Hoppa till innehåll

Skiss och markerpennor.. Igen!

Även om jag sedan förra inlämningen var väldigt trött på markerpennor och aldrig mer i mitt liv vill skissa igen så är det nu dags igen… Inlämning nummer 2 ska in i imorgon och som tur är har jag nu fått byta mina mixers till strykjärn och dammsugare!

När jag började här på ISU hade jag ett mål att bli bättre på det mesta som gäller industridesign. Även om programmet jag går heter Design och produktframtagning så ingår det inte jättemycket design i kurserna vi läser och det kändes som om jag hade mycket att förbättra… Därför valde jag att bland annat läsa en kurs i ”Design Visual Communication” för att bli bättre på att skissa. Imorgon har vi den andra inlämning i kursen och det är kul att se hur mycket som har hänt sedan vi började.

Nästan alla som läser kursen har ingenjörsbakgrund, vilket är skönt eftersom vi alla när på nästan samma nivå, och det är ett skönt avbrott från de tekniska kurserna. Varje lektion är två timmar och får vi lära oss många olika renderingstekniker med marker-pennor. Under lektionerna sitter vi och lyssna på musik medan vi skissar för att ”kunna slappna av” och läraren kommer med kommentarer som ”just relax”, ”do it random” och ”never think”. Det roligaste är att se slutresultatet och det är kul att se att det bara bli bättre och bättre. I början var allt snett och ur perspektiv men ju mer jag skissar ju bättre blir det. Det känns också bättre när vår lärare pushar oss och säger att han inte heller kunde rita i början utan det är något man faktiskt kan lära sig!

Jag tänkte visa lite exempel ifrån våra lektioner…

IMG_5021

IMG_5020

IMG_5019

 

 

 

Biblioteket

Trots universitetet TECNUNs ringa storlek kan biblioteket stoltsera med öppettider som matchar bibblan på KTH. Måndag till fredag från 08.30 till 20.00 utan avbrott för siesta är la biblioteca bemannat, och la señora i receptionen hälsar vänligt när jag måndag morgon kliver in i bildningens högborg på våning två. Hylla upp och hylla ner är fyllda med los clásicos av Cervantes, Miguel de Unamuno, José Cela och Vargas Llosa, allt på originalspråk, och jag sträcker mig ivrigt efter den senaste utgåvan av Don Quijote och börjar bläddra. Redan efter två sidor inser jag att mina spanskakunskaper inte räcker till än. Joder! Den helspanska läsupplevelsen är så nära men ändå så långt borta.

Även om jag inte kan läsa ur dem så talar ändå böckerna till mig. ”Slappna av Joaquin, du är bland vänner nu” viskar de, och jag ser att alla har kommit hit för min skull, för att just jag ska tänka och känna. ”Nos casa es tú casa, och vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Tids nog ska vi dela allt med dig” lovar de och jag litar blint på dem. Jag litar på dem just för att en bra historia inte nödvändigtvis behöver vara helt sann.

Efter tre heldagar i la biblioteca hade jag tagit igen hela det försprång jag lämnat åt min intellektuella undergång. När torsdagen kom var jag ikapp med uppsatserna i Ètica, labbrapporten i Tecnología de Medio Ambiente och jag kände ett visst självförtroende inför kontrollskrivningen i Neumática y Oleohidráulica. Jag tackade mina amigos av papper och bläck för den här gången. ”Låna oss bara lite av din fantasi Joaquin, och hela världen ska bli din.”

SAM_0334

Flitens trasiga lampa

Madrid, Bilbao, Berlin. I två veckor hade jag skruvat ut flitens lampa, kastat den i marken, trampat sönder glasskärvorna och malt ner dem tillsammans med den utbrända wolframtråden till ett sylvasst stoft. Jag svalde glasdammet och lät det skära sönder mina dygder och ambitioner. I två veckor hade jag försakat samtliga skolämnen. Jag hade två oskrivna uppsatser i Ética om el acto humano, en annalkande kontrollskrivning i Neumática y Olehidráulica samt en halvfärdig labbrapport i Tecnología de Medio Ambiente och todos los créditos de ECTS kändes avlägsna. En själsligt tyst vår i en snabbköpskassa i Upplands Väsby tornade upp sig framför mig. En vår utan vare sig studiebidrag eller studentlägenhet.

Jag var på väg att slarva bort min utbildning och lägga min framtid på is, och ändå hade jag fortfarande inte en aning om varför jag lämnat Estocolmo. För att ta igen två veckors skolarbete och försöka knyta ihop ledtrådarna Victor Hugo, Australien, en guldtand samt mitt förflutna behövde jag finna ro i tillvaron. Jag visste inte om jag skulle klara av det, men jag visste definitivt var jag skulle leta. För att finna frid behövde jag den enda helgedomen jag kunde lita på, den enda plats där jag känner mig riktigt hemma och där jag trivs med att vara ensam, men det var inte det katolska universitetets kapell. Det var dags för mig att gå till la biblioteca.

blogg28

Halloween på campus

Det är inte bara i bostadsområdena som det pyntas inför Halloween. Här kommer några bilder ifrån veckan som gått. Mer bilder ifrån vårt Halloweenfirande kommer upp om några dagar. Här firar man inte bara under en dag utan de flesta har minst två kostymer och alla uteställen är fulla av zombies, Super Mario, älvor och cowboys. Nu måste jag gå och fixa i ordning veckans andra kostym, jag vill ju inte bli sen… Köerna är långa och alla utställen blir snabbt fulla av folk och det är inte kul att stå och frysa 😉

IMG_4954

Dekorationer överallt, till och med i träden 

IMG_4890

Zombie spelar schack på lunchrasten 

IMG_4902

Super Mario jobbar i US Banks drive thru 

IMG_4906

Pumpkin painting tävling

En tom soffa

Hemma hos H på Hermannstraße i det hippa området Neukölln fanns en ledig soffa som det var tänkt att jag skulle sova på. Det började ganska bra. H mötte upp mig och en colombiansk kvinna utanför flygbussen på Alexanderplatz. Vi hade haft trevligt ihop på flyget från Bilbao, men ingen av oss kunde ett ord tyska så vi var båda lättade när H leende kramade om oss. Vi följde colombianskan till hennes hotell, jag släpandes på hennes väskor och H med kartan över centrala Berlin framför sig. Hon var oerhört tacksam, delade ut visitkort och sa ”tu me avises si estás en Bogotá”.

H var inte bara vägvisare denna eftermiddag, han var även smakråd. Jag hade en obscen reva i mitt enda par byxor efter en pingismatch på vandrarhemmet i Bilbao, och var därför i desperat behov av ett par nya. Hösten hade nått Berlin så mitt skrev var inte bara pinsamt, det var kallt också. Men efter ett raskt ombyte i Clark Kents anda inne på den svenska klädkedjan var jag redo, och vi gick hem till H för att planera helgen. Jag vädrade vilt turistande och fyra stilla dagar. På pappret såg planen vattentät ut. Vi skulle ha en klockren helg tillsammans, jag och H, men ett SMS förändrade allt. Ett par timmar efter planerandet i soffan mötte vi upp några klasskamrater till H på en svartklubb i Kreuzberg. De stämde entusiastiskt in i våra planer och jag tänkte att H verkar ha haft tur i valet av vänner. Det var rökigt och mörkt inne på klubben, och allt gick enligt planerna, men någonstans mellan baren och dansgolvet råkade jag höra av mig till min enda kontakt i Berlin.

Vi hade planerat att turista oss igenom Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie med hjälp av kollektivtrafiken, inte bli omkringskjutsade av en privatchaufför mellan East Side Gallery och stans vackraste parker. Vi hade tänkt oss att kanske titta upp i TV-tornet eller gå på ett konstmuseum, inte få en guidad tur genom stadens mest spännande byggprojekt av presschefen för Berlins stadsbyggnadskontor. Jag hade räknat med att leva på Currywurst och Döner Kebab för att hålla ner reskassan, inte bli bjuden på trendiga restauranger av en tysk karriärkvinna med polsk städhjälp. Vi hade förvisso ställt in oss på att inte sova så mycket under de kommande dagarna, men vi hade definitivt inte räknat med att soffan hemma hos H skulle stå tom hela helgen.

blogg26_1

blogg26_2