NYC

Efter veckor med hårt arbete och sena nätter med inlämningar har jag tagit några välförtjänta dagar ledigt. Min familj kommer på besök och dom valde att hälsa på i New York, jag tackar inte nej till det! Så tidigt i morse lämnade jag Ames för att åka till Des Moines flygplats. 3 timmar senare landade jag på LaGuardia. Det när nog den häftigaste inflygningen jag har gjort i hela mitt liv. Manhattans skyline på min vänstra sida och på högra sidan Brooklyn och Atlanten, fantastiskt!

Mina föräldrar har aldrig varit i NYC så idag har det varit mycket sightseeing. Men det var väldigt trevligt och det finns alltid något nytt att se i staden. Vi bor i Harlem och det är en helt fantastisk stadsdel som tyvärr lätt glöms bort av turister. Här finns ingen glamorös shopping och det kryllar inte an några fancy restauranger (dock värt att notera att red rooster ligger på 125th, 30 dagar innan bör man boka för att få bord där!) men känslan på gatan är helt annorlunda från downtown och en stor del av NYCs musikhistoria finns i Harlem. Är det något jag uppskattar med New York så är det just variationen i staden och den ständiga förändringen. Vi valde att avslutade sightseeingdagen på Sinatras favoritrestaurang Patsy’s, och ja… Maten var fantastisk!

Eftersom datorn är kvar i Iowa blir det inga bilder idag. Det kommer i ett senare inlägg när vardagen är tillbaka!

Karavanen drar vidare

Inte ens månad har hunnit passera förrän jag inte bara letat upp en ny boplats, men även hunnit flytta in. Hängde precis upp skjortor, jackor och tröjor i den egna garderoben, vilket är av en stor betydelse för mig, då hälften av plaggen tidigare fått hushålla i resväskan. Resan har gått från en egen ensam etta, slarvigt ordnad genom svenska kontakter, till mysigt kollektiv med två andra tyska tjejer. Lyckan är ordnad och avståndet till universitet är ynka tio minuter med cykel.

Rummet är för tillfället ett fint exempel på temat ”spartansk inredning”. Säng, liten byrå och hög garderob finns. Men i denna elektroniska tidsålder saknar man väl egentligen bara ett skrivbord att ställa datorn på. Köket och badrummet är egentligen den stora vinsten. Köket är fullt utrustat med viktiga redskap, inkl. kaffebryggare. Kaffejunkien kunde inte hålla sig och har redan kokat två kannor kaffe. Bara för att testa och fröjdas. Jo, jag kan faktiskt koka oändliga mängder kaffe nu.

2013-09-30 17.36.24

2013-09-30 17.37.31

2013-09-30 17.47.43

Skolstart

La vida lekte verkligen. Durante los dias så umgicks vi på spanska i klassrummen på språkskolan. Por las tardes umgicks vi på engelska nere på stranden och spelade beachvolley, surfade samt förhörde varandra på spanskaglosorna vi fick som hemläxor. Por las noches gick vi antingen till Gros eller Parte vieja för att äta pintxos. De kvällar då himlen var alldeles klar samlades vi för solnedgång och picnic på stranden. Det var lata härliga dagar och vi var ett kul gäng världsmedborgare. Det var jag, C från KTH, Ricardo, den snygga tjeckiskan, Vanja från receptionen på språkskolan, den söta schweiziska skidåkerskan och ett 20-tal tyskar. Eftersom alla centraleuropeiska ungdomar, oavsett kön, tycks kunna spela volleyboll så blev dagarna lata utan att vara stillasittande, och våra solbrännor jämnades ut mer och mer.

Livet lekte och om det inte vore för det faktum att Baskien likt Sverige har fyra årstider hade livet på la playa säkert kunnat fortsätta i all evighet. Men jag var ju faktiskt här för utbytesstudier genom Erasmus-programmet, och dessutom kom jag inte framåt i mina funderingar kring den stora frågan; varför jag lämnat Estocolmo. Jag hade två ledtrådar; Victor Hugo och Australien, men jag stod och stampade med dem och kom ingenstans. Det där strandlivet vi levde under tre veckor verkade som ett sedativ. Läkande för min själ men avtrubbande för mitt intellekt, och jag skäms nästan över att medge att jag började bli rastlös av beachvolleyn och surfandet i slutet på tredje veckan.

El viernes den 30 augusti började mina utlandsstudier seriamente. Eller nja, allvar och allvar; vi utbytesstudenter var inbjudna till en introduktionsdag med rundvandring, lunch och förebyggande IT-support. Min röst var dagen till ära helt borta, antagligen på grund av tre veckors partiell sömn- och vätskebrist toppat med en strandförkylning, och det kändes snarare som fredag den trettonde. Det sägs att man bara har en chans att göra ett första intryck, men med lite tur så gäller inte denna regel just i en nordspansk aula med 60 helt nya ansikten. Tio minuter försenad snubblar jag in och kraxar fram ”disculpa por llegar tarde”, noterar hur C himlar med ögonen och slår mig ner på tredje raden. Rektorn som redan har påbörjat sitt välkomsttal ger mig en sträng blick och fortsätter att prata om skolans klädkod; ”TECNUN, la escuela de inginieros en Universidad de Navarra, es una escuela katolica…”. VA? Jag fastnar i en hostattack och sätter lite av mitt förkylningsslem i vrångstrupen, sa han verkligen att jag hamnat på en religiös friskola? ”… y por eso, hay un código de vestimienta, och ni får inte komma till la escuela klädda som om ni var på väg till la playa”. Jag tror knappt mina öron. När jag ser mig om efter mina skolkamraters reaktioner upptäcker jag en Jesusstaty i marmor framme vid katedern och ett träkors ovanför entrédörren. Joder!

Efter en kort bensträckare om en halvtimme med café y pasteles är det dags för en rundvandring. Jag som är van vid bussresorna mellan Albanova och Östra Station, språngmarscherna genom maskinparken samt den majestätiska borggården tycker att TECNUN har ett väldigt litet campus. Men det är klart, på TECNUN, la escuela de inginieros en Donostia, studerar knappt 1400 alumnos. På KTH trängs 14000 elever framför mikrovågsugnarna, om man räknar in doktoranderna som har råd att köpa pastasalladerna nere på Valhallavägen.

Chocken från mötet med Jesusstatyn och klädkoden lade sig ganska snabbt. Jag är trots allt bekant med striktare klädregler från min tid i flottan. Vad jag däremot tog med mig hem att fundera på över helgen var mötet med skolans heltidsanställda präst. Under rundvandringen stannade vi till i skolans egna kapell, fick höra om den dagliga mässan och träffa el Padre. Prästen berättade att även om långt ifrån alla skolans elever var djupt troende kristna så var kapellet ofta fullsatt under tentaperioderna. När vi satt hopträngda på träbänkarna lovade jag mig själv att besöka el Padre och pröva att bikta mig någon gång under el semestre, något jag tyvärr inte skulle komma att behöva efter den kommande helgen.

blogg8

KTH Global 2013

Under denna vecka pågår KTH Global och det är ett utmärkt tillfälle att få inspiration,  ställa frågor och få en inblick i framtida utlandsstudier. Även om du inte har bestämt dig eller om du inte är intresserad just nu så är det ett roligt tillfälle att reka lite inför för eventuella utbytesstudier så gå in HÄR!

Jag hade inte alls tänkt åka utomlands när jag började på KTH. Jag var inte intresserad och kände absolut inget behov av det när jag flyttade till Stockholm. Men jag ångrar lite att jag inte kollade upp vad det innebar lite tidigare… Möjligheterna är enorma och allt handlar om hur mycket tid du vill lägga på att kolla upp saker innan du åker. Men nu sitter jag här på andra sidan jorden, i en stad jag inte visste fanns, och har the time of my life!

För övrigt bjöd Ames på en fantastisk sensommardag idag, 30 grader och det är 1 oktober. Det kunde ha varit sämre!

IMG_4531

Åtta kvadratmeter grön heltäckningsmatta

Mina första intryck av el piso var nästan för buenos för att vara verkliga. Vardagsrummet är enormt med två mjuka soffor, en spegelvägg och en balkong med utsikt över el mar. Köket har mikrovågsugn, diskmaskin, tvättmaskin och ulandsklädlinor som hänger över innergården. Eftersom vi bor en våning upp så måste vi gå ner till la señora på bottenvåningen om ett par nytvättade kalsonger lossnar från linan. Mitt sovrum är förvisso väldigt litet, men alla ni som hälsat på mig i studentfängelset på Norra Stationsgatan i Estocolmo känner till att jag är van vid att bo i en garderob. Jag har ett eget baño i anslutning till mitt habitación, med dusch och toalett men tyvärr utan bidé. Å andra sidan planerar jag att sköta min hygien i Biscayas stora blå salta och kommer nog inte sakna bidén. Häromdagen frågade jag Fiona, la chica som bor i rummet intill mitt, om väggarna är tunna, och om hon skulle störas om jag gjorde spanskaläxorna i mitt rum om nätterna. Men hon svarade att hon sover med öronproppar och att hon aldrig hört Juan och Lauren i rummet bredvid göra några spanskaläxor.

Totalt är vi cinco personas som delar el apartamento. Förutom er vän och studiekamrat Joaquin bor även de två spanjorerna Juan och Llorena samt de engelsktalande Fiona och Lauren i femrummaren på Avenida de Navarra i stadsdelen Gros. Juan och Lauren är ett par som i första hand pratar engelska med varandra, men Llorena föredrar Español och Fiona har knappt påbörjat sina språkstudier så vi har hela spektret mellan flytande engelska och flytande Castellano representerat i lägenheten. Jag befinner mig någonstans i mitten som en joker med mitt svenska modersmål. För mig är språkcocktailen som the best of dos mundos, jag får tillfälle att öva mig i både mitt andra- och tredjespråk.

Dagen då jag flyttade in, måndagen efter Semana grande, sattes mer än mina språkkunskaper på prov. Jag hade ett Skype-samtal inbokat till Australien, där en nära vän från KTH gör sin utbytestermin just nu. Hen heter J och har väldigt bra betyg och fick alltså välja destination före mig. Hen lever livet down under och jag får hålla till godo med Spaniens kallaste och regnigaste region. Så kan det gå.

Hursomhelst så hade jag alltså en tid att passa, a las 13:30 spansk tid och tarde por la noche någon annanstans skulle jag och J höras. Min språklektion som jag av en slump hade i samma byggnad som min lägenhet slutade 12:45 så jag skulle ha gott om tid.  Men, när jag strax före ett skulle dra ut kontakten till sänglampan så fick jag hela vägguttaget i handen. Joder! Med en halvtimme kvar till den efterlängtade Skype-dejten står jag med alla fyra på den gröna heltäckningsmattan med ett 220-voltsuttag i handen och med avskavda koppartrådar spretandes åt alla håll. ”Mira Juan” ropar jag ut mot vardagsrummet, ”tienes que ver algo aquí”. Juan tittar in i mitt rum och när han får se den elektriska misären så haglar de baskiska svordomarna. Han går iväg för att hämta någonting jag inte riktigt uppfattade och kommer tillbaka med en skruvmejsel. Vale, tänker jag först, jag får väl låta honom fundera en stund, men när han dyker ner mot det elektrifierade skatboet med skruvmejseln i högsta hugg för att ge sig på de spretande koppartrådarna, då har han gått över gränsen. ”No no no Juan, espera espera” skriker jag till. Juan reser sig upp och tittar frågande på mig. Jag försöker förklara så ödmjukt jag bara kan på spanska att jag jobbat som någon sorts ingenjero på en barco grande, och att det kanske är bäst om jag tar över rodret härifrån. ”Concha tú madre Joaquin, det är klart att du ska göra jobbet” säger han skrattandes och räcker över skruvmejseln. Jag som vet vad de där små växelströmsuslingarna kan ställa till med sen min tid till sjöss tänker inte lyfta ett finger innan Juan visar var säkringarna sitter. Efter en stunds skruvande i lampskenet från Juans movíl intelligente är vi klara. A las 13:40 loggar jag in på Skype och till min stora glädje är J fortfarande online.

Efter knappt en och en halv semana som Erasmus-vagabond på ett hostal hade jag äntligen ett permanent boende. Jag hade trådlöst internet, drickbart kranvatten, klädlinor och ett eget rum att göra spanskaläxorna i. Livet lekte.

blogg7_2