Farhågor och förhoppningar 2.0

I början av min utbytestermin skrev jag ett inlägg om mina farhågor och föhoppningar om terminen som låg framför mig. Jag var inte helt oväntat både superpeppar, lite rädd och spänd på samma gång. Jag tänkte nu blicka tillbaka på vad jag tänkte då, och utvärdera hur det faktiskt har varit!

”Farhågor” – och det som i slutändan inte var så läskigt alls

Hemlängtan. Det har absolut funnits stunder då jag längtade hem mer än önskat. Men det är ingenting som gått över styr eller någonting som jag låtit påverka min tid här! Sedan har jag ju faktiskt också varit hemma två tillfällen under terminens gång, och utöver det har min pojkvän och familj besökt mig varsin gång. Och ett telefonsamtal är guld värt, det blåser bort längtan på en gång. Någonting jag inte trodde jag skulle sakna men som jag faktiskt har gjort är med praktiska och fysiska saker så som svenska klimatet (okej, långt ifrån alltid), välsorterade svenska mataffärer och strukturen hemma på KTH.

Att inte hitta vänner. Om jag har hittar vänner för livet är jag tveksam på, men förhoppningsvis håller jag kontakten med en del åtminstone ett bra tag framöver! För vänner jag jag hittat, inget snack om den saken. Trots att jag inte alltid är personen som älskar att mingla och knyta kontakter har det inte varit något problem tack vare att alla varit i liknande situation som mig, i en ny stad och på en ny skola.

Språket och utbildningen. Det här med min oro över engelskan, oj så onödigt! Det har inte varit något som helst problem att hänga med på lektionerna då alla lärare jag haft varit kunniga, men bara en så pass duktig att jag inte förstod vartenda ord alltid. När det gäller andr autbytesstudenter så har nivån varit väldigt varierande, och jag har nog legat någonstans i mitten när det gäller min engelskakunskap. Visst, man kan inte jämföra sig med äkta amerikanare, men tro mig, det finns dom som har svårt med engelskan också! Och det bästa av allt är att det inte gjort någonting om man inte alltid hängt med eller förstått, folk har varit förstående och hjälpt varandra när språkbarriärer har uppstått. Största problemet, som inte heller var stort, var att prata med lokalbor i t.ex. mataffären, där man kunde bemötas med lite muttrande på ungerska när man frågade om personen pratade engelska.

Förhoppningar – och vad jag faktiskt har fått uppleva

Utvecklas som person. Något svårt att utvärdera själv och så tätt inpå, men jag tror minsann att jag gått igenom en del personlig utveckling. Jag har både fått öva på mina sociala skills inte minst i kombination med det engelska språket, och samtidigt fått öva på att vara ensam och hemifrån en lägre tid. Jag tror definitivt att jag kommer märka med tiden att jaa, det har absolut hänt grejer med mig som person efter en termin på egen hand i en ny stad!

Knyta globala kontakter. Också svårt att utvärdera redan nu. Men vänner har jag skaffat och dom är globala, från världens alla hörn. Jag kan tänka mig att om jag om något år skulle resa runt i Europa igen så har jag nog en och annan soffa jag kan stanna på över en natt! Och vem vet, kanske blir jag bjuden på turkiskt bröllop någon gång i framtiden?

Uppleva en ny kultur. På många sätt är kulturen i Sverige och Ungern lika, men det finns minst lika många olikheter. Det handlar om småsaker hit och dit! Hur man bemöter en främling på spårvagnen, vilken tid som är en vanlig middagstid och hur högtider firas. Jag har helt klart lärt mig massor om hur livet i Ungern och Budapest kan se ut, om än mest från ett studentperspektiv.