Hoppa till innehåll

Strandkultur

blogg9_1

blogg9_2

Sötebrödsdagarna var inte helt och hållet över. Igår var vi förvisso i la escuela på en introduktionsdag för alla alumnos de Erasmus men lektionerna börjar inte förrän på måndag. Det bestående intrycket från introduktionsdagen var mötet med el Padre, skolans heltidsanställde präst, och det var med honom i tankarna jag packade ner badbyxorna och promenerade ner till la playa Zurriola för att avnjuta den sista helgen i solen innan terminen skulle börja seriamente.

Efter femminuterspromenaden till la playa slår mig ner bland världsmedborgarna. Jag skalar en solmogen naranja och ser mig omkring. Det ser ut precis som vanligt; las surfistas guppar i väntan på den perfekta vågen, volleybollspelarna skvätter sand omkring sig, badvakterna blåser i sina visselpipor, medelåldersdamerna solar utan bikinitopp, ett kubbspel är uppställt i sanden… Vänta nu! Ett kubbspel? Hur har det hittat hit?

Jag ansluter till kubbspelarna och frågar rakt ut vem i sällskapet som släpat ner ett kubbspel från Gotland till San Sebastian. Alla spelarna vänder sig emot mig men ingen svarar, så jag prövar på engelska. Det visar sig att det är en tysk världsmedborgare som har släpat sitt Viking Chess hela vägen ifrån Frankfurt. ”Viking Chess” upprepar jag högt för mig själv, jag är mållös. Tänk att det obskyra lilla kubbspelet har blivit en internationell handelsvara. De frågar om jag vill vara med och reda ut reglerna, jag som trots allt är el sueco de Estocolmo.

En timme senare är alla språkskolans almunos bekanta med träpjäserna, och om det inte vore för att volleybollnätet blev ledigt hade vi nog fortsatt med kubbspelandet hela eftermiddagen. Vi ställer upp cuatro y cuatro på varsin sida om nätet i diamantformation, och Milena gör sig redo att sätta bollen i spel. Milena är en av de nyanlända tyska tjejerna. Hon är lång, säkert en och sjuttiofem och hon har en riktigt vass serve. Jag har inte en chans att returnera den och under första set utklassar de oss. Det slutar veinteuno – doce, men det gör ingenting för när vi byter sida inför andra set så ler Milena mot mig med hela ansiktet, och i stället för att ge mig en low five som är brukligt i beachvolley så sträcker hon fram handen och borstar skrattandes bort sanden från mina kinder. Hon har ett sådant där jag-älskar-hela-världen-leende, kortklippt brunt hår och långa solkyssta ben. Det är min tur att serva, jag siktar mot Milena på andra sidan och slår bollen rakt i nät. Joder! Men hon bara skrattar och jag börjar inse att jag kommer försöka kyssa henne senare ikväll.

Vi spelade och spelade, men allt jag kunde tänka på var Milenas slanka kropp, hennes sportiga frisyr och det där leendet som skulle kunna rädda världen. Därför lade jag inte märke till kvinnan i burka som iakttog oss på avstånd. Efter en sisådär fem set så kommer kvinnan i burka fram till mig och frågar om hon får vara med och spela. Jag tror först att hon skämtar och jag svarar “si claro, bienvenido!”. Hon går skrattandes därifrån och jag gör mig redo for att serva på nytt. Det jag inte ser när jag skickar över bollen mot det andra laget är att kvinnan i burka går iväg for att hämta fyra andra kvinnor i burka. Vi delar in burkorna två och två och nu är vi alltså sex personer i varje lag, fyra i badshorts eller bikini och två i burka.

Här på la playa Zurriola i Donostia blir vi strandens absoluta publikmagnet och det dröjer inte länge förrän vi har hundratals ansikten vridna mot volleybollplanerna. Jag skäms lite över att medge att jag inte hade några större förhoppningar om deras bollkänsla, men det visar sig att kvinnorna är långt mycket bättre än de sämsta av de centraleuropeiska ungdomarna. Vi lirar skrattandes i över en timme och när kvinnorna slutligen tackar for sig ger vi också upp. Ingenting i idrottsväg skulle kunna toppa den sista matchen.

Efter vi svalkat av oss i det stora baskiska blå lägger vi oss ned på våra utspridda handdukar. Jag ser till att lägga mig bredvid Milena. Till skillnad från de flesta andra tysktalande här i Donostia så pratar hon mer än gärna engelska, och hon gör det utan den där tis-is-sie-german-coast-gard-brytningen. När vi skiljs åt och lämnar stranden säger vi ”adios”, men det är underförstått att vi ska ses senare på kvällen.

Halvtidspaus (tid för resor)

Här mittemellan intensivkurs och universitetsstudierna passar vi på att ta oss längre bort än kollektivtrafikens A-, B- och C-zon för att se något annat. Strax promenerar jag vidare till Hauptbahnhof för att träffa upp en grupp vänner och därifrån far vi med tåg till Hamburg. Lika stort som Stockholm. Den allmänna uppfattningen om staden av tyskarna verkar vara lätt schizofren då man har fått höra en hel räcka med motsatspar om staden; vacker/skitful, spännande/tråkig, stilig/äcklig osv. Tänker att det kommer bli riktigt bra.

Tågresor i Tyskland är egentligen lika dyrt som Sverige, alltså riktigt dyrt om man bokar samma vecka. Men samtidigt erbjuder det landstäckande tågföretaget två fantastiska biljetter. Quer-durchs-Land-Ticket och Schönes-Wochenende-Ticket.  Ju fler man är i sällskapet desto billigare blir det och samtidigt får man åka över hela landet. En rejäl morot att dra ihop ett riktigt gäng och åka långt bort för en helg.

NYC

Efter veckor med hårt arbete och sena nätter med inlämningar har jag tagit några välförtjänta dagar ledigt. Min familj kommer på besök och dom valde att hälsa på i New York, jag tackar inte nej till det! Så tidigt i morse lämnade jag Ames för att åka till Des Moines flygplats. 3 timmar senare landade jag på LaGuardia. Det när nog den häftigaste inflygningen jag har gjort i hela mitt liv. Manhattans skyline på min vänstra sida och på högra sidan Brooklyn och Atlanten, fantastiskt!

Mina föräldrar har aldrig varit i NYC så idag har det varit mycket sightseeing. Men det var väldigt trevligt och det finns alltid något nytt att se i staden. Vi bor i Harlem och det är en helt fantastisk stadsdel som tyvärr lätt glöms bort av turister. Här finns ingen glamorös shopping och det kryllar inte an några fancy restauranger (dock värt att notera att red rooster ligger på 125th, 30 dagar innan bör man boka för att få bord där!) men känslan på gatan är helt annorlunda från downtown och en stor del av NYCs musikhistoria finns i Harlem. Är det något jag uppskattar med New York så är det just variationen i staden och den ständiga förändringen. Vi valde att avslutade sightseeingdagen på Sinatras favoritrestaurang Patsy’s, och ja… Maten var fantastisk!

Eftersom datorn är kvar i Iowa blir det inga bilder idag. Det kommer i ett senare inlägg när vardagen är tillbaka!

Karavanen drar vidare

Inte ens månad har hunnit passera förrän jag inte bara letat upp en ny boplats, men även hunnit flytta in. Hängde precis upp skjortor, jackor och tröjor i den egna garderoben, vilket är av en stor betydelse för mig, då hälften av plaggen tidigare fått hushålla i resväskan. Resan har gått från en egen ensam etta, slarvigt ordnad genom svenska kontakter, till mysigt kollektiv med två andra tyska tjejer. Lyckan är ordnad och avståndet till universitet är ynka tio minuter med cykel.

Rummet är för tillfället ett fint exempel på temat ”spartansk inredning”. Säng, liten byrå och hög garderob finns. Men i denna elektroniska tidsålder saknar man väl egentligen bara ett skrivbord att ställa datorn på. Köket och badrummet är egentligen den stora vinsten. Köket är fullt utrustat med viktiga redskap, inkl. kaffebryggare. Kaffejunkien kunde inte hålla sig och har redan kokat två kannor kaffe. Bara för att testa och fröjdas. Jo, jag kan faktiskt koka oändliga mängder kaffe nu.

2013-09-30 17.36.24

2013-09-30 17.37.31

2013-09-30 17.47.43

Skolstart

La vida lekte verkligen. Durante los dias så umgicks vi på spanska i klassrummen på språkskolan. Por las tardes umgicks vi på engelska nere på stranden och spelade beachvolley, surfade samt förhörde varandra på spanskaglosorna vi fick som hemläxor. Por las noches gick vi antingen till Gros eller Parte vieja för att äta pintxos. De kvällar då himlen var alldeles klar samlades vi för solnedgång och picnic på stranden. Det var lata härliga dagar och vi var ett kul gäng världsmedborgare. Det var jag, C från KTH, Ricardo, den snygga tjeckiskan, Vanja från receptionen på språkskolan, den söta schweiziska skidåkerskan och ett 20-tal tyskar. Eftersom alla centraleuropeiska ungdomar, oavsett kön, tycks kunna spela volleyboll så blev dagarna lata utan att vara stillasittande, och våra solbrännor jämnades ut mer och mer.

Livet lekte och om det inte vore för det faktum att Baskien likt Sverige har fyra årstider hade livet på la playa säkert kunnat fortsätta i all evighet. Men jag var ju faktiskt här för utbytesstudier genom Erasmus-programmet, och dessutom kom jag inte framåt i mina funderingar kring den stora frågan; varför jag lämnat Estocolmo. Jag hade två ledtrådar; Victor Hugo och Australien, men jag stod och stampade med dem och kom ingenstans. Det där strandlivet vi levde under tre veckor verkade som ett sedativ. Läkande för min själ men avtrubbande för mitt intellekt, och jag skäms nästan över att medge att jag började bli rastlös av beachvolleyn och surfandet i slutet på tredje veckan.

El viernes den 30 augusti började mina utlandsstudier seriamente. Eller nja, allvar och allvar; vi utbytesstudenter var inbjudna till en introduktionsdag med rundvandring, lunch och förebyggande IT-support. Min röst var dagen till ära helt borta, antagligen på grund av tre veckors partiell sömn- och vätskebrist toppat med en strandförkylning, och det kändes snarare som fredag den trettonde. Det sägs att man bara har en chans att göra ett första intryck, men med lite tur så gäller inte denna regel just i en nordspansk aula med 60 helt nya ansikten. Tio minuter försenad snubblar jag in och kraxar fram ”disculpa por llegar tarde”, noterar hur C himlar med ögonen och slår mig ner på tredje raden. Rektorn som redan har påbörjat sitt välkomsttal ger mig en sträng blick och fortsätter att prata om skolans klädkod; ”TECNUN, la escuela de inginieros en Universidad de Navarra, es una escuela katolica…”. VA? Jag fastnar i en hostattack och sätter lite av mitt förkylningsslem i vrångstrupen, sa han verkligen att jag hamnat på en religiös friskola? ”… y por eso, hay un código de vestimienta, och ni får inte komma till la escuela klädda som om ni var på väg till la playa”. Jag tror knappt mina öron. När jag ser mig om efter mina skolkamraters reaktioner upptäcker jag en Jesusstaty i marmor framme vid katedern och ett träkors ovanför entrédörren. Joder!

Efter en kort bensträckare om en halvtimme med café y pasteles är det dags för en rundvandring. Jag som är van vid bussresorna mellan Albanova och Östra Station, språngmarscherna genom maskinparken samt den majestätiska borggården tycker att TECNUN har ett väldigt litet campus. Men det är klart, på TECNUN, la escuela de inginieros en Donostia, studerar knappt 1400 alumnos. På KTH trängs 14000 elever framför mikrovågsugnarna, om man räknar in doktoranderna som har råd att köpa pastasalladerna nere på Valhallavägen.

Chocken från mötet med Jesusstatyn och klädkoden lade sig ganska snabbt. Jag är trots allt bekant med striktare klädregler från min tid i flottan. Vad jag däremot tog med mig hem att fundera på över helgen var mötet med skolans heltidsanställda präst. Under rundvandringen stannade vi till i skolans egna kapell, fick höra om den dagliga mässan och träffa el Padre. Prästen berättade att även om långt ifrån alla skolans elever var djupt troende kristna så var kapellet ofta fullsatt under tentaperioderna. När vi satt hopträngda på träbänkarna lovade jag mig själv att besöka el Padre och pröva att bikta mig någon gång under el semestre, något jag tyvärr inte skulle komma att behöva efter den kommande helgen.

blogg8