Hoppa till innehåll

Skriv mig härifrån

Det är martes, igen. Tisdag eftermiddag har länge betytt sällskap hem från la escuela med Ana-Maria, och idag kommer vi kindpussa varandra farväl för sista gången. Vi har precis redovisat för el profesor hur vår máquina de reciclaje fungerar, hur den plockar upp latas de alumninio y botellas de plástico, identifierar dem och slutligen placerar dem i olika behållare. Redovisningen går bra. El profesor är känd för att vara sträng, och för att grilla studenterna med svåra frågor om tryckluftens väg genom slangarna samt hur ettorna och nollorna rör sig i mikroprocessorn, men vi kommer lindrigt undan. Ana-Maria berättar sedan att det förmodligen beror på att vi har en estudiante de Erasmus i gruppen. ”En serio? Är det verkligen sant att det ställs lägre krav på oss utbytesstudenter?” undrar jag överraskat. ”Si claro” säger Ana-Maria med en suck, ”har du inte märkt det?”

Under den senaste kontrollskrivningen i Tecnología de Medio Ambiente behövde Erasmusstudenterna inte besvara de två sista frågorna. Tentan i Energías Renovables var översatt till Spanglish och vi fick vara med och bestämma om skrivtiden. Sal och Donovan behövde inte ens skriva tentan i en av sina kurser, utan blev istället bjudna på lunch av el profesor som ville prata om sin tid i Estados Unidos. När jag skulle skriva el examen final de Tecnoligía Eléctrica fick vi välja om vi skulle besvara den sista uppsatsliknande frågan, eller beskriva skillnaderna mellan det spanska och det svenska elnätet, som om tentan var skräddarsydd för mig. ”Joder! Tror du att alla dessa privilegier är en slump Joaquin?” frågar Ana-Maria, ”du förstår väl att la escuela inte vill riskera framtida ansökningar genom att underkänna los estudiantes de Erasmus”.

Vi kindpussar varandra farväl, och jag accepterar motvilligt att jag inte kommer de röda läpparna närmare än så. Det är förmodligen sista gången jag ser henne. Det är mycket jag har gjort för sista gången den senaste veckan, men det är klart; på lördag skriver jag den sista tentan. Efter det lämnar jag España och San Sebastian, men förhoppningsvis inte för sista gången.

SAM_0262

Skönhetslitteratur

Jag blickar ut över Universidad de Navarras campus i San Sebastian. Genom de nyputsade panoramafönstren i la biblioteca ser jag hur Sal och Donovan, los americanos, går över gården mot la cafetería och dagens dos brunt sockervatten i röd aluminiumburk. ”Are you coming Joaquin? We´re gonna have a coke”. Vi sitter i bibblan och pluggar inför den andra kontrollskrivningen i Tecnología de Medio Ambiente och har precis unnat oss en paus. Jänkarna behöver sin koffein- och sockertankade läsk, men jag har en dold agenda med att stanna kvar i bibblan över rasten.

Det är en kristen privatskola för välbärgade spanjorer, och ingen skulle komma på tanken att stjäla en bok eller en miniräknare. Det är inte därför jag stannar, för att vakta någonting. Under hela förmiddagen har jag haft lite svårt att koncentrera mig, för redan när vi slog oss ned vid ett av de många lediga träborden så fick jag syn på en speciell bok i en av hyllorna. Jag lovade Sal och Donovan att inte drömma mig iväg bland skönlitteraturen utan hjälpa till med pluggandet, men nu har vi paus och ingen kan stoppa mig. Så fort jänkarna har skojat sig iväg mot la cafetería skyndar jag upp och plockar ut den. Aaaahhhhhhh, yesss, äntligen.

Den har ett rödbrunt vackert omslag, och jag kände genast igen den. Originalspråket är tyska men jag har äntligen hittat en engelsk utgåva. Den är tryckt i slutet av sjuttiotalet men har åldrats med värdighet, och de små rynkorna klär det röda omslaget. Jag tar tag om den smäckra bokryggen och börjar bläddra. Smeker sidorna försiktigt och smakar på dem. I över en månad har jag letat efter den här boken, sedan jag bläddrade i den hemma hos H i Berlin tidigare i höstas har jag letat. Då hann jag bara skumläsa ett par sidor, men nu, nu ska jag minsann läsa ut den, verkligen lära känna den, känna på bokens alla sidor och slicka i mig utav alla orden. Jag börjar läsa och känner hur bokens alla lukter slår emot mig. Nybryggt kaffe blandas med dofterna av hennes sköljmedel och en cigarett i sängen efter att jag läst några sidor. Boken är helt fantastisk och jag vill inte att rasten ska ta slut. Jag vill bara fortsätta läsa, och fortsätta, för att när jag läser ur henne känns det nästan som om jag kommit hem.

SAM_0403

Två veckor kvar

Idag är det bara två veckor kvar tills jag sätter mig på mitt flyg hem till Sverige. Det är konstigt att tiden kan gå så fort. Aldrig har en höst susat förbi så snabbt som denna och jag har svårt att förstå att jag snart ska komma hem. Det som är ännu konstigare är att jag längtar hem till ”värmen” i Sverige. Det har varit förbannat kallt här (nu gnäller jag om vädret igen, men det är så man gör i Iowa, allt cirkulerar kring vädret) och temperaturen har legat runt -20 med en köldfaktor på -27. Mina amerikanska vänner berättade att det ibland blir så kallt att bensinen fryser i bensinpumpen… Jag trodde att Sverige var ett kallt land och jag hade fel! Jag tycker synd om mina australienska vänner, de hade aldrig kunna föreställa sig det här. Jag tipsade om att det kunde vara bra att byta ut ballerinaskorna mot något varmare… Det värsta är att det bara kommer att bli kallare så de som ska stanna nästa termin kommer att få några tuffa månader! Igår var det tillexempel is på insidan av mitt fönster och då var det ändå en ”varm” dag, bara -13 grader.

Sen saknar jag min lägenhet. Jag bor i ett av de studentboende som ISU erbjuder, jag tror att det är ett av de bättre. De flesta bor i dorms med delat rum, toalett och dusch är i korridoren. De har inte något kök utan måste äta på någon av alla food courts. Men nästan alla utbytesstudenter fick boende här där jag bor, på Fredriksen court. Det är ett stort lägenhetsområde med fyra personer i varje lägenhet och man delar på kök, badrum och tvättmaskin. Antingen delar man rum eller så har man ett eget, jag hade tur och fick eget rum! Men det är fortfarande en utmaningen att dela lägenhet med tre okända personer och det är en stor omställning om man är van att bo själv. Men det är en del av upplevelsen och jag är glad att alla utbytesstudenter bor på samma ställe. Det har varit lätt att hitta personer att hänga med och det finns ett community center dit många går för att äta eller plugga.

IMG_4331

Bussarna går över hela campus och stannar bokstavligt talat utanför min dörr. Helt gratis för alla studenter att åka i hela Ames och busschaufförerna är supersnälla! 

IMG_4290

De serverar Starbuckskaffe på vårt community center, lite lyxigt att börja morgonen med en dark roast.

IMG_4287

Fredriksen Court på den goda tiden när det fortfarande var sommar och varmt. 

Dead Week närmar sig

.. Och jag är definitivt inte redo. Nästa väcka är det alltså ”dead week” vilket är ordet för veckan före alla exams. Jag har inga exams så jag kan inte säga att jag är en del av denna tentapluggshysteri. Däremot har jag ett projekt och ytterligare en digital skiss som ska lämnas in i slutet på nästa vecka. Men jag känner mig inte redo och energin har försvunnit. Även som utbytis kan det komma dagar som inte är roliga och även här finns det deadlines. Men om en vecka är jag alltså klar med allt skolarbete på ISU. Det kommer att kännas tomt. Jag har kämpat väldigt hårt, periodvis, och jag har haft väldigt roligt, för det mesta, men jag har utvecklats otroligt mycket under dessa månader.

Som Grad-student så läser man 9 credits som heltidsstudier och jag har bara haft två kurser. Arbetet har inte varit mindre för det, men det har varit lättare att planera vardagen. Varje förmiddag har jag haft lektioner och eftermiddagarna har funnits tillgängliga för fritid eller plugg. Just idag har jag försökt att komma igång med min sista inlämning men energin och motivationen har inte funnits där. Ibland behöver alla en dag att hämta tillbaka motivationen och jag hade precis en sådan dag idag. Jag mindes tillbaka lite till förra veckans äventyr och suckade över att temperaturskillnaden mellan Miami och Ames var 45 grader, Iowa har drabbas av ”The Arctic Cold” och den är här för att stanna… Köldfaktorn var på – 23 när jag gick till skolan.

Jag drömmer mig tillbaka till Key West och värme och förhoppningsvis dröjer det inte länge innan jag möter värmen ingen… Planerna för sista veckan i USA kan förhoppningsvis spikas imorgon. Jag bjuder på en lite bilder från förra veckan, jag blir glad över att minnas allt underbart jag har fått uppleva och det får mig att få tillbaka lite motivation.

IMG_5463

Disney World by night 

IMG_0313

 Ren lycka på Key West

IMG_5273

Solnedgång på Key West

IMG_5115

South Beach, bringing the heat 

Varför jag är här

”How was the exam Joaquin?” frågar Sal nyfiket. Vi har precis tenterat av Energías Renovables. ”What did you write about the wind turbines?” svarar jag, och så fortsätter vi hela vägen hem. Vi går direkt till Sals lya för att fortsätta pluggandet. Om två dagar ska vi skriva sluttentan i Tecnología de Medio Ambiente. ”Hey anyway; what were you ´bout to tell me this morning, like why you´re here or something?” Ja visst ja. Ledtrådarna. “Jo så här ligger det till Sal, du vet när hela Gros hade strömavbrott i söndags, då lyckades jag äntligen lista ut det”. Sal stannar, fäller upp solglasögonen och kisar mig rakt i ansiktet; ”Really? De där ledtrådarna du tjatat om hela hösten?”. Sal tycks knappt tro sina öron, men jag förstår honom. I perioder undrade även jag vad Victor Hugo, Australien, en guldtand samt mitt förflutna hade att göra med min utlandstermin här i Spanien. ”Yeah, I finally got it, litsen up and I´ll tell ya!”

Victor Hugo lämnade Frankrike för att få lite ro i sitt skrivande. Här i Donostia hittade han vad han sökte, och producerade många av sina berömda dikter. Jag visste att om jag åkte ner hit så skulle en av mina drömmar gå i uppfyllelse; att få betalt för att skriva. Att få en chans att göra någonting jag alltid drömt om var definitivt ett incitament.

Guldtanden hos den pistolbeväpnade vakten i skolans huvudentré representerar det äventyr en hemstad ibland saknar, speciellt om hemorten är det säkra Stockholm. Övergångsställen, säkerhetsbälten och modersmål; allt som gör vardagen trygg och säker hemma är saker jag värdesätter. Å andra sidan, adrenalinet, chocken och utsattheten får ofta människor att växa, och det okända var definitivt en anledning till att jag kramade mina tårögda föräldrar farväl på Arlanda.

Mitt förflutna, var mig hack i häl. Om det så är den hoande ugglan i vetenskapsradion, en studentföreningsstyrelse, en fartygshytt eller det svartaste och lockigaste håret i Stockholm. För att kunna skaka av mig det, eller åtminstone reflektera över det utan att stå för nära tavlan, behövde jag åka iväg, långt bort.

”Seriously Joaquin, you´ve thought ´bout all this in one Sunday afternoon?” undrar Sal skeptiskt. Jag förklarar att det snarare har krupit fram ur mitt undermedvetna successivt under hösten, men att jag formulerade alla tankarna i skrift för första gången nu i söndags. ”What about the last one, Australia?”, Sal uppmärksammar mig på att jag inte berättat om den fjärde ledtråden än. ”Well Sal, it´s probably the most important one, men det är en komplicerad historia och vi borde verkligen sätta igång med pluggandet nu”.

SAM_0328