Hoppa till innehåll

Des Moines

I helgen besökte vi Iowas huvudstad Des Moines (uttalas De Mojn!). Des Moines har bara runt 200 000 invånare så det är ingen stor stad men det är där den närmaste flygplatsen ligger och möjligheter till shopping. Dock är Des Moines en ganska död stad och vi skojade om att det känns som om staden inväntar en annalkande zombieattack. En av formuleringarna var ”den mest zombieapokalyps-kompatibla stad jag någonsin varit i”. Staden har i alla fall karaktär…

Passande nog åt vi senare på restaurangen Zombie Burger där du bland annat kan beställa en Elivs burgare med peanutbutter, banan och ägg. All cred till Yi som beställde den!

Tyvärr är Des Moines ganska tomt på butiker inne i stan så vill man shoppa måste man åka ut till något av stadens köpcentrum.  Men på kvällen öppnade stadens barer och på bargatan var det fullt med folk och massor av olika uteställen. Då fick staden lite liv och zombieattacken kändes lite mer avlägsen men jag tror nog att det kommer dröja innan jag åker tillbaka dit!

IMG_4867Elivs-burgare på Zombie Burger 

IMG_4864Zombies i Des Moines 

IMG_4857

Iowa State Capitol

IMG_4854Utbytisar på stan i Des Moines 

Flytande språk

Genom studiebesöken i Tecnología de Medio Ambiente lärde vi oss hur det transparenta guldet produceras. Vi fick följa det friska klara hela vägen från floden, till vattenreningsverket, via Donostias rörsystem och ut genom kranen i la cocina. Nar det passerat våra kroppar fortsatte vi längs vattnets väg genom la tuberia, till avloppsreningsverket och slutligen ut i Biscayas stora blå salta. “Men la agua används inte bara till att bota solsting och söndagsmorgnar” berättade el profesor när han delade ut höstens första grupparbete. “La agua används i så gott som todos procesos industriales, och nu får ni till uppgift att ta reda på hur vatten används i pappersindustrin.”

Varje grupp består av cirka tio estudiantes varav un estudiante de Erasmus och efter la clase samlades vår grupp i la cafeteria. En lång och bredaxlad madrileño tar till orda. “Ni tre söker el información, vi tre skriver el report, ni tre gör el presentación och Joaquin korrekturläser eftersom han är bäst på Ingles” domderar den unge självutnämnde ledaren. “Pero soy sueco, y mi idioma materna no es Ingles” försöker jag men hela gruppen insisterar på att jag är bäst på engelska av alla tio kring bordet. Joder!

Två veckor gick och jag väntade på el correo electrónico innehållandes rapporten som jag skulle korrekturläsa. Deadline for rapporten var samma dag som presentationen, och jag anade att jag skulle behöva sitta uppe hela natten och harva med min allt annat än perfekta engelska. Jag anade att det skulle bli en sen natt och jag hade tyvärr rätt.

blogg20_2

SAM_0058

Kort sammanfattning av helgen

Jag öppnade datorn för att påbörja dagens studier (lite  sent ute som vanligt) och inser att jag faktiskt inte har öppnat datorn sedan i fredags morse. Det var en bra känsla och det gjorde att det kändes lite bättre att börja plugga. Jag hade ju trots allt varit ledig i två dagar och då gjorde det ju inte så mycket att jag var tvungen att vara supereffektiv en söndagseftermiddag.

Det är så lätt att glömma bort att vara ledig när man pluggar. Eftersom det i stort sätt alltid finns saker man kan/borde göra så är det svårt släppa alla inlämningar och skisser. Så efter fredagens lektion checkade jag ut för helgen, stängde av datorn och åkte till North Grand Mal för att fika och storhandla.

Tidigt i lördagsmorse hade jag min första ridlektion inne i Des Moines. Jag gick med i ridklubben här på ISU och som medlem får du möjlighet att både ta ridlektioner och vara med på hopptävlingar. Efter en timmes lektion hade mina ben förvandlats till spagetti och min häst Zoe hade  visat att hon verkligen inte var sugen på att springa just denna lördagsmorgon. Sedan kom mina vänner och hämtade upp mig i en pick-up. Så åkte vi runt i Des Moines hela dagen för att leta vinterkläder och kände oss tuffa i vår bil. Vi avslutade helgen med att gå på gratisbion i skolan och se The Great Gatsby!

Bra helg 🙂

I slutet av röret

Imorse gick jag som vanligt upp ur sängen och in på toaletten. Jag drack direkt ur kranen och gjorde mina övriga behov, sittandes. Sedan gick jag ut i köket och satte på tevatten. Efter frukosten sköljde jag bort havregrynsresterna ur tallriken och ställde in den i diskmaskinen. Innan jag lämnade el piso och sprang till el autobus så borstade jag mina dientes, och lät det vita löddriga skummet försvinna ner i handfatet, men var kommer allt vatten ifrån, och var tar det vägen?

Jag behöver inte fundera så länge, för i Tecnología de Medio Ambiente ingår ett studiebesök till stadens vatten- och avloppsreningsverk. Vi packar in oss i en hyrd buss, jag, Sal, Donovan och några estudiantes españoles. Först åker vi till avloppsreningsverket. Vi får se, och framförallt lukta på de olika stegen i reningsprocessen. Guiden säger ”ser du Joaquin, där har du tandkrämslöddret och dina könshår från el baño” och pekar på en stor bassäng med en brun bubblande sörja. Det är tydligen det biologiska reningssteget där bakterier äter upp allt organiskt material. Los americanos går med fingrarna för näsan, och när la guía visar oss livbojen för att rädda de som ramlar ner i skiten, då blir det för mycket för Sal som böjer sig över metallräcket och kräks rakt ner bland mikroorganismerna. Guiden skrattar och säger att Sal inte är den första. Guiden berättar att när avloppsvattnet processats så pumpas det ut i Biscayabukten, men vid det laget har Sal redan slutat lyssna.

Efter en dryg timme med lukten av avföring stickandes i näsborrarna är det dags att lämna avloppsreningsverket och åka till vattenreningsverket. Det är mycket vackrare beläget än avloppsreningsverket. Jag frågar la guía om det är av estetiska skäl, men hon svarar att det är på grund av att floden Urumea Ibaía försörjer hela Donostia med dricksvatten, och att el río rinner uppifrån bergen. Hon berättar även att man tillsätter kalk, klor och fluor i vattnet. Kalk för att undvika korrosion i la tubería, klor för att döda eventuella bacterias och fluor för lokalbefolkningens dientes.

Innan vi åker tillbaka till la universidad får vi rösta om vilket reningsverk vi tyckte var roligast. Alla utom Sal röstar på avloppsreningsverket.

blogg20_1

Juans flickvän for till Australien

Sedan ett par dagar tillbaka är vi bara fyra som bor i femrummaren på Avenida de Navarra. I tisdags åkte nämligen Juans flickvän Lauren hem till Australien. För mig, Fiona och Llorena fortsätter livet som vanligt. Jag fortsätter att gå till universitetet, Fiona fortsätter att undervisa engelska och Llorena fortsätter att servera café con leche. För Juan däremot tar livet en ny vändning, och det är rakt neråt.

Under de åtta veckor jag bott i lägenheten har jag sett hur han tittar på henne. Jag har sett hur Juans ansikte spricker upp i ett leende så fort Lauren kommer in innanför dörren och jag har sett hur disträ och lättretlig Juan kan bli när Lauren inte varit hemma på en hel dag. Jag vet hur han tittar på henne och det råder ingen tvekan om de tre stora orden; han älskar henne. Nu åker hon till Australien, och han stannar i Spanien. Hon ska vara borta minst sex månader, för att sedan återvända till Europa. Det är i alla fall vad Juan hoppas på.

När jag var på väg hem från skolan igår såg jag Juans röda jacka längst ut på stenpiren nere vid vattnet. Han stod och blickade ut över havet, ett av haven som skiljer dem åt, som om det inte räckte med Atlanten. Jag brukade möta dem på väg hem längs strandpromenaden, de brukade jogga tillsammans. I löparskor ropade de ”Hola Joaquin!” och joggade vidare. De brukade alltid se så svettiga ut, svettiga och lyckliga. Men idag möter jag dem inte, idag ser jag bara Juans ryggtavla längst ut på piren.

Under kvällarna brukade jag alltid höra dem skratta ute i köket. Allt de sa verkade vara roligt, och de tycktes bara behöva varandra. De lagade ofta till en sallad. Juan klagade ibland skämtsamt över att han inte fick äta majonnäs, men Lauren bara skrattade och petade Juan i magen. ”You are what you eat, och jag vill inte vara tillsammans med en majonnäskropp”. Nu kan Juan äta vad han vill, men jag hör inga skratt ifrån köket längre.

Vackrast var nog ändå när de satt i en av sofforna i vardagsrummet och åt någonting. De delade jämt på allt. En tallrik och två gafflar, en skål och två skedar eller ett glas och två sugrör. En dag kunde jag inte låta bli att fråga ”Por qué? Är det för att ni vill spara disk?” men de log ett unisont leende och svarade att ”det är liksom vår grej att dela, det känns finare så”.

Juan har inte varit sig lik sedan hon åkte. Han har ringar under ögonen, som om han sov sämre utan henne. Han verkar inte lika glad, och det är som om han precis har upptäckt att livet även består av svårigheter. Imorse innan jag gick till skolan så klappade jag Juan på axeln och tänkte säga några uppmuntrande ord, men han bara fräste åt mig att ”no Joaquin, du har inte en aning om hur det känns”.

blogg19