade priserna stuckit iväg ofantligt mycket, så för två veckor sedan bestämde vi oss för att åka hit istället.

Just resorna är bland det som jag såg fram emot mest med mitt utbyte och de har hittills verkligen levt upp till förväntningarna. Peru och Bolivia har jag kvar, men jag har hunnit se  Argentina, Honduras och Brasilien och även åkt på flertalet resor inom Chile. Låt oss titta tillbaka på en sådan, nämligen resan till Torres del Paine.

Jag gillar verkligen att vandra, så när Evelina (som var på utbyte här förra terminen från KTH) började prata om att åka till Torres del Paine var jag inte sen att hänga med. Torres del Paine är en berömd nationalpark som ligger i söööööödra Chile. Så pass långt söderut att man när vi flög dit landade vi i Punta Arenas som är världens sydligaste stad. Jag och Evelina lyckades hitta en gemensam vecka utan kontroller och åkte dit i oktober. Det finns främst tre sätt att uppleva den här grymt vackra nationalparken: en vandring på drygt en vecka (O-leden), en vandring på några dagar (W-leden) eller med bil. Vi skulle vandra W-leden som har fått sitt namn eftersom den ser ut som just ett…. W.

Vi förberedda oss i några veckor innan avfärd med att handla mat, låna tält och gaskök från en chilensk kompis, leta upp diverse friluftsbutiker för att spana på kängor till Evelina och boka in oss på alla övernattningsställen. Tyvärr är det väldigt reglerat med vart du får sova, men de reglerna behövs med tusentals besökare varje år. Naturligtvis är det  också olika företag som har hand om de olika övernattningsplatserna, så det var en del att kolla upp och maila runt. Till slut satt vi på flygplatsen halv fem en lördagsmorgon i oktober efter att ha packat till klockan två. Evelina sov, och jag gjorde inlämningsuppgifter som behövde skickas in innan vi gav oss ut i vildmarken.

Tack McDonalds för att de hade öppet dygnet runt och kunde servera kaffe

Från Punta Arenas tog vi en buss till Puerto Natales för att sova en natt innan vi skulle ge oss ut på leden. Vi handlade gas till köket, hyrde sovsäckar och vandringsstavar, packade om och njöt av sista natten i en säng på ett par dagar. Morgonen efter ringde klockan tidigt och regnet smattrade mot plåttaket på hostelet. Vi hoppade på bussen mot Torres del Paine och väntade spänt på den fantastiska utsikten vi hört talas om, men tyvärr var det molnigt och grått. Till slut kom vi fram till nationalparkens entré där vi fick betala inträde, se en film om parkens regler och hur vi skulle undvika skogsbränder (stora delar brann 2005 efter att en vandrare slarvat med eld). Efter det hoppade vi på bussen igen eftersom vi skulle vandra leden väster till öster och behövde komma till en båt för att komma på leden.

Fullt redo för regn men väldigt taggade gav vi oss iväg. Första dagen var inte så lång vandring men en hel del uppåt i början. Det fortsatte vara gråmulet, men just den sträckan går man fram och tillbaka, och dagen efter hade vi sol och vind på tillbakavägen. Vi såg glaciärer, isberg och höll nästan bitvis på att blåsa bort.

Det blåste galet mycket här! Kastvindarna ryckte i oss trots tunga ryggsäckar, men det var så fint med glaciären i fjärran
Försökte få glaciären i mitten av våra händer, gick sådär eh

Den här tältplatsen fick 5/5

Tredje dagen vandrade vi 2.5 timme till nästa läger där vi slängde av oss ryggsäckarna, satte upp tältet och åt lunch innan vi tog på oss dagstursryggsäckarna. Vi skulle nämligen in i dalen Valle Frances som är känt för att vara hur fint som helst. Tyvärr var den delen stängd längst upp på grund av oväder, men vi hann ändå se några fantastiska utsikter, spana på hängglaciärer, äta mellanmål vid en turkos flod och vandra genom Sagan om ringen-skog.

Hängglaciär till vänster!
”Kan du ta en bild på oss när vi majestätiskt blickar ut i fjärran?”

Dagen efter var det en lång sträcka som skulle avverkas. Vi tog det lugnt och knatade på trots skavande ryggsäckar och träningsvärk. Som tur var hade vi utsikt över den turkosa sjön Lago Nordenskiöld nästan hela vägen och vädret var oväntat bra. Vi tog även ett bad i den iskalla sjön, man ångrar ju aldrig ett dopp. På kvällen kom vi fram till campet vi skulle sova vid i två nätter. Dagen efter skulle vi nämligen ta oss hela vägen upp till själva de stenformationer som utgör tornen (torres) och är parkens mest kända vy. Det gäller att ha tur för det är ofta så pass dimmigt att de inte går att se något. Vi hade det molnigt vid själva toppen där tornen ligger, men var ändå sååå glada att vi kunde se dem alls.

Här har vi dem, Torres del Paine

Sista dagen var egentligen en extra dag i fall något skulle gå snett, så vi hade en del tid över. Vi liftade tillbaka till parkentrén där bussen skulle gå ifrån på eftermiddagen. Vi hade fått tips om en kortare led därifrån som skulle bjuda på både patagoniska djur och grottmålningar. Med riktigt mycket tur kunde man kanske även få se pumor. Det gjorde inte vi, men dock fanns det guanacos (Patagoniens lamor) i överflöd.

Guanacos
Den här målningen är någonstans mellan 3000 och 8000 år gamla enligt en guide vi tjuvlyssnade på

Vi åt en sista lunch och njöt av solen och de lätta ryggsäckarna. Efter det begav vi oss tillbaka för att åter ta bussen tillbaka mot civilisationen. Aldrig har en öppen eld, hemkörning av pizza och en varm säng suttit så fint som den kvällen. Att åka till Torres del Paine i oktober är väldigt tidigt på säsongen, så trots fyra lager kläder, dunjacka, vantar, mössa, sovsäck och halsduk frös vi rätt ordentligt om nätterna. Fördelen är att det inte var lika mycket folk på leden som under sommaren, och det gick fortfarande att hitta helt ok tältplatser. Jag kan varmt rekommendera att åka till Torres del Paine om möjligheten fås! Den veckan var en av de bästa under hela mitt utbyte.