Kategoriarkiv: Jessica i USA

Att ”Orange is the New Black” visste vi ju redan…

…och i helgen bevisade vi det en gång för alla!

Jag skulle ha haft golfturnering både lördag och söndag i Chicago, men på grund av ösregn i staden blev första dagen inställd. Som tur var hade vi golfare inte hunnit långt på vägen norrut, så vi vände hem till Champaign, som fortfarande stod i strålande solsken!

Därför hann jag hitta på roliga saker i studentstaden: inte endast i fredags kväll, utan även i lördags. Fredagkvällen förgylldes av ett riktigt häftigt firande av University of Illinois 150-årsjubileum i State Farm Center, samma arena som vi såg The Script i förra helgen. Vilken show! Inspirerande anekdoter från alumner blandades med street dance-uppträdanden, maffiga fiol-solon, och paralympiska mästare på scen. Evenemanget började med ett potpurri av de mest framgångsrika U of I-alumnerna genom tiderna. De har inga dåliga meriter på det här universitetet… [Gå in i fullskärmsläge på filmklippen, och välj HD-kvalité!]

Pampiga Marching Illini fyllde hela lokalen och showade för oss alla!

Man sjunger ju med när Ed Sheeran spelas i högtalarna…

Plötsligt klev även min chef på PSYONIC ut på scen med den amputerade krigsveteranen som testar deras protesprototyp – ni kan gissa att jag var stolt när de berättade sina historier och imponerade alla tusentals personer i publiken…

Efteråt bjöds det på cupcakes och cake-pops i U of I’s färger – blå och orange – och Illinois-kakor! Jag gillar inte ens dessa ”sugar cookies”, men de gjorde sig riktigt bra på bild…

Finn fem ”I”!

På lördagen hade jag blivit medbjuden till tailgating [substantiv/verb: ”förfest” inför sportevenemang, framför allt amerikansk fotboll, med mat, dryck, och musik; inte sällan på parkeringsplatser under tält eller ur bakluckan på en bil] och hemmamatch för U of I’s amerikanska fotbollslag. Efter att ha ursprungligen tackat nej på grund av golftävlingen hann jag istället precis hem för att byta om till min enda orange tröja och hänga med Paloma till festligheterna!

Paloma och jag pepprade helylle-amerikanen Ben med frågor under matchens gång. Jag förstår nu principerna av spelet, men det känns som att det inte bara är jag som inte förstår varför domarna ska kasta sina flaggor och dela ut straff hela tiden.

Roomie-kärlek – ”With Illinois”!

Illinois förlorade i slutändan, men det gjorde inte mig så mycket. Jag fick på riktigt insupa den amerikanska kulturen för en eftermiddag, och stämningen och aktiviteterna runt omkring gör ”game day” riktigt kul – vare sig vinst eller förlust!

Tydligen tailgatar man inte bara före matchen, utan även under matchens gång och efter. Jag börjar förstå varför amerikanerna gillar amerikansk fotboll så mycket!

Här spelas det nationella tailgating-spelet: cornhole! Det är lite likt boule, fast med rispåsar och träplattor med hål i som man ska pricka. Som ni ser gäller det även att ha så utsmyckade träplattor och accessoarer som möjligt! Man kan säga vad man vill om amerikanerna – men när de går in för något, går de ALL IN!

…och golfturneringen i söndags? Den vann vi, och vi knep även tredjeplatsen – precis som förra gången 😉 Hoppas ni hade en lika rolig helg som jag! God bless America!

Att hamna mitt bland alla majsfält

Ja… Hur hamnade jag här egentligen?

Imorse vaknade jag med feber och vad som kändes som ett rivjärn i halsen. Det fick bli en sjukdag hemma från skolan. Men när jag mejlade lärarna för att informera dem (här är ju närvaro viktigt), så bad de om sjukintyg. Det är ju inte direkt det första man vill göra när man är sjuk, att ge sig ut i samhället till läkaren för att få en liten lapp… Så det fick vara. Jag saknar tiden när mamma ringde in till läraren och berättade att man var sjuk, och så var det löst.

Hursomhelst betydde detta att jag inte kunde gå ut och göra roliga saker och ta fina bilder för att visa er idag, utan istället skapades en massa tid till att fundera och reflektera…

Hur hamnade jag egentligen här i Urbana-Champaign, Illinois, mitt i landet bland alla majsfält?

Jag på Urbana Sweet Corn Festival i augusti – jag kunde inte motstå att göra en ”Kalle Ankas Jul”… 🙂

Det hela började redan i kandidatexamen, med mina fyra år på college i Florida. Efter den upplevelsen vet jag nu hur enormt givande ett utbyte är. Jag växte så mycket som person under min tid på Florida Institute of Technology, blev mer säker i mig själv, mötte folk från hela världen, knöt kontakter för livet… Och så var det så himla kul. Så när ansökningsperioden till KTHs utbytesprogram drog igång var det var ganska svårt att låta möjligheten passera förbi. Kombinationen av en svensk utbildning i världsklass på KTH med ett utbyte på ett av de fina universiteten som KTH har samarbete med är guld värt – och ser dessutom riktigt fint ut på CVt för kommande arbetsgivare.

Personligen hade jag dock en extra morot, och det var möjligheten att få göra mitt dröm-exjobb i kombination med utbytesterminen. Genom en klasskamrat (shoutout och kärlek till Diana) kom jag i kontakt med företaget PSYONIC som skapat en tankestyrd handprotes, det vill säga en mekanisk hand som användaren styr med kroppens naturliga nervsignaler – på samma sätt som du och jag styr våra kroppsdelar. (Hur häftigt är inte det?!) Företaget är grundat av två studenter från the University of Illinois at Urbana-Champaign, med målet att skapa en protes som alla har råd med – till skillnad från de proteser som idag finns ute på marknaden och inte sällan kostar tiotusentals dollar. PSYONICs labb/kontor ligger här i studentstaden – så när jag insåg att KTH hade utbyte med UIUC sökte jag direkt!

Efter en tuff men ihärdig tur genom den ökända amerikanska visumdjungeln har jag nu äntligen fått min jobbtillåtelse och börjat jobba så smått med PSYONIC! För er som funderar på ett utbyte i USA kan det vara bra att veta att med ditt J-1 exchange visa ingår vad som kallas för ”Academic Training” (AT), vilket tillåter dig att jobba off-campus – men max under den mängd tid som du är i USA på utbytet (alltså ca 4 månader, om du är där i en termin). Du får dock välja själv om du vill använda dina AT-dagar samtidigt som du studerar, eller efter – jag valde personligen att dela upp dem på våren och hösten, så jag kunde börja forska nu vid sidan av skolan, för att sedan komma tillbaka i vår och jobba på företaget och med mitt exjobb på heltid. (Om du vill jobba on-campus, det vill säga på skolan, brukar processen vara mycket enklare.)

Målet med min forskning är att förbättra den sensoriska återkopplingen av PSYONICs protes – det vill säga, hjälpa de amputerade att ”känna” när och hur hårt protesens fingertoppar rör vid något. Denna funktion är oerhört viktig, inte bara för att användaren ska kunna utföra små, precisa rörelser, utan för att protesen verkligen ska kännas som en del av kroppen, och inte bara ett externt verktyg. Än så länge håller jag på att spåna kring vad min hypotes för exjobbet exakt ska vara, och hjälper tills vidare kollegan Jesse på labbet med att löda kretskorten för protesens elektriska stimulator. Jag känner mig lite som en girl boss när jag sitter där med lödkolven och smälter samman en (förhoppningsvis) fungerande maskin 😉

Se filmen nedan för en kort sammanfattning av den inverkan PSYONIC redan haft på sina användare. Det är så spännande att få vara en del av deras mission och utveckling de kommande månaderna!

God bless America!

Att få finbesök…

…hela vägen från Irland! Okej, de kom alltså inte för att hälsa på mig personligen. Men ändå.

Fördelen med att bo i en riktig studentstad, även om den ligger mitt ute i ingenstans, är att det alltid händer något bland de tiotusentals (ca 44.000, för att vara mer exakt) studenterna som bor här. Och inte nog med det; den betydande unga publiken lockar även stora artister till Urbana-Champaign – däribland irländska The Script, som jag tillbringade kvällen i samma rum (okej, arena) som denna regniga lördag!

Några av The Scripts mest kända låtar är Hall of Fame, The Man Who Can’t Be Moved, Superheroes, Breakeven, For the First Time… Om ni inte känner igen namnen, så varsågoda att kika på min videokompilation av kvällens konsert nedan – de fina stämmorna bjuder Paloma, Xochitl, Laura och jag på… 😉

Éirinn go Brách!

Att baka (och ÄTA) svenska kanelbullar på amerikansk mark

Det är alltid lika underbart när man får en giltig anledning att äta god mat, så när jag insåg att det var kanelbullens dag i onsdags fanns det plötsligt inget viktigare än att hitta ett svenskt recept som kunde tillagas här i USA. Det var inte helt lätt, faktiskt…

  • Alla svenska mått är mätta i deciliter, matskedar, och teskedar, medan amerikanerna envisas med att blanda cups (volym), ounces (volym eller vikt?! Ytterst oklart), och andra mått som inte är lika intuitiva som metersystemet.
  • Don’t even get me started on Fahrenheit vs. Celcius…
  • Här går det endast att hitta torrjäst. Glöm kanelbullar med färsk jäst 🙁
  • Pärlsocker finns inte på kartan här! Jag googlade runt lite, med enda lösningen att beställa från en svensk hemsida som sålde ”Lars Pärlsocker”. Tyvärr var jag lite för sent ute (sådär dagen innan) och dessutom tillåter inte studentplånboken sådana friheter. Det fick bli vanligt strösocker som topping.
  • Amerikanerna måste verkligen bredda sina sockervyer, för vaniljsocker är inte heller något som används här; istället använder de en flytande form av vaniljextrakt. VARNING – slicka inte fingrarna när du kladdar med detta, det smakar INTE lika gott som vaniljsocker…
  • De enda bullformarna som gick att hitta på Walmart var ”cupcake”, ”mini cupcake”, och ”jumbo cupcake”. Inte så mycket variation i vad de bakar i det här landet, verkar det som. Jumbo cupcake-formar fick därför duga för mina hembakade kanelbullar.
  • Tydligen, enligt det recept jag hittade, är mjölet också annorlunda här av någon anledning. Som tur är hade min rumskompis Zhuyun just det mjölmärket (King Arthur) som rekommenderades, och jag behövde endast dryga ut det lite med Walmarts egna All-Purpose Flour.

Efter en cykeltur till Walmart hittade jag alla ingredienser jag behövde för min amerikanska tolkning av den svenska kanelbullen. Med mycket jästid framför mig var det bara att köra igång!

Kanelbullsbakning-redo! (Det är kul att hitta på egna ord 🙂 )

Bagar-Jessi knådade degen medan amerikanska rumskompisen Xochitl tittade på beundrande. Jag erbjöd henne att vara med i bakningen, men hon nöjde sig med att hjälpa till som fotograf istället.

Kanelbullebagare eller pizzabagare?

Degen före…

…och efter 2+ timmars jäsning!

Dags att kavla, smöra, och rulla!

Det fanns ingen kavel i huset – däremot fanns det vin och en rund och fin vinflaska som gjorde jobbet galant. Paloma hjälpte också flitigt till i denna del av bakningen!

Jag försökte ta konstnärliga och ”bloggiga” bilder av bakprocessen.

Mmmmmmm….

Jag är svag för ”knutna” bullar, men eftersom traditionella kanelbullar är i spiralform kompromissade jag och gjorde både och.

Jag var mäkta stolt över Palomas och mina små knyten! De fick jäsa ytterligare en halvtimme, och sedan började gästerna som skulle hjälpa oss äta upp slutprodukten rulla in – de fick hjälpa till att pensla!

I ugnens 350 grader Fahrenheit (= 175 grader Celsius) hände det grejer..!

20 minuter senare… Ta-da! Vad tycks?!

Vi använde smörsprej (för DET har de minsann i butikerna…) på bullarna för att strösockergarneringen skulle fastna på de gyllenbruna bullarna.

Det är visst osvenskt att skryta, men jag kunde inte motstå att dela denna bild med alla mina vänner på snapchat 😉

Vi glömde ta gruppbild på alla våra gäster, men här har ni några av oss! Kina firade dessutom sin Månfestival i onsdags, så Zhuyun bjöd på kinesisk middag innan vi smaskade i oss de svenska kanelbullarna!

Med massa kanelbullar i magen och i frysen är jag glad över att ha fått inkorporera lite svensk tradition i min och våra gästers vardag. Detta är vad ett utbyte handlar om: att lära sig om andras kultur, och dela med sig av sin egen! En av amerikanerna sa att han föredrar dessa svenska kanelbullar över amerikanska (något smörigare och dränkta i glasyr) cinnamon rolls… Och då fällde jag nästan en tår.

Jag hoppas ni fick äta massa goda kanelbullar i onsdags också. Nu ser jag fram emot Kladdkakans Dag, 8e November…! 😀

Länge leve fikat!

Att slå på en annan slags boll

10:34

Jag står här på drivingrangen på Metamora Fields Golf Club nu. Förra helgen var det turnering med Illinois Club Tennis Team, men den här helgen ska jag slå på en lite mindre, hårdare, och inte lika luddig boll. Uppvärmningen kändes sådär, men drivarna kändes riktigt bra så jag hoppas att järnklubborna kändes konstiga på grund av marken på rangen, som var lite grusig och spröd (istället för att ge dig de där härliga torvarna som vissa underlag gör). Klockan 11:00 är det shoot-out (alla startar samtidigt på alla hål), och jag startar på hål 7. Jag är redo!

16:53

18 hål senare kom jag in med en score av 79, åtta slag över par! Det är jag nöjd med, efter en stabil runda med några puttar som jag tror jag kan göra bättre på morgondagens runda.

Min första drive – men inte längsta! 😉

Jag fick en liten kompis som hängde med i golfbilen en bit.

Nu dags för en efterlängtad middag, så snart vi har checkat in! Inför morgondagens runda har jag lärt mig att greenerna är snabba – och att jag behöver smörja in mig med solkräm 🙂

18:50

Slutresultaten för alla lag och spelare finns nu online – och University of Illinois at Urbana Champaign ligger 1a (Team A) och 3a (Team B, som jag spelade för)!!! Kolla in resultaten här och klicka runt lite för att se detaljerade hål-för-hål resultat.

PS… Jag står på sjätte plats på vår laglista, på grund av mitt efternamn – men damerna först, tycker jag, så jag kom fyra 😉 DS.

07:48

Rise and shine!

Med en stadig motellfrukost i magen och dunjackan på är jag redo att ge mig ut på helgens andra och sista runda i de 9 graderna här i Metamora. Håll tummarna för U of I – vi satsar på första och andra plats med A- och B-lagen vid dagens slut!

12:41

Dagens förhållanden var lite tuffare än gårdagens, med hårda vindar i den kalla morgonen. Detta ledde till några fler misstag och lite högre scorer för de flesta, inklusive mig som kom in på 81, tio över par. Man hade kunnat önska att några drivar inte hade slice:at åt sidan och att några studsar hade skett åt rätt håll, men en birdie och ett möjligt nytt personbästa i drivelängd blev plåster på såren… 🙂

Uppdatering följer med U of I’s slutgiltiga resultat i turneringen…

13:16

Den slutgiltiga uppdateringen…(drum roll)…Vi höll fast vid våra placeringar från gårdagen och slutade på första och tredje plats (A-laget och B-laget, respektive)! En riktigt lyckad helg för University of Illinois at Urbana-Champaigns första klubbgolflag någonsin, på sin första golfturnering någonsin. Nu åker vi hem med huvudet högt – till en ungefär lika hög hög med läxor som måste göras inför nästa vecka… 😉

Tack för att ni följde med mig till Metamora denna helg! Tills nästa gång… God bless America!