En världsmedborgares förflutna

På tröskeln till helgen klev jag av el tren på Madrid Chamartín. Jag slog på min celular och läste ”Bienvenido Joachim! Take the light blue line to Estrecho and the exit Calle Navarra and I´ll meet you there /Milena”. Madrid och Milena. En ny kvinna men samma stad. Vi var visserligen bara vänner nu, jag och Milena, men det gjorde ingenting, för jag skulle dejta skuggorna av mina minnen hela helgen. La capital såg ut som jag mindes den. Måhända en smula fattigare, la crisís har drabbat Madrid hårt. De har slopat enhetstaxan i el metro och någon sorts global telefonoperatör har köpt upp rättigheterna till röda linjen och Plaza del Sol som numera heter ”telefonoperatörens namn Sol”. I övrigt var staden tyvärr sig lik.

Helgen började dock smärtfritt. Vi besökte en av Milenas billy-boyare till vänner i en knarkarkvart på en bakgata i Chueca. Fimpar och urdruckna ölflaskor låg i drivor. Milenas leende var malplacerat i misären och vi stannade inte så länge. Vi hade precis röjt upp den värsta röran och satt på kaffe när de tände på igen så vi lämnade gossarna i samma vegeterade tillstånd som vi hittade dem. Istället åkte vi till en Erasmus-fest utanför stan. De hade en swimmingpool och alla var avtrubbade och lyckliga. Solen var fortfarande uppe när vi kom fram och Europas framtid studsade upp och ner runt poolkanten. ”so wake me up when it´s all over, when I´m wiser and I´m older” dundrade högtalarna och när Milena kommer upp ur poolen iförd en lånad vit T-shirt och skjuter sangría på mig med en vattenpistol, då dras även jag med i verklighetsflykten för ett par timmar.

Resten av helgen gick inte lika bra. På lördagen hann mitt förflutna ikapp mig och jag såg skuggorna överallt. Antingen satt de på caféerna i La Latina, lunchade på Plaza Mayor eller hade picnic i El Retiro. För varje caña vi drack och för varje croqueta vi åt blev minnena bara fler och fler. Alla tycktes de ha svart lockigt hår och alla sprättade de upp stygnen ur mitt förra, lyckliga, liv. Det spelade ingen roll om vi gick till Museo de Jamon eller Cien Montaditos, la cerveza smakade taggtråd överallt. När vi klev av el metro vid Argüelles för att promenera till spökhotellet och Plaza de España, då hade jag en tjock klump i halsen.

När jag vaknar på söndagen ligger Milena fortfarande och sover. Hon är väldigt söt där hon ligger, med bara huvudet ovanför täcket, och jag funderar på att stanna kvar och försöka göra spanskaläxorna tillsammans med henne. Men hon ser ut att sova så gott så jag muddrar hennes handväska och smiter ut med hennes hemnycklar och en tioeurosedel. Solen står högt, klockan är över tolv och jag känner hur det kurrar till i magen. Jag promenerar förbi entrén till station Estrecho och fortsätter upp längs Bravo Murillo norrut mot Tetuán. Tack och lov har jag ingen relation till den här stadsdelen där Milena bor, och skuggorna från mitt förflutna håller sig undan. Milena bor i en multikulturell stadsdel med många afroeuropeer och sydamerikaner, och i varje gatuhörn hittar jag en Comida Turca. Jag slår mig ner på det sunkigaste haket på hela Bravo Murillo. ”Nu när jag ändå är här i Madrid för att plåga min själ kan jag lika gärna tortera min kropp också” tänker jag och beställer en slabbig Kebap de pollo, en refresco med för mycket is och en tub de mayonesa som säkert stått evigheter i solen.

Jag har precis mulat den slafsiga kycklingkebaben och ska resa mig för att gå när en man med öststatsliknande utseende frågar efter majonnästuben. De två männen vid bordet bredvid är kraftigt byggda, klädda i snickarbyxor och dricker redan öl. I Stockholm hade jag gissat på Polen. ”Where are you from?” undrar de. De är mycket riktigt från Warszawa och när jag svarar ”jak się masz?” blir de överförtjusta och vill bjuda mig på piwo. Jag fortsätter med de få fraserna jag kan på polski och vi har ganska roligt, men mitt armbandsur säger mig att jag borde skynda tillbaka till Milena och vår planerade picnic. Innan jag går frågar de varför jag kan lite polski och jag berättar glatt att jag har… kurwa! Jag ändrar mig mitt i meningen till ”…att jag hade en flickvän ifrån Polen”. På väg tillbaka till lägenheten och den sovande Milena är skuggorna tillbaka, skuggorna ur mitt förflutna. Men det är inte Madrids skuggor som plågar mig mest, utan minnena från Warszawa.

blogg23

9 veckor i USA

Nu har mer än halva tiden i USA rusat förbi och det känns som om tiden bara kommer att fortsätta rusa i ett högt tempo. Det känns konstigt att det redan har gått 9 veckor sedan jag lämnade Sverige men det känns ännu konstigare att börja räkna ner tiden tills jag ska åka tillbaka.

När vi kom hit i mitten på augusti bjöd Iowa på gröna majsfält, strålande sol och 35 grader. Hettan var stundtals olidlig och det gick  inte att sola eller aktivera sig när solen stod som högst. Vi spelade basket på kvällarna och badade efter skolan. Solen skiner fortfarande över Iowa men majsfälten är bruna och håller på att skördas. Kylan har kommit som en storm. För två veckor sedan gick vi i shorts, i förrgår snöade det och temperaturen visade -5 när jag gick upp i morse.

Årstidsförändringarna visar att det trots allt har passerat många veckor sedan vi utbytisar anlände till Ames men inombords undrar jag fortfarande hur tiden har kunnat rusa ifrån mig så fort.

Avgång 4086 mot Madrid

Den sjätte universitetsveckan började lida mot sitt slut. I en hel natt hade jag slitit med att översätta rapporten i Tecnología de Medio Ambiente från Spanglish till English och en välförtjänt fin de semana hägrade. Jag hade en stående inbjudan från Milena, den vackra volleybollspelaren som jag kände ifrån intensivkursen i spanska, och den här helgen skulle passa utmärkt för en resa till la capital de España. Vi befann oss i mitten av oktober och hösten hade redan gjort entré här uppe i el País Vasco. En dos D-vitamin från det centrala slättlandet skulle verkligen inte skada.

Förutom el sol var jag på jakt efter någonting mer. Det var nästan tio veckor sedan jag lämnade Estocolmo och jag hade ännu inte varit utanför San Sebastian. Mitt sökande efter svaret på höstens stora fråga hade avstannat och jag visste fortfarande inte varför jag lämnade ett fantastiskt Stockholm. Visst hade jag några ledtrådar; Victor Hugo, Australien, och en guldtand, men mitt sökande hade hamnat på dekis och en helg utanför Donostia var nödvändig.

Tidig fredag por la mañana klev jag på tåget mot Madrid Chamartín. El tren gick fort och stationerna rusade förbi. Vitoria-Gasteiz, Miranda de Ebro, Burgos Rosa de Lima och Valladolid, alla minnen ur mitt förflutna slickade tågets strömlinjeformade kropp och jag började undra om det här verkligen var en bra idé…

blogg22

Des Moines

I helgen besökte vi Iowas huvudstad Des Moines (uttalas De Mojn!). Des Moines har bara runt 200 000 invånare så det är ingen stor stad men det är där den närmaste flygplatsen ligger och möjligheter till shopping. Dock är Des Moines en ganska död stad och vi skojade om att det känns som om staden inväntar en annalkande zombieattack. En av formuleringarna var ”den mest zombieapokalyps-kompatibla stad jag någonsin varit i”. Staden har i alla fall karaktär…

Passande nog åt vi senare på restaurangen Zombie Burger där du bland annat kan beställa en Elivs burgare med peanutbutter, banan och ägg. All cred till Yi som beställde den!

Tyvärr är Des Moines ganska tomt på butiker inne i stan så vill man shoppa måste man åka ut till något av stadens köpcentrum.  Men på kvällen öppnade stadens barer och på bargatan var det fullt med folk och massor av olika uteställen. Då fick staden lite liv och zombieattacken kändes lite mer avlägsen men jag tror nog att det kommer dröja innan jag åker tillbaka dit!

IMG_4867Elivs-burgare på Zombie Burger 

IMG_4864Zombies i Des Moines 

IMG_4857

Iowa State Capitol

IMG_4854Utbytisar på stan i Des Moines 

Flytande språk

Genom studiebesöken i Tecnología de Medio Ambiente lärde vi oss hur det transparenta guldet produceras. Vi fick följa det friska klara hela vägen från floden, till vattenreningsverket, via Donostias rörsystem och ut genom kranen i la cocina. Nar det passerat våra kroppar fortsatte vi längs vattnets väg genom la tuberia, till avloppsreningsverket och slutligen ut i Biscayas stora blå salta. “Men la agua används inte bara till att bota solsting och söndagsmorgnar” berättade el profesor när han delade ut höstens första grupparbete. “La agua används i så gott som todos procesos industriales, och nu får ni till uppgift att ta reda på hur vatten används i pappersindustrin.”

Varje grupp består av cirka tio estudiantes varav un estudiante de Erasmus och efter la clase samlades vår grupp i la cafeteria. En lång och bredaxlad madrileño tar till orda. “Ni tre söker el información, vi tre skriver el report, ni tre gör el presentación och Joaquin korrekturläser eftersom han är bäst på Ingles” domderar den unge självutnämnde ledaren. “Pero soy sueco, y mi idioma materna no es Ingles” försöker jag men hela gruppen insisterar på att jag är bäst på engelska av alla tio kring bordet. Joder!

Två veckor gick och jag väntade på el correo electrónico innehållandes rapporten som jag skulle korrekturläsa. Deadline for rapporten var samma dag som presentationen, och jag anade att jag skulle behöva sitta uppe hela natten och harva med min allt annat än perfekta engelska. Jag anade att det skulle bli en sen natt och jag hade tyvärr rätt.

blogg20_2

SAM_0058